Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Noa Bachner

Tårar rinner och det blågula hjärtat slår

Landslaget, här med Mikael Lustig i spetsen, firar avancemanget till VM i Ryssland. Foto: JONAS EKSTRÖMER/TT / TT NYHETSBYRÅN
Sveriges lagkapten Andreas Granqvist efter matchen i Milano. Foto: LARS SCHRÖDER/TT / TT NYHETSBYRÅN

MILANO. Vad måste ett landslag göra för att få fart på ett hjärta?

Är det framgångarna, idolerna eller marknadsföringen?

Eller är det så enkelt som att vara trovärdig?

Det var min kollega Mattias Larsson på Kvällsposten som satte fingret på det: Ingenting beskriver förändringen som har välsignat det svenska herrlandslaget bättre än två scener med Mikael Lustig.

– Det har varit mycket snack om generationsväxling, men vi kanske borde generationsväxla mediekåren!

Det har bara gått ett par minuter sedan slutsignalen på Parken. Sverige har precis kvalificerat sig för EM i Frankrike när högerbacken tömmer sina känslor i Kanal 5:s sändning. Zlatan Ibrahimovic har skjutit två mål mot Danmark, och glädjen är…inte riktigt så total som den borde vara.

– Vi har fått mycket skit från medierna, men i dag visar vi vilket lag vi är. Det blir ingen generationsväxling ännu, fortsätter han.

Det blev budskapet. Segern var inte bara gränslös glädje, den var också en hämnd, men inte bara på medierna, utan vad kritiken kanaliserat: Landslaget representerade en vattendelare i sitt eget land. Trots Zlatan Ibrahimovic fanns delade meningar om hur saker kunde göras bättre, en känsla av outnyttjad potential. Trots två EM-slutspel fanns utbredd skepsis mot hur Erik Hamrén styrde. Trots att Lustig kände upprättelse fanns sprickan där. 

Det var inte så villkorslöst som det kanske borde vara.

 

LÄS OCKSÅ: Världens reaktioner efter Sveriges bragd

 

En sekund av okontrollerad lycka

Ingen gång har det varit tydligare än i går kväll. San Siro har tömts. Några står kvar och sparkar förstrött på platta pappersmuggar. En svordom på italienska ekar precis innan de sätter fart. 

Det är samma tid på året, en annan kväll, men samma Mikael Lustig. 

När hans lagkamrater kraschar Kanal 5:s sändning hamnar han närmast kameran. Dansen ser helt improviserad ut, som en oförklarlig, oplanerad, okontrollerad sekund av sprattlande lycka. Något behov av att utropa seger i en kamp mot externa uppfattningar, det finns inte.

I stället rinner tårar i natten. 

När Milano ljusnar morgonen efter det otänkbara rinner de igen, några meter framför oss, när förbundskaptenen pratar om…tårar. Glädjen vet inga några gränser. Lyckan över prestationen får ta precis allt utrymme.

Hur var det egentligen med den där kritiken, all ”skit” som Erik Hamréns landslag fick från ”medierna”, detta kompani av ofta hopklumpade, gemensamma åsikter? Om du väljer enstaka fall fanns det så klart extremer där onyanserat ris delades ut för hårt och i onödan och ibland med fel fokus, men på det hela taget byggde hela diskrepansen mellan landslagets upplevelse av sina prestationer och den mediala (och i bred utsträckning folkliga) beskrivningen på två saker: Dålig kommunikation och, lite för ofta, dålig fotboll.

 

LÄS OCKSÅ: Ilskan mot Zlatans bild

 

Litade inte på varandra

Hela ekvationen går att koka ned i ett ord: Trovärdighet.

Ett fotbollslag skapar trovärdighet genom att prata om sina metoder, ambitioner och förhoppningar med tydlighet, och sedan dra ett rakt streck från den retoriken ut på planen.

Som åskådare vill man gärna se verkstaden vara en någorlunda reflektion av snacket.

När planen misslyckas får gärna analysen bottna i vad som måste göras annorlunda, snarare än att kritiken varit elak. Ett sammanlagt intryck av ett ledarskap kommer att framkalla trovärdighet om beslut kan förstås eller förklaras av omgivningen. Ola Toivonen som vänsterytter i en EM-premiär, eller Pierre Bengtsson som högerback, var små steg på vägen mot något annat. 

Jag vet inte vems fel det var, säkert inte bara någon eller några eller någonting, medier, ledare eller spelare, men nog brakade den här formeln samman någon gång under Erik Hamréns tid som förbundskapten, och plötsligt litade man inte på varandra. Ängsligheten som ledde Lustig till det där utbrottet i Köpenhamn skylldes på olika aktörer, därför kunde inte segern vara allas, därför kunde inte framgångens kärlek blomma.

Det kan den nu. 

Det här VM-kvalet har varit en raksträcka mot trovärdighet. Det Sverige säger och det Sverige gör stämmer överens. Det heter ofta att tongångarna blir så här rosiga när man vinner, och det stämmer så klart, men minns väl landslaget som också kvalificerade sig utan samma smittande känsloyttringar.

Saker och ting hade kunnat gå käpprätt i går och jag är tämligen övertygad om att ingenting i känslogrytan hade bytts ut.

Vi har hört vad det här landslaget vill uträtta och vi har sett det göra det. Framgången är allas, tårarna rinner och det blågula fotbollshjärtat slår för fullt.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!