Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Noa Bachner

Ser ut som Christiansen vill klona sig själv ibland

Se Christiansens drömmål
Anders Christiansen Foto: CHRISTIAN ÖRNBERG / BILDBYRÅN
Foto: CHRISTIAN ÖRNBERG / BILDBYRÅN

Det är upp till MFF att avgöra om det ska bli drama av det här eller inte.

I frustrerande stunder som den mot Sirius och bortaformen gömmer sig besked med viss tveksamhet. 

I Anders Christiansen finns ett annat, och ibland ser det ut som att han vill klona sig själv.

När slutsignalen gick sjönk han ihop i en uppgiven hög nära en av hörnflaggorna med Stadions kortsida – storögd, lätt bekymrad och besviken över poängtappet – bakom sig. Han drog armarna över huvudet, hukade sig en stund, tittade upp, grimaserade och funderade.

På vad? Vem vet. En inte så vild gissning är att han förbannade sig över rättvisan. Eller orättvisan, snarare. Frågade sig hur intensiv press måste vara för att man bara ska tilldömas ett mål.

Sirius kom till Malmö och gjorde en riktigt bra insats, modig och överraskande. Man fick tillfälle att visa upp sitt allt vassare kombinationsspel, där man kan skära upp motståndarförsvar på ett sätt som många lag i serien inte kan. När det var slut på det lyckades man ställa sig i vägen med tillräckligt många kroppar tillräckligt länge för att reta gallfeber på hemmalaget. 

I första halvlek hade man möjligheter att göra mål flera gånger om, och hade det inte varit för den överilade ivrigheten hos 19-åringen Henry Offia – som brände två frilägen – eller Johan Dahlin, som höll sig fokuserad, hade man säkert gjort mer än Philip Haglunds patenterade nickmål.

Rosenberg och Christiansen turas om

Inte många spelare i allsvenskan har en så offentlig och känd konkurrensfördel som Haglund. Alla vet att han kommer att smyga in i andra våg, tappas bort och torna upp sig, men att stoppa honom verkar svårare än själva kartläggningen.

Sirius chanskavalkad sammanföll med en sällsynt skakig MFF-period. Efter att ha pressat gästerna inledningsvis och skapat ett par chanser, i synnerhet från en frispark, tappade man bort matchen. Bortalaget vädrade morgonluft och vågade hålla sig kyliga med bollen innan man attackerade ett stirrigt hemmaförsvar, främst genom den pigga, irrationella och smånervösa spjutspetsen, Offia.

Rörigt, osäkert och slarvig? När Malmö FF saknar en fungerande kompass är det två spelare som pekar ut riktningen: Markus Rosenberg och Anders Christiansen.

Den här gången var det dansken som gjorde mål på passning från sin lagkapten. Med ett eget initiativ attackerade han Sirius centralt, sökte ett väggspel – något ett inläggsbenäget MFF gjorde ganska sällan – men fick inte tillbaka bollen direkt. Han hann knappt slå ut med armarna innan Rosenberg hade hittat honom med ett millimeterprecist inlägg. En Zlatan-inspirerad konstspark senare låg bollen i nätmaskorna. 

Ordningen på väg att återställas.

Blev en lång kamp för överlevnad

För det är ju så här när man möter Malmö FF: Lyckas man få in en fot i dörren och pressa tillbaka dem, då är det en bra idé att komma ur den fasen med ett par mål, för det hör inte till vanligheterna att den pågår för länge.

Så blev heller inte fallet. Om första halvlek lämnade åskådaren med ett intryck av en livlig, öppen och oberäknelig tillställning blev andra halvlek en lång kamp för överlevnad.

Malmö FF tryckte tillbaka Mirza Jelecak och Henrik Rydströms lag utan pardon. Det pumpades in bollar i straffområdet och återerövringen var så högt upp att Sirius mest kippade efter andan. 

Till slut gick Offia av och ersattes av John Junior, och det var länge, längesedan jag såg två spelare byta plats med varandra och sedan erbjuda nästan exakt samma sak, vara nästan exakt samma spelare.

Men klona spelare går ju inte, vilket för mig tillbaka till Anders Christiansen och Malmö FF.

Behöver sina superhjältar

Till slut hade det sista inlägget slagits och den sista andrabollen krigats bort av Kebba Ceesay och Daniel Jarl. Philip Haglund kunde inte andas, Axel Björnström knappt gå och Sam Lundholm hade tappat 34 kg – men på resultattavlan stod det 1-1.

Var det rättvist? Ja och nej. 

Ja: För att Sirius modiga insats förtjänade något. Om du monterar ned varje sekvens och räknar målchanser och expected goals och allt vad det är hade den kosmiska rättvisan pekat i MFF:s riktning till slut, men när ett lag vars bästa spelare kostar lika mycket som motståndarnas vattenflaskor sliter med sig en poäng och sumpar frilägen på löpande band, då finns det en sorts utjämning av alltsammans när det faktiskt blir oavgjort.

Nej: För att Malmö FF sköt 22 skott och hade allt att säga till om i andra halvlek – men i stunder av frustration behöver man sina superhjältar. 

Alltså: Två poäng ned. Av de externa hoten mot en behaglig himmelsblå väg till SM-gulden är det AIK som ser farligast ut, och allt farligare. Rikard Norlings lag ser ut att ha träffat helt rätt frekvens i en kritisk tid på säsongen och ser starkare ut nu än både förra veckan och innan uppehållet. Det gör att MFF har något att förhålla sig till på allvar, sådan är AIK:s kvalitet.

Önskar att han spelade bredvid sig själv

Av de interna hoten är det tilliten till Rosenberg och Christiansen som spökar, festfixarna som alltid dyker upp när MFF behöver dem. Mot Falkenberg. Mot Elfsborg. Mot Kalmar. Mot Sundsvall. Mot Helsingborg. Mot Örebro.

Det här laget kommer att vinna SM-guld om den duon erbjuder sina ”get-out-of-jail”-kort med samma generositet som vanligt.

Men om inte?

Om en blåsvartrandig mänsklig sköld står där och Christiansen redan har gjort sitt spektakulära mål för dagen och Rosenberg inte har en av sina dagar?

Det finns två återkommande scenarion som ställer MFF inför den utmaningen. Det ena är när det blir som det blev i dag, när det hackar lite och någon behöver lösa det, och det gör det med jämna mellanrum för alla lag. Det andra är i bortaspelet, där man under Uwe Rösler nästan aldrig förlorar, men bara har vunnit fem av sina tolv senaste matcher i allsvenskan (om man går tillbaka till 2018).

Till slut reste sig Christiansen, bet lite i tröjan och började röra sig mot spelargången. 

Ibland ser det ut som om han önskar att han spelade bredvid sig själv.