Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Noa Bachner

Red Bull möter Qatar – ska vi släppa det?

Foto: ANTHONY BIBARD / ANTHONY BIBARD / FEP / PANORAMIC PANORAMIC
Foto: REVIERFOTO / STELLA PICTURES/DDP IMAGES REVIERFOTO
Foto: CLEMENS BILAN / EPA / TT / EPA TT NYHETSBYRÅN

Semifinal i Champions League och här kommer en pliktskyldig påminnelse: Det är Red Bull som möter Qatar.

Ska vi fortsätta påminna om det?

Eller ska vi släppa det nu och bara berätta sagor?

Julian Nagelsmann jublar, spelarna sträcker armarna i vädret, Atletico Madrid åker ut.

Tysklands fräschaste tränarnamn är framme i semifinal och ska möta en landsman, Thomas Tuchel och hans Paris Saint-Germain. 

”Applåder?”, frågar sig 11 Freunde, ett av landets mest välrenommerade fotbollsmagasin. 

Inte direkt. 

Tidningen väljer bort att bevaka RB:s match mot Atletico Madrid ”för att inte normalisera” klubben mer. Upprördheten slutar inte där. I en lång text klagar 11Freunde på en allt slappare medial inställning till RB Leipzig. Man noterar en förändring i tonläget, saknar ett kritiskt öga till vad Dietrich Mateschitz, Red Bull-koncernens boss, egentligen vill åt. 

Det är sensommaren 2020 och en besynnerlig tid av många skäl. Men man vänjer sig. Man vänjer sig vid att inte träffa alla man vill, vid att tvätta händerna ofta och man vänjer sig vid att se fotboll spelas framför tomma läktare.

I 11Freunde läser jag om en långsam förskjutning, men den handlar inte om coronapandemin, utan något annat. Artikeln, skriven av Max Dinkelaker, ger ett par exempel på hur RB Leipzig allt oftare hyllas för det som är bra: Scoutar, bygger lag, rekryterar tränare. Gratulationerna till arbetet flödar i tyska medier. ”Men det är att missa problemet”, skriver han. ”Poängen är att RB Leipzig inte är en fotbollsklubb, utan ett marknadsföringsprojekt, en imitation”.

En konflikt som avgörs långsamt

Dinkelaker går till angrepp på en text i det rikstäckande veckomagasinet Die Zeit från december förra året som romantiserar vänskapsbanden mellan spelarna i RB Leipzig. Rubriken, ”Elf freunde”, tolkar han som en passning till sin egen tidning, den som hela tiden vill kämpa mot ett rumsrent Red Bull.

En krigsförklaring mot kolleger? Eller bara ett nytt avsnitt i en lågintensiv konflikt, en som avgörs så långsamt att man knappt märker rörelsen i någon riktning?

Troligen det senare. 

I kväll är RB Leipzig framme vid sitt viktigaste sportsliga ögonblick hittills. Spelare har transporterats via Salzburg på löpande band, hämtats från världens alla hörn till toppmoderna träningsanläggningar. Jag fick själv en rundtur i Österrike av Eddie Gustafsson 2015, en fascinerande apparat. Min favoritanekdot från den dagen: Spelarna själva var förbjudna att dricka Red Bull på träningsanläggningen.

Med tiden har journalister charmats av modernitet och den karismatiske Ralf Rangnick som sitter bakom spakarna – men i grund och botten har ingenting förändrats. Det handlar fortfarande om att sälja energidryck, det krävs bara lite mer ansträngning för oss andra för att påminna oss själva om att just den här klubben är en anomali i tysk fotboll med sina 19 medlemmar, att den inte vill betyda något för någon annan, utan har andra syften med sin existens; synas, imponera, sälja.

På andra sidan mittlinjen står Paris Saint-Germain, och det är ju samma sak där. Vi var många som kände hur något stack till i hjärtat när Maxim Choupo-Moting stötte in 2-1 mot Atalanta förra veckan eftersom det inte bara var en match mellan två fotbollslag, utan två idéer om vad fotboll ska betyda. Jag tror att vi var färre än för några år sedan.

Vänjer du dig?

Vilken fotboll ska vi ha? 

Jag ser den konfliktytan i Champions League så väl som det mediala landskapet, hur en del inställer sig i en gråzon där innehåll och underhållning späs ut under journalistisk flagg. Mottaglighet för smicker, ren utmattning, en känsla av att rapportera om ett ganska förtvivlat ämne? Jag vet inte vad som driver den inställningen. Man måste fråga sig: Ska fotbollen diskuteras och konsumeras, eller bara det senare? Även en tidning som den här står inför ett val. Ska vi fortsätta utmana oss själva och våra läsare med frågeställningar om vad fotbollsklubbar är bortom bra scouting, försäljningar av Timo Werner och kompetenta ledare, eller sluta? Ska jag, eftersom jag har skrivit ungefär den här texten 95 gånger nu, skriva beundrande om Nagelsmann inför den här matchen? För att det har gått för lång tid? För att det blir för gnälligt och negativt att hålla på med den större frågan? Ska vi bara berätta sagorna nu i stället?

Det som först verkar ovanligt, att energidrycksföretag och statliga investeringsfonder använder fotbollsklubbar för att marknadsföra sig och mjuka upp relationer, blir vanligt till slut. Vänjer du dig vid det? Det här är den stora skiljelinjen i europeisk fotboll.

Champions League är nästan slut. Red Bull möter Qatar i semifinal.