Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Noa Bachner

Nu finns det inte tid för fler cirkusnummer

Poya Asbaghi. Foto: ANDREAS L ERIKSSON / BILDBYRÅN
Mats Gren. Foto: MICHAEL ERICHSEN / BILDBYRÅN

Och med en klassisk "har han fått sparken eller inte"-föreställning tar Cirkus Blåvitt två veckors paus.

Eller?

Knappast.

Även med sportchefen på Hawaii är det full rulle.

Det är som när en målvakt ska slå en utspark efter ett misstag med en hel kortsida bakom sig. Ni vet hur hetsen börjar medan han hämtar bollen bakom målet. Hur sorlet och laddningen stegrar och brister ut i ett hånfullt "whey!" när han slår ut den direkt till inkast.

Varje beslut Blåvitt tar, varje gång de ska spela, kommunicera eller träna nu för tiden. 

Varje gång är det någonting som händer. 

Mest av allt lider jag med de supportrar som har tvingats se sin klubb förvandlas till det här: En cirkus, en såpa på bästa sändningstid för resten av landets fotbollsintresserade, en öppen inbjudan till alla som vill ha roligt på IFK Göteborgs bekostnad.

På fotbollsspråk lever vi mitt i "The Banter Era of Blåvitt".

Gren i centrum för genanta ögonblick

I denna veckas episod har Mats Gren åkt på semester medan Kamratgården brinner.

Många av det senaste årets mest genanta ögonblick har haft honom i centrum. När IFK Göteborg förlorade mot Häcken med 4-0 förra året ville sportchefen först inte bekräfta om Jörgen Lennartsson satt säkert eller inte. Sedan blev han förbannad på sina egna citat. När han skulle anställa Poya Asbaghi som Lennartssons ersättare några månader senare hann kanslipersonalen i klubben få uppfattningen att det var Andreas Brännström som var på väg in och började ringa honom. Uppgifter om missnöje med honom har läckt ut i omgångar. När magasinet Offside försökte kartlägga honom kunde han bara svara på mejl. Spelare har kommit och gått i våldsam hastighet, lånats in några minuter, sålts under konstiga omständigheter (Engvall) och blivit förbannade på honom (Engvall).

Det sammanlagda intrycket är lika förvirrande som den där pizzan som av någon anledning har både ananas och skinka på sig. 

Vad heter den nu igen?

Bröt mot en uråldrig kultur

Ni ser, så där roligt kan man ha åt det här, men det ska inte behöva vara så.

Anledningarna till Blåvitts stora bekymmer är många och har vuxit ihop med varandra. En sak är dock säker: Grens arbete går att ifrågasätta starkt.

När säsongen 2018 inleddes hade klubben basunerat ut något som liknade en programförklaring. Man skulle göra något annorlunda, det skulle ta tid och göra ont, men man vädjade om förståelse och tålamod. I mina ögon representerade det ett modigt steg med tanke på den utsatta situationen både sportsligt och ekonomiskt, men också för att det bröt mot en uråldrig kultur i Sverige där man snabbt kallas "naiv" om man inte spelar cyniskt med små resurser (tills man heter Gif Sundsvall och visar att det går det också). 

Poya Asbaghi introduceras som tränare för IFK Göteborg. Foto: THOMAS JOHANSSON/TT / TT NYHETSBYRÅN

25 omgångar senare finns det saker att kritisera i själva utförandet, det är också säkert. I huvudsak kan man vända sig mot hur Mats Gren gift samman Poya Asbaghis spelmässiga ambitioner med truppen som tränaren har fått till sitt förfogande. Dels innan säsongen, dels i mitten när förlusterna av Elias Omarsson, Mix Diskerud, Sebastian Eriksson och Pontus Dahlberg ledde till att laget förlorade helt vitala egenskaper utan att ersätta dessa.

Därtill kan man naturligtvis rikta kritik mot Asbaghis jobb. Hans oförmåga att justera sitt spelsätt efter de förutsättningar som han utsatts för har inneburit onödigt många förluster. Man kan även undra om inte en eller två unga spelare borde haft bättre utvecklingskurvor. 

De analyserna är två av många som behöver göras för att förstå varför IFK Göteborg befinner sig där man befinner sig hösten 2018. Därtill måste man väva in den ekonomiska situationen klubben hamnat i, hur truppen inte bara bantats på kvalitet utan samtidigt genomgått en plastikoperation för att byta spelsätt – men även den historia man bär på, hur dåliga resultat tolkas i ljuset av all framgång i backspegeln.

Vad man däremot inte bör väva in för att komma vidare, det är för mycket känslor.

Besynnerligt av tre anledningar

Känslor ger näring till cirkusnummer av det senaste dygnets sort.

