Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Noa Bachner

Sämsta fotbollen AIK spelat under säsongen

Foto: JESPER ZERMAN / BILDBYRÅN
Foto: MAGNUS LILJEGREN / STELLA PICTURES

Blinka inte.

I det chicken-race som utvecklat sig högst upp i allsvenskan gäller bara en sak.

Men mot Kalmar ställde sig AIK och blundade halva matchen.

För nog var det väl ändå med stängda ögonen den svartgula första halvleken spelades? 

Det måste det ha varit.

I en mix av chockartad slapphet och förvirring vandrade elva hemmaspelare runt och undrade vilken dag det var. Vissa såg nästan ut att vara fascinerade av hur dåligt allt gick. Resandet och veckomatcherna sitter i benen, vi vet. Om AIK var tröttkörda? Säkert. Överkörda? Jotack. Bortom rimlighetens gränser? Faktiskt.

Den kostade matchen, den skräcklika prestationen man bjöd på i 45 minuter. Den andra AIK-halvleken innehöll en sorts uppryckning med förändringskatalysatorn Nabil Bahoui introducerad i halvtid tillsammans med Henok Goitom, men arbetet med att laga den självåsamkade skadan var för stort, och som ett sorts startskott för en kritisk period på säsongen kunde både beskeden och konsekvenserna varit bättre för Rikard Norling.

Såg kraftlöst ut

Kalmar satte tidig press. Deras grepp om matchbilden fick AIK att se oroligt ut, en försmak på vad som komma skulle. Alexander Jakobsens 1-0 föll efter ett slarvigt bolltapp av den för dagen svårt instabile Heradi Rashidi. Nils Fröling vände bort en ensam Bilal Hussein i mittcirkeln och fördelade klokt ut på Jakobsen som kunde vrida in ledningsmålet. 

Ju längre halvleken led, desto tydligare blev AIK:s problem. Först kom bollen. Två, tre, ibland fyra sekunder senare kom en spelare i hemmalaget. Tankar i slow-motion, passningar en stund senare. Kalmars mittfält fick springa över vad de ville, med en vilt kämpande Bilal Hussein på sorgsen mellanhand, ofta ensam med uppdraget att skydda sin backlinje. Passningarna rann till röda spelare, anfallen led av det osynkroniserade samarbetet mellan Sigthorsson (som inte lämnade marken med sina hälar en enda gång på hela halvleken) och den förvirrade anfallspartnern för dagen, Felix Michel. 

AIK såg kraftlöst ut, mentalt såväl som fysiskt.

In med räddningspatrullen

Inte Kalmar, som utstrålade både energi och återvunnet mod. Nye norrmannen Herrem på topp gav en naturlig uppspelspunkt, ett djupledslöpande alternativ och såg giftig ut. På mitten var Jakobsen, Romario och alerte sekelskiftesromankaraktären Nils Fröling snabba på att nyttja hålen som AIK lämnade efter sig. 

Det var 0-1 och bud på mer. Till slut var det 0-2.

Alltså: In med räddningspatrullen, Henok Goitom och Nabil Bahoui.

Det tog fem minuter innan den hade påbörjat sin reparation av första halvleks skeppsbrott. Tarik Elyounoussi gjorde målet, Nabil Bahoui konstruerade det, Henok Goitom använde det för att elda i gång ljudkulissen – och AIK skulle lämna sina fotbojor.

Bahoui kunde ha kvitterat tio minuter senare, men nickade Salétros inlägg rakt på Hägg Johansson, men sedan ebbade upphämtningen ut i ingenting.

Det var varningssignalen Kalmar behövde. Magnus Pehrssons lag kröp ihop och spelade med nästan elva spelare bakom bollen och lyckades dessutom sticka upp med hyggliga avslut när det gavs möjlighet.

Forceringen mattades av. Förmågan att spela igenom Kalmar hindrades av AIK:s trötthet och Kalmars defensiva stadga, som faktiskt är av bättre klass än vad tabellpositionen indikerar. 

Inte ”hallelulja”

Sebastian Larsson sköt en frispark. Henok Goitom stångades i ett femtiotal dueller. Anton Salétros slog ut med armarna och Tarik Elyounoussi vann några inkast – men roligare än så blev det inte. Bahoui kunde inte hitta en väg in i matchen och AIK hade mer eller mindre bytt ut sitt mittfält. Tanken var av allt att döma att armén av anfallare på planen skulle skava ned raka uppspel till varandra, men Kalmar hanterade attackförsöken med enkelhet.

– Det räcker med att förlora mot Kalmar så är det inte hallelulja längre, sa Rikard Norling till min kollega Anel Avdic häromdagen.

Well. Kalmar FF spelade sin kanske bästa fotboll för säsongen, AIK sin sämsta. Det kommer många tillfällen att spela bättre de kommande veckorna, men Celtic skakar inte tänder, och längst upp i tabellen öppnade sig kanske inte havet, men en reva i den kompakta ledarklungan, i synnerhet för Djurgården.

Hallelulja?