Noa Bachner

Noa Bachner: Framtiden får vänta – historien löser Helsingborgs problem

Anthony van den Hurk och Rasmus Karjalainen deppar efter förlusten mot Värnamo.
Foto: LUDVIG THUNMAN / BILDBYRÅN
Rasmus Jönsson.
Foto: LUDVIG THUNMAN / BILDBYRÅN

Vare sig IFK Göteborg eller Helsingborgs IF har för dåliga spelare eller för lite pengar.

Sveriges två mest underpresterande klubbar har något annat gemensamt.

Det syns inga spår av en idé.

IFK Värnamo är ett problem. Känslan blir mer påtaglig ju längre matchen pågår.

När Marcus Antonsson skickar in kvitteringen bakom Anders Lindegaard brister något. Helsingborg försvinner in i ett mörker som legat latent. Kim Hellbergs spelare turas om att forsa fram genom Jörgen Lennartssons. Målen rasar in. Buropen ekar över Olympia. Det ser ut som en återvändsgränd. Det är en återvändsgränd.

Lennartsson fick gå. Inte många var förvånade. Fem poäng på tio matcher är ett resultattempo som bär raka vägen ner i superettan, divisionen som Helsingborgs IF precis kravlat sig upp ur med rekordlågt poängsaldo och via kval. 

Om det fanns frågetecken för hur redo laget var för allsvenskan har dessa blivit större, och det i sin tur väcker andra funderingar.

Discoverys expert Alexander Axén rasade mot beslutet att offra Lennartsson med motiveringen att truppen inte är bättre. Det här skulle alltid bli tufft, menade han. Kunde Helsingborgs tränare gjort något annorlunda? Säkert. Men det är fel att haka upp sig vid Lennartsson eller de senaste 10 omgångarna. 

Varför är inte Helsingborg redo för allsvenskan?

Jag är beredd att hålla med om truppens slagstyrka. Men det är i sin tur konstigt. Det har knappast saknats tid eller utrymme att komma i ordning. Helsingborg har åkt ur två gånger på fem år. I nuvarande takt blir det en tredje. 

Vad har hänt sedan sist? Investeringar i nya spelare för flera miljoner, ny tränare och Helsingborg har allsvenskans näst ”nyaste” trupp med en snittvistelse på 15,4 månader för spelarna som spelat i år. 

Men spelet bär ingen ny eller tydlig prägel. Visionerna och strategierna låter möjligen annorlunda i olika programförklaringar, på planen återspeglas ingen fotbollsklubb som stakat ut en ny väg. 

Landets mest underpresterande klubb

Till allsvenskans andra krislag och de senaste årens utmanare till Helsingborg i kategorin ”Landets mest underpresterande fotbollsklubb”. 

IFK Göteborg har inte straffats lika hårt för sina tafatta försök att omgruppera, men är inne på sitt sjätte år med ungefär samma problem.

Tränare, sportchef och ungefär hela spelartruppen har bytts ut. Den här gången är det Håkan Mild, Mikael Stahre och Europas tredje äldsta startelva (Pirin Blagoevgrad i Bulgarien och turkiska Sivasspor har äldre enligt CIES Football Observatory) som söker med ljus och lykta efter en väg in i framtiden. 

Bilden av en förening på väg framåt, på väg bort från sina problem – den fattas lika mycket nu som då.

Foto: LUDVIG THUNMAN / BILDBYRÅN

Hur gör man sig redo för allsvenskan 2022?

Fråga Värnamo. Värnamo är ett problem, på flera sätt. För både Helsingborg och IFK Göteborg. 

Allt prat om för dåliga spelare, ofärdiga organisationer, skador och annat ser mindre smickrande ut i ljuset av Jonas Therns genomarbetade retstickeprojekt som sprang sönder hemmalaget på Olympia.

Värnamo vann fjolårets upplaga av superettan som nykomling med seriens yngsta trupp och omsatte minst av alla 16 lag (11,1 miljoner kronor). Det här är första gången de spelar allsvensk fotboll.

Blåvitts omsättning för 2021 var 145 miljoner kronor. Helsingborg omsatte i runda slängar 60 miljoner kronor. Det är mer än åtta allsvenska klubbar förra säsongen.

Vem har egentligen rätt att prata om att inte vara redo för det här?  

Ingen vet hur vägen framåt ser ut

Den stora skillnaden finner man i föreställningen om hur man bygger fotbollslag.

Värnamo har en idé. Den ger dem en chans. Den löper som en röd tråd genom rekryteringar av spelare, tränare, spelsätt och träningar. Den syns på planen. Det är inget unikt, men det är alltid lika slående vilken förmåga en idé ger ett lag att överträffa sin plats i näringskedjan.

Helsingborg och IFK Göteborg visar inte upp många procent av den varan. Andreas Granqvist blev sportchef i mindre kapacitet 2019. Rollen utökades 2020. Det har gått tre år, och ändå syns ingen linje som skapar intrycket av ett tankegods som för Helsingborg i en specifik riktning. 

Detsamma måste sägas för IFK Göteborg, även om det inte är något nytt. Tvärtom är det fascinerande hur samma tomrum kan bestå, år efter år. Vad var tanken med rekryteringen av Mikael Stahre? Vilket IFK Göteborg var det meningen att han skulle snickra samman med hjälp av den här spelartruppen? Med vilken målsättning har den satts samman? 

Ingen vet.

Verksamhet byggd på hemvändare

En gemensam kortslutning för klubbarna är förkärleken till den ideologi som står längst ifrån Värnamos: En verksamhet byggd på hemvändare.

Helsingborg som klubb underkastade sig Granqvist fullständigt när han signalerade att det var dags att flytta tillbaka från Ryssland. Som spelande sportchef fick han nycklarna till staden. Motiven var de vanliga: Klubbikon, erfarenhet, nätverk. Visa oss vägen. Det gick att ifrågasätta argumenten för att det mandatet var det bästa sättet att ta sig framåt då, det gör det nu också. 

I IFK Göteborgs fall har det knappt yppats ett reflekterande ord från klubbens håll när drömmen om att äntligen få hem ensemblen av gamla landslagsspelare diskuterats. 

Tvärtom, så fort klartecken kommit har det varit en så kallad no-brainer, en möjlighet för bra för att ens ifrågasätta. Jag tror att no-brainers generellt sett är farliga. Beslut mår ofta bra av lite brain i all fall.

Utmattande att följa Blåvitt

Att följa Blåvitt är utmattande, som med alla ämnen där ingenting någonsin händer. Håkan Mild har fortfarande tid på sig att visa varför han är rätt person att leda föreningen ut ur den kreativt bankrutta håla som klubben fängslat sig själv i, men även hans väg in på Kamratgården bär spår av sentimentalitet. Jag ser inte ljuset.

Berättelsen om Helsingborg närmar sig samma punkt. Den här veckan förstärkte den känslan. Kraften som pekar ut en ny, framåtskridande riktning, den går inte att identifiera. 

Någon ny tränare har Granqvist inte pratat med, trots att säsongen i superettan ”inte var så bra spelmässigt”, som han beskriver det. Nu ställs hoppet till Mattias Lindström (gammal spelare) och Alvaro Santos (gammal spelare), ännu en lösning hämtad ur arkivet, hur bra den än må falla ut. 

Först om en vecka ska Granqvist sätta sig ned och prata framtid med sitt ”team”, och det är svårt att inte se ögonblicket som typiskt, hur framtiden snällt får vänta medan historien tar hand om Helsingborg.