Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Noa Bachner

Svagt att Norling är den som offras

Foto: SIMON HASTEGÅRD / BILDBYRÅN

Rikard Norling lämnar AIK.

En mästare tar avsked.

Det är så här det slutar. 

AIK skiljer sig inte bara från en bra fotbollstränare, utan en bra AIK-tränare, en kategori man gjort sig mer eller mindre beroende av. En marknad av AIK-tränare är en ganska liten marknad, Norling den bästa som erbjuds. Arrogansen, förståelsen för det politiska spelet, ödmjukheten inför sin egen marginella betydelse i klubben trots alla framgångar, yrkesskickligheten, fåfängan och alla känslorna. I AIK behöver man kunna säga en sak, göra en annan, vara småaktig, storsint, skaffa sig rätt fiender och vänner, men framför allt vinna fotbollsmatcher. 

När Norling återvände för sin andra sejour hade han hunnit öva på allt som fällde honom första gången. Det märktes. Han lyckades ännu bättre nu, men precis som senast lämnar han ett AIK som ruskar om sig själva.

Det är ju inte alltid så här det slutar. Inte längre. Den huvudsakliga anledningen till AIK:s framgångsrika 2010-tal, det som mynnade ut i SM-guldet 2018 och prenumeration på topplaceringar, var förmågan att inte göra så här, att inte höja stressnivåerna. Andreas Alm fick tillstånd att leda laget genom formsvackor och besvikelser. Det födde ett lugn och gav goda resultat tills dess att stabiliteten under honom riskerade att bli ett ändamål i sig. Valet föll på Rikard Norling med målbilden att krama ur några procent till, och ett par år senare i Kalmar, via Robin Janssons hårtoppar, fick hela arbetsmodellen rätt. Små steg, proaktiva beslut, planering.

Att byta tränare elva matcher in i ett år som det här, det innebär att man svär lojalitet till en annan arbetsmodell.

Kändes som vägs ände

Bakgrunden är det som händer under 2019. 

AIK spänner bågen för spel i Europa, men får inte betalt i form av gruppspelens intäkter. Motståndarlagen vräker in mål i kvalmatcherna. Under Norling har den spelmässiga modellen byggt på att bevaka ytor i en tid när andra lag satsat allt de har på att kontrollera bollen. Under lång tid får han rätt. AIK synar otillräckliga motståndare i flera år. Efter säsongen 2019 har han bara förlorat 14 av 112 allsvenska matcher och släppt in 75 mål sedan sin comeback i Solna. Men med tiden växer ett latent missnöje. 

I ljuset av mer bländande anfallsspel och dominant ansats från konkurrenterna i toppen av tabellen framstår Norlings lag som en grådaskig, torftig resultatmaskin. Vinsterna kommer till ett pris som plötsligt inte är lika roligt att betala. I Europa får AIK dessutom ett jobbigt uppvaknande inför det faktum att fotbollsklubbar med mer pengar använder spelare med så mycket högre skicklighetsnivå att deras shape-mantra och kompakta defensiv blir enkel att montera ned. Det känns som vägs ände för den framgångsformel han hållit så hårt i.

Norling har inget motdrag under hösten. Den sammanlagda 1-6-förlusten mot Celtic följs av en fjärdeplats i allsvenskan, trots det hälsosamma poängsaldot. AIK ställs inför ett dilemma. Klubben förfogar över ett bra lag, men gemensamt för deras övermän är en fotboll med annan prägel. 

Vad gör man om man inser att tiden kräver andra vägar? Man förändrar. Och om man har en av landets mest framgångsrika fotbollstränare på bänken, med en historia av att bygga mer expansiva fotbollslag och ett svartgult SM-guld i färskt minne, då ger man honom mandat att försöka leda den processen, den rätten kan man förtjäna. Man låter honom titta på Atalanta och man låter honom arbeta. 

Det var så AIK gick in i 2020, det är så man behöver förstå den här situationen. Norlings kontrakt förlängdes. Premisserna var inte speciellt komplicerade. Några pengar till nya spelare skulle det inte bli tal om efter att Ebenezer Ofori anlänt. Alla visste vad som gällde. För varje intervju någon från klubben gav under vintern förstärktes budskapet om ett år som skulle bli annorlunda – men här är vi, fem förluster på elva matcher senare, och ser en klubb som låter sig ryckas med, bort från Norling, sina planer och bort från den röda tråd som legat till grund för AIK:s lugnaste och mest framgångsrika årtionde på mycket länge.

Går inte fri från ansvar

Norling själv går inte fri från ansvar. Uppgiften han ställdes inför kunde utförts med färre motgångar som följd och burit med sig fler positiva tendenser. AIK har inte bara förlorat, utan fallit handlöst i stunder. Spelidén som introducerats tycks övermäktig och skör. Självförtroendet raseras i takt med förluster, flera spelare ser ut att gå bakåt i utvecklingen. Var han tvungen att dra i väg så radikalt?

Själv tycker jag att det är svårt att utvärdera vad som varit fel. Någonting fungerar inte, men det kan vara flera saker. Att det bara rör sig om den taktiska omställningen är jag verkligen inte säker på. Spelsättet i sig ska vara vägvinnande, man ska som tränare därtill ha pedagogik nog att lära ut det, spelare med rätt egenskaper och, sist men verkligen inte minst just den här säsongen, förmågan att motivera, kollektivt som individuellt, få spelarna att inte känna sig ensamma.

AIK har sett ensamma ut. Kanske har brinntiden haft sin gång, kanske behövs en annan röst, för även om truppen inte är vad den borde vara med tanke på förutsättningarna efter guldet 2018, är den inte så här dålig. 

Eller så behövs bara en klubb som drar åt samma håll. Att Norling är den pusselbit som offras nu när ansvar ska utkrävas är svagt. Skälen är flera. Misslyckandet är i högsta grad är kollektivt och tidpunkten för hans avsked sänder signaler om nervositet. 

Han lämnar ett förvirrande planeringsarbete, en övergiven strategi, ett AIK i startgroparna av ett dyrköpt projekt, utan budget, tränare och med en trupp som saknar saker; positiva erfarenheter, fungerande grundspel, målskyttar. 

Under Norlings tid i klubben har rekryteringarnas utfall varierat. Oväntade succéer som Robin Jansson och Heradi Rashidis sprudlande första månader har varvats med desto mer olyckliga tyngre investeringar. Kolbeinn Sigthorsson var en viktig injektion inför Champions League-kvalet, men har inte varit i närheten av att göra någonting. Alla miljoner som spenderades på Nicolas Stefanelli? Lånet av Jack Lahne? Kristoffer Olsson-ersättaren Saku Ylätupa? Svängdörrarna som släppt in och ut Chinedu Obasi? Den serietidningslika floppen Sulejman Krpic (just nu två mål på nio matcher i den sydkoreanska ligan), snedträffen med Simon Thern och komedi-vänsterbacken Stipe Vrdoljak? Alltsammans beror säkert till viss del på en tränare som haft svårt att använda vilka verktyg som helst, som skaffat sig fiender på vägen, men inte bara, och AIK har ju nått resultat genom att inte avvika från sina gemensamma ansträngningar, utan hållit ihop.

Det här ser ut som ett skifte, ett språng ut i en ny tid, men vad den ska innehålla är allt annat än tydligt. För AIK:s del väntar två tredjedelar av en säsong som redan såg svår ut, en framtid full av snår. Den blir inte nödvändigtvis enklare nu.