Gå direkt till sidans innehåll

Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Noa Bachner

Medlemmarna kan rädda AIK undan förgörelsen

Foto: JESPER ZERMAN / BILDBYRÅN
Foto: CHRISTIAN ÖRNBERG / BILDBYRÅN

Skillnaden mellan AIK och många andra misskötta fotbollsklubbar är att supportrarna har möjlighet att ändra på situationen.

Det är hög tid för medlemmarna att ta kontroll.

Näste man till rakning: Manuel Lindberg lämnar ett brinnande AIK. 

Han lyckades inte med mycket, och problemet är att han är långtifrån ensam om den erfarenheten. Så här blir det för alldeles för många.

Hur länge har AIK varit på väg mot den här dystra situationen? 

Fan vet. Länge. De är inne på sin fjärde tränarlösning sedan 2020, men hur många matcher har Andreas Brännström kvar? Sin tredje sportchef, som måste vara måttligt imponerad av den sörja han har anlänt till. Snart anställer de eventuellt sin tredje vd på tre år, efter att ha gjort sig av med sin sjätte på tio.

Allt behöver få ett slut

På vägen hit har de samlat på sig en uppsjö spelare som antingen kommit från milt uttryckt oväntade marknader, haft besynnerliga meritlistor, begränsad förmåga eller lånats in under former som inte känns speciellt begripliga för någon. 

Den senaste tidens uppmärksammade exempel, mittfältaren Lamine Dabo, är inte unikt. Tvärtom är det en affär som har blivit typisk. Ett konstigt pussel av motiv och intressenter som behöver läggas för att få ihop allt – och även när det är gjort svävar frågorna i bakgrunden.

Det känns igen. Vad gjorde att valet av Alexander Isaks ersättare föll på Sulejman Krpic? Ur vilken rekryteringsstrategi föddes idén om vänsterbackslånet som kom med samma flyg, Stipe Vrdoljak? Vad går det att förstå av en klubb som plöjt genom Jasir Asani, Collins Sichenje, Bojan Radulovic, Vincent Thill, Zack Elbouzeidi, Henry Meja, Benjamin Kimpioka, Saku Ylätupa, Kolbeinn Sigthorsson, Jack Lahne, Augustín Gomez, Robert Taylor och John Chibuike? 

AIK:s modus ger oftast sken av att vara ett hopkok av agendor: Ibland tycks sportsliga bedömningar styra skutan, ibland ekonomiska, men alldeles för verkar andra saker spela roll. Med tanke på det har det gått över förväntan länge, men verkligheten ser onekligen ut att ha kommit ikapp.

Sent för Robert Falck

Allt det här behöver få ett slut.

Hur? Andra människor måste ta hand om föreningen.

Robert Falck tog över som ordförande i mars 2019. Därifrån och framåt har han och den styrelse han har arbetat med haft gott om saker att hantera, men också mycket tid att påverka. 

Det som plågar AIK nu är inte problem som precis har landat i deras knä. Tvärtom. Det är sent för Falck och hans vänner. På fem år har de inte demonstrerat någon förmåga att ta kontroll över klubben, som med tiden snarare framstått som allt mer splittrad.

Oavsett om det är grandiosa personligheter, agentnätverk eller falanger med våldskapital som sliter AIK åt olika håll behöver den frigöra sig och tjäna sitt eget syfte. 

Nu till det positiva: Förändring är möjlig.

Behöver sina medlemmar för alltid

Det finns två sätt att möta den här situationen: Uppgivenhet och krasst konstaterande av att det är så här – eller en mer konstruktiv inställning till framtiden.

Låt oss testa det senare. AIK behöver inte fungera så här. För fem år sedan arrangerade de ett historiskt årsmöte i Solnahallen. 924 personer kom dit, många av dem för att välja en annan styrelse än den valberedningen föreslog. De vann.

Utfallet har så klart inte blivit helt lyckosamt, men det är inte poängen. Poängen är demonstrationen av medlemsmakt. Den finns på riktigt, inte bara i teorin. För att AIK inte ska gurgla runt i samma cirkel av dunkla motiv, våldsamheter, konstig rollfördelning och inkompetens behöver medlemmarna använda den. Inte bara en gång till, utan från och med nu och för alltid.

Jag har svårt att se svenska fotbollssupportrar som offer för hur deras föreningar fungerar.  Världen är full av exempel på det motsatta, där hela städer, supporterrörelser och hundraåriga institutioner kapas av distanserade ägargrupper och egennyttiga intressen och ingen – absolut ingen – kan göra något åt det. Det enda som till slut återstår är anarki; kasta in en miljon tennisbollar på planen, storma den eller blockera ingången till träningsanläggningen i hopp om att tvinga fram något. Det hjälper sällan.

Rädda AIK undan det här

I Sverige är verkligheten helt annorlunda. 

I stället för att syssla med anti-demokratiskt osande sabotageaktioner är det hög tid för medlemsdemokratin att göra verklighet av sin makt. Nästa AIK-styrelse kan väljas av den majoritet medlemmar som är trötta på det här. Den möjligheten är det allra största värdet med vår modell: AIK behöver inte lämnas åt sitt öde, utan sin medlemsbas.

Med nästan ett år kvar till nästa årsmöte finns gott om tid att planera, mobilisera och aktivera maktpositionen. Uppdraget blir inte enkelt. AIK har problem, på planen och i ekosystemet runt klubben. En ny styrelse behöver arbeta i en ny kultur, och därför tilldelas ett tydligt mandat: Genomlys allt. Oberoende utredningar. Redovisa varje krona och avtal. Skapa en fungerande arbetsmiljö. Rädda AIK undan den här självförgörande varianten av sig själv.

AIK:s sportchef: ”En tung dag”