Noa Bachner

Spelar för att överleva – och det går utmärkt

Foto: STEFAN JERREVÅNG / TT / TT NYHETSBYRÅN

Krymp ytorna, marginalerna och förväntningarna på hur det ska se ut.

IFK Göteborg spelar för att överleva och gör det bra.

Kampen om förstaplatsen på listan över saker som fungerar sämst i Sverige har hårdnat rejält de senaste månaderna. Uppstickare som passmyndigheten, Swedavia, SAS och gamla tungviktare som SJ turas om att ockupera tronen. Under måndagen kom dessutom nyheten att Folktandvården i Norrland har problem. Det är personalflykt och kan snart ta flera år att laga ett hål om vi har otur. Spänningen tilltar.

I denna tätklunga av dåligt fungerande saker är det alltjämt en flitigt förekommande institution som saknas när juli månad 2022 går mot sitt slut.

IFK Göteborg. 

Mot Norrköping såg det förvisso ut som om allt annat än ett fungerande fotbollslag hade uppenbarat sig på andra sidan mittlinjen till en början. Blåvitt serverade publiken en närmast vulgär mängd bolltapp på egen planhalva under 20 mörka minuter. Gustav Svensson hamnade i höjd med sina mittbackar, till synes vettskrämd av döda vinklar, stillastående lagkamrater och tystnaden omkring sig. Bakom honom: Ett hav av yta hela vägen upp till Marcus Berg och hungriga hemmaspelare. Ingen lyckades göra sig spelbar – men ingen hemmaspelare lyckades heller trolla fram ett ögonblick av tillräcklig kvalitet för att straffa Mikael Stahres spelare.

Accepterat sakernas tillstånd

Det här är två klubbar marinerade i ett sorts permanent missnöje nu för tiden, vars storlek, spelarmaterial och infrastruktur signalerar att de är hemmahörande i en annan del av tabellen, men som delar oförmågan att lista ut hur de ska ta sig dit. 

IFK Norrköping är nykomlingar i detta allsvenskans bakvatten och befinner sig mitt i en sorts utrensning av de senaste årens diffusa idéer. IFK Göteborg däremot har varit här och kämpat för att komma bort i femtio omgångar vid det här laget. 

Kanske har man hittat vägen ut nu?

Jag vet inte, men nog börjar det bli dags att fråga sig om inte en sorts acceptans av sakernas tillstånd på Kamratgården har framkallat ett fungerande fotbollslag. Säsongen 2022 är på väg att bli den lugnaste och resultatmässigt bästa sedan Poya Asbaghi fick till det hyggligt 2019. Med sina sju segrar parkerar Stahres lag på sjunde plats. Metoden för att ta sig dit påminner om ett traditionellt bottenlags, men den leder inte mot ett bottenlöst mörker.

Går alldeles utmärkt

Bortamatchen mot Norrköping var imponerande med tanke på att den utfördes av ett lag som tycks ha ett mål med säsongen 2022: Kämpa för att överleva. 

Insatsen bar exakt den prägel som har inbringat IFK Göteborgs poäng. Gustav Svensson var bäst på plan tack vare sin löpkapacitet och sitt positionsspel, Johan Bångsbo näst bäst tack vare sitt osvikliga duellspel, Kevin Yakob, den slumpmässiga genombrottsmannen på centralt mittfält, blev väl trea tack vare tre eller fyra fina bollmottagningar. Stahres lag var kort och gott kompakt, något annat utger de sig inte för att vare sig behärska eller sikta på. 

Blåvitt hade svårt på små ytor, hoppades på lite tur, tog med sig en ilsken och lojal inställning in på planen, förlitade sig till en och annan kanonräddning av Hahn, lämnade över allt initiativ, fick försvara lågt från början, stressades av Pekings höga press, tog lite cyniska frisparkar för att dra ned tempot när det behövdes och litade på antingen en effektiv och lite för bra anfallare (Marcus Bergs framspelning till Thern) eller motståndarnas misstag (Yakobs punktering) för att åstadkomma något framåt.

Inte tal om bottenstrid

Sagt och gjort: 0-2. Tre blytunga poäng. Bottenstrid? Inte tal om. 

Vägen till trygg mark har sett ut så här. Krympa marginaler, krympa målskillnad, krympa ytor, krympa allt tills de kan arbeta fram sina matchavgörande ögonblick. Laget har inte gjort mer än två mål i någon match. De har bara slagit två lag som inte slåss runt nedflyttningsplatserna, Häcken i april och vinsten mot Sirius efter omstarten, och bara blivit överkörda en gång (Hammarby).

På det här sättet kommer Blåvitt så klart aldrig att återetablera sig högst upp i serien, men i motsats till nästan allt annat som har förekommit på Gamla Ullevi de senaste åren fungerar det.

Vill inte hålla på med U-svängen för länge

Norrköping bjöd å sin sida på precis den taktiska ansats ett sådant här lag älskar. Trots att det var extremt trångt fortsatte man att försöka kombinera sig fram centralt i 90 minuter, och trots byten och en entusiastisk Arnor Sigurdsson – vars inträde kommer att bli mycket värdefullt för Peking, om någon hade fått för sig något annat – tröt krafterna mot slutet. 

Passningar hamnade fel, besluten blev av sämre sort, och vips var ännu en mållös, poänglös, energisugande 90-minutare färdig. Det är enkelt att förstå logiken bakom klubbens beslut att ta några djupa andetag innan man ersätter Rikard Norling, och jag är tämligen säker på att det kommer lösa sig för IFK Norrköping. Den offensiv som skickades in ikväll skapade inte överdrivet mycket, men det tycks teoretiskt omöjligt för Nyman, Sigurdsson, Gudjohnsen, Levi och resten av gänget att fortsätta genom säsongens andra halva med samma oförmåga att göra mål.

Det man däremot kan fråga sig är när ett tydligt ledarskap behöver träda in i handlingen. Matcherna går, problemen består. Peking fortsätter med sin U-sväng. De vill nog inte hålla på med den för länge.