Det har inte hindrat den som varit mest drivande i att skildra Asbaghis tränarinsats som det enskilt största problemet och utmåla Blåvitts försök till riktningsförändring som ett farligt äventyr: Aftonbladets Robert Laul.

Laul har blivit språkrör för motståndarna till förnyelsen även på ett rent fotbollsideologiskt plan. Trebackslinje är fel. Det ska vara fyra. Det här är ändå Blåvitt, och Blåvitt är ändå Blåvitt är ändå Blåvitt.

Så har det låtit.

Nu har dessutom en gräns passerats i den känslomässigt drivna kampanj mot tränaren som tränar laget Laul själv håller på. Om sympatierna för IFK Göteborg någon gång varit illa dolda är de nu huvudinslaget i hans återkomst på den sportjournalistiska scenen. Ett par krönikor (av samma karaktär som de som i vanliga fall återfinns på utmärkta Svenskafans.com) och tv-inslag på samma tema (Asbaghi måste sparkas och Blåvitt behöver spela 4-4-2) i Sveriges största tidning har varvats med uppskruvade inlägg på både Facebook, Twitter och gästspel i supportermagasin och podcasts de senaste månaderna. Han ifrågasätter Asbaghis tidigare erfarenheter i Gefle och Dalkurd, sprider uppgifter om vad som påstås ha sagts om honom på tränarutbildningar ("bra, men inget speciellt") och han är misstänksam mot att Asbaghi försöker "säga rätt saker i media" (han borde naturligtvis säga fel saker i stället).

Igår kallade han Blåvitts tränare för ”bluff” i samband med att han krävde hans avgång. 

Allt detta är besynnerligt av tre anledningar.

Blåvitt faller med 0-3 hemma mot Gif Sundsvall i november 2018. Foto: MICHAEL ERICHSEN / BILDBYRÅN

Börjar och slutar med tränaren

Först för att den här körens lösningsförslag helt och håller ignorerar avgörande delar av Blåvitts situation och närhistoria. Det är konstigt att be och böna om ett annat spelsätt (det är alltså 4-4-2 om någon har missat det) utan att nämna den fars som Blåvitts höstsäsong utvecklade sig till även 2017, när laget reste till Solna och blev jämnade med marken av AIK. Samma lag som redan hade fått stryk av Häcken med 4-0 istället för årets 4-1. Som föll mot degraderade AFC och halvkrisande Hammarby och med 0-3 hemma mot bottenlaget Gif Sundsvall i säsongens sista omgång – allt med ett lag bestående av avsevärt mycket mer individuell kvalitet, men dessutom formerat efter önskemålet: Med fyra backar, fyra mittfältare och två forwards (på pappret, detta är en förenklad syn på spelsätt och taktik).

Den andra anledningen till att resonemanget förbryllar är att språkröret för den här kampanjen själv gav sig ut i en debatt hösten 2016 där han ivrigt hävdade att vi i Sverige ”överskattar tränarens förmåga att påverka resultatet”. Jag höll inte med.

Ändå börjar och slutar huvuddelen av hans och hans medkritikers felsökning av Blåvitts säsong med – trumvirvel – tränaren.

 

Inte tid för fler cirkusnummer

Den tredje anledningen är att det är både oseriöst och osakligt att avfärda Poya Asbaghi som en "bluff".

Det går att framföra kritik på andra sätt. Blåvitt har inte anställt en galen vetenskapsman och släppt lös honom i ett laboratorium eller släppt in en sol- och vårare som plötsligt försvinner till Hawaii med hela klubbkassan (sorry). De har försökt följa med i utvecklingen och Poya har, anställd efter fina resultat i Gefle, gjort det han blev tillsagd att göra. Det arbetet kunde med all tydlighet ha gjorts bättre. Det var ett uppdrag som alltid skulle kräva mycket av många, men det har än så länge inte inneburit den vändpunkt som många hoppades på. Det är möjligt att Asbaghi inte är rätt person att leda klubben in i framtiden, men det gör honom inte till en bedragare.

Nu till den stora frågan som finns i botten av alltsammans. 

Den här emotionellt drivna, osakliga propagandan är olycklig av flera skäl. Den driver fram en sämre diskussion om fotboll där enkla förklaringar används för att beskriva komplexa skeenden, som till exempel Blåvitts problem. Man vill återgå till likriktade framgångsideal från förr och trycka tillbaka progressiva idéer. Det förlorar alla på.

Med fem matcher kvar av allsvenskan och fem poängs marginal till kvalstrecket finns det med väldigt liten sannolikhet särskilt stora vinster i att göra drastiska förändringar här och nu. IFK Göteborg har en match mot Brommapojkarna att förbereda sig för och en sportchef att hämta hem (och fundera på vad man ska göra med). 

Man har inte tid att kratta manegen för fler cirkusnummer, men heller inte för känsloargument.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!