Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Noa Bachner

Ser ut som Selmani leder en statskupp

SportExpressens fotbollskrönikör om allsvenska starten.
Foto: THERESE BACK / STELLA PICTURES

Varje gång Astrit Selmani spelar fotboll ser det ut som om han leder en statskupp.

Hans sort växer inte på träd.

Det är sällan MFF behöver fundera på vilka spelare som ramlar ur korgen – men är en förvandlande vinnarskalle en för mycket?  

Året är 2008 och dagen den 14:e juli. Ett krisande IFK Norrköping återinstallerar sin sportchef Mats Jingblad som tränare och Hammarby presenterar Nathan Paulse innan man åker till Malmö och vinner en fotbollsmatch i allsvenskan för sista gången på 13 år.

Eller ja, 13 år and counting. 2-4 blev det. Roland Nilsson tränade hemmalaget, Jimmy Durmaz gjorde debut fast under annat namn (Touma), Jiloan Hamad fick inte komma in, och hos gästerna var det Charlie Davies som gjorde mest väsen av sig med två mål.

Det är allsvenska notiser sprungna ur en annan tid. Bajen försvann året därpå, långt ned i ett slukhål av inkompetens och bedrövlighet. När laget kom tillbaka sex år senare var mycket annorlunda, inte minst på grund av det före och efter som i grund och botten går att koka ned till Markus Rosenberg och järngreppet han såg till att Malmö FF kopplade om hela Sverige. 

I Malmö havererar saker och ting

För Bajen har det mesta gått i rätt riktning efter uppflyttningen. Stunderna av misslyckande har blivit långt färre – med ett pålitligt undantag: Varje gång man åker till Malmö havererar saker och ting. Sex raka segrar för hemmalaget och 19-3 i målskillnad. Bara en gång har MFF misslyckats med att göra färre än tre mål.

Nej, något 4-2 i Skåne har det inte varit tal om, och det gäller ju inte bara Hammarby. Det är i regel Malmö som vinner på den här sidan om Markus Rosenberg, inte bara hemmamatcher, utan det mesta.

I min mening var ingen av hans egenskaper mer betydande än förmågan att leda med exempel. Rosenberg slog först och frågade sen, det spelade ingen roll om det var mot Shakhtar Donetsk eller Ängelholm, och det förändrade hela MFF. Blicken var densamma. Allt rann av honom, och i förlängningen hans lagkamrater. Det fanns ingenting att vara rädd för.

Själv har jag inte sett många allsvenska spelare bära större likheter med Rosenberg än Astrit Selmani. Det återstår hundratals prestationer, dussintals mål och ett helt gäng titlar innan de båda är jämförbara, men själva kraften, den väcker associationer.

Selmani gör som Rosenberg

Selmani gör precis som Rosenberg: Han slår först och frågar sen. Hela hans sätt stoppar tvivel innan det hinner uppstå, det ser ut som att han projektleder stormningen av Bastiljen varje gång han pressar en försvarare. Målen, gränserna som tänjs, tacklingarna på offensiv planhalva, ögonen som antyder att han är inne på sin åttonde Red Bull-vodka.

Anfallare med den prägeln på sin omgivning tenderar att bli omdanande. Ett av skälen – tror jag – är att de är i allas synfält stora delar av tiden. Målvakt, backlinje och mittfält har någon framför sig som hela tiden tonsätter insatsen. Det blir enkelt att följa.

Egenskaperna tycks växa bättre i Malmö än på andra platser i landet, de känns nästan exklusiva, och därför är det direkt konstigt att Selmani inte spelar för Malmö FF, utan i stället har hamnat i händerna på en potentiell konkurrent. 

MFF:s särställning har å andra sidan inneburit en utveckling där duktiga spelare tvingas söka sig bort från laget och staden. Det finns helt enkelt inte plats för alla. I slutändan gör det sällan så mycket att Saman Ghoddos slår igenom i Östersund, att Hussein Ali ser ut att göra detsamma i Örebro eller att Dino Islamovic hamnade i Rosenborg – MFF vinner ändå. 

Hur det går för Selmani i Hammarby har kanske inte heller så stor påverkan, men det förvånar mig inte om vi tittar tillbaka på den här tiden om fem år och konstaterar att det fanns ett Hammarby före Selmani och ett efter. Det förvånar mig heller inte om en och annan i Malmö undrar om det verkligen behövde bli så.