Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Noa Bachner

Samuel Adegbenro var hela skillnaden

Samuel Adegbenro.
Foto: STEFAN JERREVÅNG/TT / TT NYHETSBYRÅN
Norrköping besegrade AIK med 2-0.
Foto: PETER HOLGERSSON / BILDBYRÅN

AIK fick matchen dit man ville.

Någon behövde bara avgöra den, men någon spelade i Norrköping.

Det verkar inte spela någon roll längre.

Inte vem som tränar vilket lag, vem som spelar eller vilket år det är. Det spelar ingen roll om Rikard Norling kommer till Norrköping med AIK efter 32 förlustfria matcher och det spelar ingen roll om han kastar ut sitt unga man-man-laboratorium på Friends, för då kan inte Peking sluta göra mål.

Lika bra att byta sida med andra ord, och låta förbannelsen vandra vidare till någon annan. För inte spelade det någon roll att det var Bartosz Grzelaks lag som fick bäst fason på spelet, som drev matchen och träffade stolpen och ribban: När Norrköping möter AIK är det så här det slutar nu för tiden.

Tre poäng kan verkligen se olika ut. Matchplanen fungerade inte riktigt och det finns alltjämt tendenser i Peking-spelet att ställa sig frågande till, men man har tid att klura på hur allt ska fungera om man dels träffar så rätt som Norling och hans vänner har gjort med Samuel Adegbenro, dels radar upp segrarna ändå.

Här var Adegbenro – eller ”Sam” som det står på ryggtavlan – hela skillnaden, för inte var det mycket annat som fällde avgörandet än att han spelade för det ena laget och inte det andra.

Pressade pannorna mot varandra

Den allsvenska säsongen börjar närma sig ett intressant skede. Resultaten är en sak, det är inte lika enkelt att söka efter slutsatser bara för att ett lag har tagit si och så många poäng efter fem matcher, men när det gäller insatserna finns desto mer att överblicka.

AIK under Bartosz Grzelak har utmärkt sig genom att spela på olika sätt, med större kommando över bollen när det har behövts, trygga med att ligga lägre andra gånger. IFK Norrköping däremot har varit desto svårare att ringa in. Spelet har fluktuerat. Frustrerade mot Sirius, helt vilsna mot Djurgården, något mödosamt men tillräckligt bra mot Halmstad och så islossning mot Örebro.

Här klev man in och skaffade sig ett kraftigt bollinnehav under matchinledningen. Passningarna hittade förbi AIK:s press, vars överflyttningar blev lite verkningslösa eftersom hela laget anlände för sent till situationerna som uppstod. Det såg ut som början på en insats i linje med den övertygande man lämnade efter sig i Örebro.

Men så hände något. 

Tio minuter in ställde AIK om. En snabb bollvinst, ett rakt uppspel, stora ytor och osäkerhet. Sedan hände det igen, och utan att man visste ordet av hade Bilal Hussein avslutat från bra läge på en hörna, Henok Goitom nickat över och Nicolas Stefanelli träffat stolpen efter ett utmärkt kombinationsspel med en pigg Ylätupa.

Tempot skruvades upp. Norrköping blev allt mer aggressiva i sina försök att matta av AIK-övertaget, men såg förvirrade ut. Nabil Bahoui fick både en och två sena smällar, Ishaq flög in i Otieno – till synes frustrerad av vänsterbackens avväpnande övertag – och Levi sprang omkull Ylätupa i en misstänkt straffsituation (som nog började utanför straffområdet). Sebastian Larsson och Sead Haksabanovic pressade sina pannor mot varandra, Henok Goitom och Marco Lund försökte förhandla bort sina dueller med prat, och samtidigt tätnade matchen.

Norling fick nog

På förhand hade det gjorts stor sak av att en av AIK:s bättre spelare under säsongsinledningen, Bilal Hussein, disponerades som högerback i Mikael Lustigs ställe. Det skulle bli problem och varnades för en hemsk kväll mot Haksabanovic, men Hussein hade inlett bra, aggressiv och naturlig i det mesta han gjorde. Dessutom kunde han komma in centralt och sköta uppspelen, och där låg en nyckel i AIK:s lyckosamma perioder av första halvlek. Det var Hussein som skaffade sig inflytande över matchbilden, snarare än en något isolerad Haksabanovic.

Det bidrog till att AIK behöll sitt grepp efter paus. Snart hade gästerna även tjänat ihop till ett ledningsmål. Rotationerna snurrade till det för Norrköping, Bahoui nickade i ribban och Stefanelli lyckades på något sätt bomba en borttappad boll över någon sekund senare.

Norrköping sökte efter en väg in men fick nöja sig med att karva fram halvchanser: Ett distansskott av Haksabanovic och ett annat av Adegbenro var allt man mäktade med, och till slut fick Rikard Norling nog. 

Han ritade om sin elva och tog in Skulason mot Björk, och det dröjde ett anfall innan islänningen hade prickat Adegbenros panna. Avslutet var rakt på Janosevic, men det räckte för att ge hemmalaget en ledning som inte direkt hade varit på gång.

Det blir hyperintressant

AIK slaknade, till synes demoraliserade av det snöpliga baklängesmålet, men Norrköping växte. 

Grzelak tittade mot sin bänk. In kom Stefan Silva, Bojan Radulovic och Jetmir Haliti, och mer skräckinjagande forceringar går att hitta i allsvenska historieböcker. AIK försökte ändå, vällde fram med folk och pressade in bollar i straffområdet, men i stället var det Norrköping som behöll lugnet och ställde om. Haksabanovic prickade Adegbenro med ett utsökt inlägg, bollen gick otagbart via Janosevics stolpe, och det var det.

Var tar Norrköping vägen med det här?

Det blir hyperintressant att se. Spelare för spelare är det ett lag som är kapabelt att utmana högt upp i tabellen, det visste vi. Det vi vet nu är att man värvat sig ännu spetsigare längst fram i planen, och att tre raka segrar har hämtats hem utan att spelet bländat för många.

För AIK:s del finns inga stora skäl att misströsta. Insatsen var det inget fel på, och att det skulle komma stunder då Bartosz Grzelak blickade mot sin bänk och önskade att han hade något annat att slänga in den stund Henok Goitom börjar se trött ut, det var det väl ingen som hade missat heller.