Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Noa Bachner

Svårt att förbanna sin insats när den knappt har ägt rum

Foto: Viaplay

Djurgården vänder i dörren.

Det är svårt att förbanna sin insats när den knappt äger rum.

Man kan misslyckas i Europa på olika sätt, förlora rättvist, förlora orättvist, förlora trots en bra insats och på grund av en dålig, men få saker är lika dystra som att räcka över avancemanget i presentpapper och kvittra ”Varsågod” på samma sätt som Djurgården precis har gjort i Ungern.

Tumregel: Det är svårt att dyka upp i ett europeiskt kval och klä ut sig till ett annat lag än det man är. Svenska klubbar har gjort det förut, vågat släppa ut håret i allsvenskan men drabbats av grubblerier när det ska resas någonstans och luktar lite annorlunda, backat in i ett hörn och börjat uppträda osäkert. Om de senaste årens två framgångsrika klubbar i europeiskt cupspel, Malmö FF och Östersund, har någonting gemensamt är det att man stått stadigt, trygga i förvissningen att det man gör bra i vanliga fall, det ger bäst möjlighet att göra det bra i kvalspelet.

Djurgården kändes som ett lag som hade koll på allt det där, det ligger i tränarduons rationella natur att värdera sina styrkor och nedvärdera tendenser att anpassa sig. Laget vi har lärt oss känna igen är dominant och framåtlutat. Det trycker ned sitt motstånd och skapar ytor genom att vända spel för att hitta rätt tidpunkt innan det attackerar. Djurgården har litat på ett kompakt, välkoordinerat press-spel och ett rappt, säkert, pulserande passningsspel som tröttar ut motståndet. När det inte fungerar kan man försvara sig lågt och straffa på fasta situationer.

Simsalabim: Här var allt det där borta.

Tagna? Trötta? Varma? Förvirrade?

En enkel sak hade varit att stirra sig blind på det något överraskande formationsbytet som Kim Bergstrand och Thomas Lagerlöf skickade fram: Tre mittbackar tog plats (Une Larsson-Nyholm-Berg) bakom Ulvestad, Karlström och Edwards. Längst fram skulle Kujovic vara uppspelspunkt och box-spelare, medan den nya fällkniven Emmanuel Banda, som har spelat på sjutton olika positioner nu, skulle röja. Den senare gick ut skadad efter bara en liten stund, men frågan är om det hade gjort mycket skillnad.

Var Djurgårdens spelare tagna? Trötta? Varma? Förvirrade? Vem vet, men statiska, slarviga, öppna, ihåliga och okoncentrerade hafsade man sig igenom första halvlek mot ett Ferencvaros som först såg direkt svaga ut, sedan fick självförtroende, ytor och misstag till skänks och tog sig in i matchen. 1-0-kom från långt håll, men sög musten ur bortalaget som gick från att vara dåliga till sämre. 

Hålögda svenska mästare

En reaktion var oundviklig. In kom Edward Chilufya i halvtid och upp klev Djurgården för att ta matchen till sitt motstånd.

Det gav viss utdelning. Spelet tog sig initialt, de regerande svenska mästarna såg ut att ha tittat sig själva i spegeln, men när trycket skulle etableras ställde det ungerska motståndet om. Trots tre mittbackar öppnade sig ett hav längst bak, Fortune Boli kunde frispela tvåmålsskytten Tokmac till dennes andra mål – och samtidigt som målmusiken ekade mot de tomma läktarna stirrade hålögda bortaspelare på varandra. 

Boli och Tokmac fick flyga fram och terrorisera ett nedbrutet Djurgården som inte lyckades skapa ett enda läge att reducera, och med ett förtvivlat vrål från Fredrik Ulvestad (han ville ha straff) tog de farväl av Champions League. 

Vad snabbt det kan gå.

Behöver dyka upp i egen hög person

Den förtvivlade sanningen för deras del är att de var allt annat än chanslösa här, tvärtom, alla kunde ha gjort mer, under kvällens 90 minuter, men även innan.

En period i andra halvlek mönstrades Edward Chilufya, Kalle Holmberg och Curtis Edwards längst fram i planen, och även om det inte är förstatrion med en fullt frisk trupp är det ungefär vad man mäktar med ganska ofta just nu. På senare tid har någon av lagets två vänsterbackar vikarierat som ytterforward. Med Niklas Bärkroth och Chilufya skadade har Bergstrand och Lagerlöf inte haft tillgång till djupledshot under halva allsvenskan. Den situationen tilläts fortgå hela vägen hit, och den bidrog till kvällens nederlag, någon naturlig och fungerade anfallsbesättning, med samma dynamik och spets som under fjolåret, det finns inte riktigt. För ett lag som vann allsvenskan förra året är det svårt att förstå oviljan att rusta bättre, även innan pandemin satte klorna i deras verklighet.

Kvällens fiasko kan så klart redas ut av ett mer framgångsrikt försök att nå Europa Leagues gruppspel. Ska Djurgården ha en chans behöver man dyka upp i egen hög person.