Noa Bachner

Noa Bachner: AIK håller inte för trycket

Foto: HENRIK MONTGOMERY/TT / TT NYHETSBYRÅN

Oroliga, otillräckliga och ur balans.

Temat löper som en tråd genom hela AIK:s 2022.

De håller inte för trycket.

Slutsignalen var både efterlängtad och fruktad. Friends bävade, spelarna också. För de förlorade poängen, för sin egen ilska. Det mullrande missnöjet och visselkören varvades med ”Vi vill se, A–I–K”, och ändå var det ganska många som hade sett nog.

AIK:s säsong har kört i diket. En period av turbulens, skador, dåliga resultat, den lika kostsamma som ifrågasatta investeringen i John Guidetti, värvningarna som uteblev, den hastiga försäljningen av en 18-årig talang till Frankrike och nu uteblivna effekten av tränarbytet har skapat en knölig situation. Alla kort är utspelade, det här är vad de har att ge i år. Det är inte tillräckligt. 

Matchen mot Degerfors ramade in en säsong och klubb som inte orkar hålla skenet uppe längre. Så sent som i maj månad ledde AIK allsvenskan, men därefter har det blivit som om två verklighetsbeskrivningar har ställts mot varandra. 

Antingen har vi att göra med ett lag som ska slåss högst upp i tabellen, eller ett där förväntningarna borde vara lägre ställda. Det har mynnat ut i press på att AIK ska leva upp till den förstnämnda beskrivningen. 

Frågan är om det någonsin var rättvist, desto mer säkert är att det har orsakat skada.

Har inget enkelt uppdrag framför sig

Söndagen började desto roligare. AIK inledde initiativrikt och piggt. Vincent Thill stormade in 1-0 på Erick Otienos utmärkta inlägg efter en tålmodig passningssekvens, ett anfall taget direkt ur föreställningarna om det AIK som helst ska ta form. 

Under långa stunder av den första halvleken värmde spelet av samma skäl. Henok Goitom har lyckats med en del svåra saker under sina första veckor i jobbet. Det som däremot börjar bli tydligt är att vare sig han eller någon annan tränare har en kort lista med svåra utmaningar att ta itu med.

Ett kompakt spelövertag och tryggt, malande passningsspel gav Degerfors få tillfällen att glädjas åt under matchens första halvlek, men uddamålsledningen gjorde att resultatet hela tiden kändes skört.

Bara några minuter in på andra sidan halvtidsvilan höll sig Rasmus Örqvist framme och forcerade in kvitteringen efter en hörna. Han fick en smocka på samma gång och blev liggande. Det i sin tur utlöste ilska från en lättantändlig hemmapublik, som redan tvingats vänta på att en mörbultad Alfie Whiteman skulle masa sig av planen i första halvlek (Degerfors fick byta målvakt, smällen var riktigt otäck). 

Förlusten mot Varberg, alla andra resultat, hela den här sommaren, och nu det här.

Andades inte mindfulness

Plötsligt kändes matchen långsam, plötsligt såg AIK ut att vara mer än åtta poäng från serieledning, och var det något de inte hade tid med var det att vänta på fler skadade Degerforsspelare, men det struntade Diego Campos i, vilket fick läktarna att vrida upp missnöjesvolymen.

På planen började hemmaspelarna se påverkade ut. Den oroliga stämningen grep tag i deras spel och koncentrationsförmåga. In i handlingen för att eskalera situationen: Nikola Djurdjic. 

Vips hade Degerfors träffat en nerv.

Campos låg kvar. Sekunderna tickade. Sebastian Larsson, inte känd som allsvenskans mest svårprovocerade fotbollsspelare, närmade sig domare Fredrik Klitte med ett minspel som inte andades mindfulness. Hans lagkamrater sökte med blicken efter varandra.

När det hela kom i gång kollapsade deras press-spel. Laget kunde inte bita sig fast, inte spela bollen förbi Degerfors lagdelar eller hitta tillbaka till sitt flyt. Istället var det gästerna som listigt nog såg till att vinna så många frisparkar som möjligt, gå långsamt till sina hörnor och vara allmänt jävliga vid varje givet tillfälle.

En rörig situation

Försöken att återfinna svartgul rytm leddes av Yasin Ayari, lagets bästa spelare dagen till ära och ett energiknippe som inte tycktes lägga lika mycket fokus på Degerfors eller domaren eller buropen som många andra. Tvärtom, 18-åringen spurtade ned bakom gästernas backlinje, visade var han ville ha bollen, att han ville ha den, tog med den fram, sköt och försökte etablera en ny trend i matchen.

Men han fick svag uppbackning. Även om AIK bitvis återtog kontroll över bollinnehavet var det ett stillastående, frågande lag som omgav honom. I stället var det Degerfors som skapade nästa målchans. Med mindre en tio minuter kvar var Örqvist en tånagel från att stöta in ledningsmålet, men stoppades av en heroiskt kampsportssparkande Papagiannopoulos på mållinjen.

AIK skulle få sin möjlighet också, någon minut in på tilläggstid, när Ayari – vem annars – skickade i väg Elbouzeidi i en omställning och Nabil Bahoui precist serverade Stefanelli ett hundraprocentigt läge, men den argentinske anfallaren sköt hål i luften från två meter.

Sedan urartade det mesta. Djurdjic och Papagiannopoulos började knuffas. AIK skrek på hands och ville ha straff. Omar Faraj la sig ned i mittcirkeln, matchen tickade in på sin femte övertidsminut, Degerfors kontrade sig fram till hela matchens bästa målchans, men en vilt kämpande Axel Björnström mirakelräddade på mållinjen.

Ett rörigt AIK

En rörig sista minut på en rörig match, en rörig säsong, och en rörig situation att navigera sig vidare ifrån. 

– Vi hanterar inte motgångar tillräckligt bra, muttrade en sammanbiten Sebastian Larsson när han uppenbarade sig efter matchen. Hans tränare, Henok Goitom, hade konstaterat detsamma några minuter innan.

– Vi måste bli bättre på att hantera känslor, löd hans beskrivning.

Det är ett annat sätt att säga att AIK inte håller för trycket, och det är nu den besvärliga kärnan i deras 2022. 

Den gäller inte bara spelarna. Året utvecklar sig inte något vidare. Det går desto bättre för Bartosz Grzelak, tränaren vars avsked var en annan reaktion på motgångar. Ju längre problemen kvarstår i klubben han sparkades från ser han själv allt mindre ut att ha varit roten till dem. 

Här återfinns också det självförvållade elementet. 

Mycket av trycket på årets AIK har tillverkats internt. Att flytta på Grzelak satte truppen under press. AIK ville se sportslig och resultatmässig utveckling. Det finns förväntningar på hur spelet ska se ut. Nu skulle spelarna dessutom visa att det inte var deras förmåga det var fel på, nu skulle John Guidetti börja betala tillbaka, nu skulle Varberg och Degerfors besegras – men medan läktarnas önskemål om att se det riktiga AIK spela blev fler och fler var det som om allt det där sköljde över laget.

Och nu? Cheferna i AIK har försökt med alla tänkbara åtgärder för att bevisa vad det här laget är kapabelt till. Det är svårt att förstå vilka drag som återstår.