Noa Bachner
Jag kan inte låta bli att imponeras.
Tolv år av rabalder och bråk men ingen och ingenting kunde stoppa VM från att spelas i Qatar. Fallgroparna på vägen till Sveriges ödesmatch i Chorzow har varit många. Vi har hört om döda gästarbetare, mutor och värmen som gör att fotbollen måste spelas på vintern, men det orubbliga slutspelet har närmat sig dag för dag.
Slutstationen hägrar, allt ställs på sin spets. Robin Quaison, välgörare i Stockholms utsatta områden, proffs i Saudiarabien, tog oss hit med sitt segermål mot Tjeckien.
Det är kul med fotboll. Roligast av allt är det med fotboll när det är VM. Kom ihåg det nu. Jag gör mitt bästa så här kvällen innan allt ska avgöras, men jag tänker också tala klarspråk: Det känns inte som det brukar.
Viktig punkt på väg att passeras
Är det för att gränsen går i Qatar?
Jag vet inte. Jag vet bara att det närmar sig kokpunkt, och det handlar inte uteslutande om geopolitiska spänningar, utan allt. Det senaste fotbollsåret visar det med emfas.
I normala fall distraherar spänningen – en stor övergång, en bra match, eller varför inte ett VM – från alla problem, men problemen börjar bli för många. För många och för svåra att trassla ut.
Super League-kravallerna visade vilka krafter som underskattats av sportens självutnämnda visionärer. Kriget i Ukraina fick Fifa och Uefa att kasta sig över sina sponsoravtal med Gazprom med en sax samtidigt som Gianni Infantino föste ned sina medaljer från Putin i en byrålåda. VM ska eventuellt spelas vartannat år mellan 48 länder, men Robert Lewandowski och Kylian Mbappé är de senaste spelarna att ifrågasätta ett redan urspårat spelschema. Det pyr missnöje med hela det europeiska klubblagssystemets arkitektur. Jag har lyssnat på European Leagues-möten där Aston Villas vd Christian Purslow och Crystal Palaces motsvarighet, Steve Parish, växeldrar och spyr ut sin frustration över hur statliga investeringsfonder och oligarker har skapat ett framgångsmonopol för ett femtontal klubbar.
– Många ställer inte upp på att bli lurade längre, som organisationens dåvarande ordförande Lars-Christer Olsson sammanfattade.
Samtidigt går det inte att säga var krisläget börjar och slutar.
Möttes i svängdörrarna
För Boris Johnson gick gränsen i Bryssel.
Det var i samband med ett Nato-möte förra veckan som Storbritanniens premiärminister tyckte att han hade hört allt.
Frågan gällde EM-slutspelet 2028, som är på väg till Storbritannien och Irland. Inget annat land tävlar om arrangörsansvaret, men sent omsider hade ryska företrädare försökt marknadsföra idén att landet förtjänade möjligheten att konkurrera. ”Bortom satir”, dånade Johnson som tycktes ha glömt bort att hans eget land praktiskt taget vunnit dragkampen och i stället presenterade förslaget att ge EM till Ukraina.
Var han lite trött i huvudet, Boris?
Det vore inte så konstigt. Veckan innan hade han rest över halva jorden för att sitta ned med Saudiarabiens kronprins Mohammed Bin Salman och förhandla fram oljeavtal. Storbritannien, som likt Sverige säljer vapen till Bin Salman, hade behov av att anpassa sig till det nya världsläget, menade Johnson samtidigt som den saudiske kronprinsen gav tummen upp till en massavrättning av 81 personer och den saudiskledda koalitionens krig i Jemen, som skördat uppemot 370 000 människoliv och orsakat världens största humanitära kris med 24 miljoner i nöd, puttrade på i bakgrunden.
Och vet ni? Helt osannolikt är det inte att Johnson och Fifa:s president Gianni Infantino, mötte varandra i svängdörrarna i Riyadh.
Infantino gjorde nämligen sitt tredje besök i Saudiarabien på kort tid under samma vecka. Bin Salman, vars fotbollförbund kläckt idén om VM vartannat år och varit snälla nog att erbjuda Saudiarabien som spelplats, är den politiske ledare som Infantino suttit ned och pratat med oftast de senaste åren. Landet är också det enda han ställt upp i reklamfilmer för.
Petas i alla fall inte från Let's Dance
I onsdags fyllde Infantino 52 år. Han har gått igenom en period av tung kritik eftersom hans Fifa dröjde med att stänga av Ryssland när bomberna började falla. Till slut kom det.
Det blir nog således inga fler medaljer i Moskva. Vladimir Putin klagade på tilltaget i veckan, hur Ryssland och ryssar blivit föremål för den västerländska ”cancelkulturen” och petats bort från en herrans massa sammanhang – till skillnad från det tillåtande samhällsklimatet i Putins eget land. Man kanske blir förgiftad om man tycker olika, men man ryker i alla fall inte från Let's Dance.
Kanske var det allt födelsedagsfirande som hade fått Fifa-chefen på bra humör, för nog såg det ut som om han skakat av sig de senaste veckornas turbulens när han besökte Doha och talade vid startskottet för VM-slutspelets volontärsprogram i veckan.
Iklädd volontärsjacka – precis som vid den avslutande presskonferensen under VM 2018 där Infantino även förkunnade att ”vi är alla volontärer” – adresserade han fullsatta läktare.
– Och innan vi slutar, sa Infantino.
– Innan vi slutar vill jag se om vi kan få det här stället att vibrera. Jag räknar ett-två-tre och sedan vill jag höra: Qatar! Qatar! Qatar!
En pliktskyldig kör mumlade fram Qatar tre gånger innan presidenten bad publiken skandera Fifa tre gånger också.
Ingenting börjar i Qatar eller med Fifa, ingenting tar heller slut där – men mycket ställs på sin spets i november. Du och jag är en kort fotbollsmatch från att anlända till en bunt besvärliga frågor. Avståndet till den här fotbollen finns inte längre. Den är här nu.
Kan landslaget få dig att vibrera från Qatar? Är fotbollens betydelse villkorslös?
Vem vill räkna till tre?