Noa Bachner
Inga nyheter, och det är ju vad man vill lämna ett genrep med.
Varsågoda. Sverige spelade som Sverige ska spela så länge Sverige hade lust, och det var fullt begripligt. Initiativen, duellerna, positionerna. Passningsspelet, återerövringen, koncentrationen. I en dryg timme var den där, och således även laget som hänger ihop, det som vi behöver skicka till Spanien nästa vecka.
När alla hade sett det började ambitionerna avvecklas och krafterna sparas. Janne Anderssons landslag såg ut att ha sett tillräckligt av sig själva. Armenien? Har vi också sett tillräckligt av. Som värdemätare var det svårt att göra någon större sak av motståndet den här junikvällen. Vi fick se fem minuter av något som liknade intensitet, André Calisir i backlinjen, Djurgårdens komedivärvning Yura Movsisyan i ledarstaben och Henryk Mkhitaryan utanför truppen – något han själv inte förstod någonting av. Förbundskaptenen Joaquin Caparros överreagerade på allt som hände hela matchen och deras arbetsamma men ganska torftiga insats i övrigt meriterar ingen vidare analys.
Kulusevski tillräckligt bra
Sverige kände sig in i sitt genrep men hittade snart rätt. Brytpunkten från en trevande start blev en Kulusevski-löpning som pressade fram en hörna. Janne Andersson vände sig om mot bänken och härmade 21-åringens rörelse med armen medan han mimade ”bra” till Peter Wettergren.
Det är bara att hålla med. Kulusevski fortsatte att vara bra, tillräckligt bra för att befästa det intryck som hade givit honom startplatsen här.
Sveriges anfallspar blir nog det som Andersson plitade ned till den här matchen. Det tror jag. Kulusevski fick visa tillräckligt mycket och tillräckligt ofta, och kanske var det en viktigare match för honom än hans anfallskollega. Stark i kroppen, klart övertag i en-mot-en-situationerna, bra bollmottagningar, arbetsför, bra djupledslöpningar. Omställningarna mot Spanien blir viktiga, Kulusevski således likaså. I min bok spelade han bort eventuella tvivel.
Hans partner längst fram, Alexander Isak, hade lite svårare att involvera sig i spelet, men det är heller inte hans stora uppgift att röra runt och komma rättvänd i ett kör, utan att hamna rätt i och runt straffområdet, och det gjorde han bitvis, både som uppspelspunkt och vid straffpunkten, där han skottfintade ned hela Armeniens backlinje i spagat och lyckades skyffla bollen över ett öppet mål.
Min uppfattning är att han säkrade sin startplats redan i mars, här var arbetsinsatsen kanske det stora plusset och skärpan det man kan välja att oroa sig för. Själv väljer jag något annat.
Emil Forsberg räcker långt
Framåt såg vi tendenser till något som blir viktigt i ett mer samlat anfallsspel också, främst från en formidabel Emil Forsberg. I första halvlek sökte han och Isak varandra centralt för att kombinera sig till ytor vid ett par tillfällen, och det får gärna förekomma oftare.
Men Forsberg i den här formen räcker långt bara han.
Han skickade in en frispark med god hjälp av en målvakt från Madame Tussauds till 1-0. En stund senare slog han hörnan som Marcus Danielson nickade in till 2-0 med enkelhet. Målet är Danielsons tredje i landslaget på nio matcher, och kanske är hotet vid fasta situationer tillräckligt stort för att belöna honom med en plats i elvan. I försvarsspelet var han i stort sett felfri och säkrare i passningsspelet än sist. Det är svårt att räkna ut både Filip Helander och Pontus Jansson med tanke på deras återhämtningsstatus, men det ska nog mycket till för att det inte ska bli två mittbackar som åkte ur superettan med Västerås SK för ett decennium sedan.
Flest ögon på Claesson
Spelet hann knappt börja om innan Forsberg på egen hand snickrade ihop en attack som slutade med en handboll från en olycklig Calisir. Förstestraffskytt Sebastian Larsson bommade, och enligt Janne Anderssons straffprinciper är han därmed förbrukad.
Anfallsfrågan är svår att dödförklara, jag bara tror att det blir Kulusevski och Isak. In kom Robin Quaison (assist till Berg) och Marcus Berg (målskytt på passning från Quaison) och lämnade så goda sista inspel som möjligt. Emil Krafth och Mattias Svanberg fick tjugo minuter var – men i andra halvlek vilade flest ögon på Viktor Claesson.
Det är han och Sebastian Larsson som tycks göra upp om platsen till höger på mittfältet, men Claesson kom in i en match som redan var färdigspelad, ett landslag som såg ut att ha tröttnat på förberedelserna, och det är med största sannolikhet ett gott tecken, att den övergripande känslan är att EM gärna får börja nu.
Jag känner likadant, inte bara vad gäller spekulationer om startelvan och träningsmatcher, utan den här texten. Det räcker här.