Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Noa Bachner

Sverige provocerar – var samma sak 2018

Foto: JOEL MARKLUND / BILDBYRÅN
Foto: JOEL MARKLUND / BILDBYRÅN

Polen måste vinna.

Sverige måste ingenting. Allra minst vara roliga.

Nu ska vi inte hålla på så mycket mer med Spanien-matchen, men snälla ha tålamod med mig när jag kort använder den för att börja prata om det som ska hända i Sankt Petersburg i kväll.

När Sverige fick kritik för sin hyperdefensiva uppenbarelse i öppningsmatchen gick invändningarna att dela upp i två kategorier: Antingen var man skeptisk för att Sverige hade haft ännu större möjligheter att hävda sig och nå ett bra resultat om man inte underskattat sina egna spelares förmågor riktigt så mycket som man såg ut att göra (jag sållar mig hit) – eller så var man besviken för att det var tråkigt.

Jag har inget som helst problem med tråkig fotboll så länge den förhöjer möjligheten att vinna matcher, men det finns gott om folk som har det. Spaniens förbundskapten Luis Enrique är en. 

Några timmar efter sin andra oavgjorda match i Sevilla ställde Spaniens informelle underhållningsminister Polens förbundskapten Paulo Sousa mot Janne Andersson. Föredrog Paulo, gjorde han. Hade mer respekt för tränare som vågade lite.

– Jag gillar tränare som försöker anfalla, slog han fast.

Klart han gör. 

Det här är ett av världens äldsta trick, försöka frammana och stressa motståndare till att riskera mer med sin fotboll i en förklädd kampanj för den roliga fotbollen. När Mexiko hade fallit med 0-3 i Jekaterinburg 2018 fick dåvarande förbundskapten Juan Carlos Osorio frågan ”Förlorar du hellre och spelar som ni spelar än vinner som Sverige?” och svarade ja.

Visst, ta ni era poäng och ha er lilla förstaplats i gruppen och er intakta defensiva nolla. Gå till kvartsfinal. Jag bryr mig inte!, skriker det om Luis Enriques senaste utspel. Han verkar också hellre vilja förlora än vinna som Sverige.

Landslagsfotbollen blir mer pragmatisk

Funkar för mig.

Funkar så där för Janne Andersson. Igår bollade jag upp Enriques senaste angrepp.

– Jag sköter mitt lag och visar väldigt stor respekt för mina motståndare och diskuterar inte mina kollegers lag eller spelsätt, sade han utan att röra en min.

Jag är ganska säker på att nidbilden inte gör att han rör sina tankar i någon riktning heller. I kväll möter Sverige ett Polen som måste vinna för att gå vidare. Polens förbundskapten, Sousa, handplockades av landslagsikonen Zbigniew Boniek som hade hänförts av portugisens Fiorentina för några år sedan. Polen behövde bli bättre med bollen, bättre på att driva matcher, Sousas uppdrag är glasklart.

Det är för tidigt för att säga hur väl det fungerar, men landslagsfotbollen blir allt mer pragmatisk, allt mer cynisk, allt mer riskminimerande. Den är och förblir väsensskild från klubblagsfotboll. Förbundskaptenerna har kort tid med sina spelare, begränsat med utrymme att träna in fungerande passningsmönster som öppnar djupa försvarslinjer. 

Behöver du ett exempel för att identifiera trenden? Didier Deschamps Frankrike är det bästa. De vann VM-guld på att främst reagera på motståndare som flyttade fram, och Frankrike har världens bästa trupp.

1-0 till tråk-Janne

Det har, trots den påtagliga utvecklingen, blivit ganska populärt att attackera Sverige för att vara tråkiga. BBC vägrade visa höjdpunkter från första halvlek mot Slovakien, men vare sig C More eller SVT plockade ut Gareth Southgates fragmenterade krampanfall till lag ur tablån efter den mördande tristessen mot Skottland.

Sverige provocerar. Det var samma sak 2018. Matcherna bara...försvann. Åttondelsfinalen mot Schweiz i Sankt Petersburg var det tydligaste exemplet. Schweiz stod där med sin falska känsla av kontroll, noll målchanser och när Xherdan Shaqiri och hans vänner tittade på matchklockan var det plötsligt ingen tid kvar och 1-0 till tråk-Janne.

För svensk del är det svårare att föreställa sig en mer tacksam matchbild än den som borde vänta i kväll.

Här kommer Polen, Luis Enriques älskade Paulo Sousa-ledda Polen, med sin villkorslösa hängivenhet till rolig, moraliskt försvarbar fotboll och inga andra tänkbara scenarier än att vinna mot Anderssons dementorfasoner. 

Polen måste vinna, Sverige måste ingenting. Allra minst vara roliga. 


Janne Andersson om hur de kommer följa Spanien-Slovakien