Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Noa Bachner

Nåt annat duger inte för Dejan Kulusevski

Foto: LUDVIG THUNMAN / BILDBYRÅN

Tre raka förluster och en tråkig tabbe på näthinnan.

Men när dimman skingras i Zagreb ser jag något annat.

Det kommer att gå bra för Sverige – något annat duger inte för Dejan Kulusevski.

Jag är rätt säker på det.

På en plan som gjorde det förtvivlat svårt hålla balansen, i ett regn som såg ut att bara bli värre och mot ett av världens bästa landslag: Sverige var en ren besvikelse i första halvlek, flera klasser sämre än ett Kroatien som flexade sina tekniska färdigheter mot ett gästande lag utan motmedel. 1-0-ledningen var i underkant, det spelmässiga virrvarret oroande och det kändes tråkigt, det här som såg så kul ut på förhand.

Till höger hade Dejan Kulusevski skonats från fler chocker. Längst fram fick Alexander Isak chansen bredvid anfallets egen pappa, Marcus Berg. Med Victor Nilsson Lindelöf och Ludwig Augustinsson friska och både Kristoffer Olsson, Albin Ekdal och Emil Forsberg bakom anfallsduon ställde Janne Andersson ett landslag på planen som såg så tekniskt orienterat ut att man kunde ursäktas för att dra på smilbanden.

Kulusevski blev centralgestalt

Här satt jag med mitt flin och kände hur det rann bort från ansiktet. Tyvärr skulle både initiativrikedom och självförtroende bli bristvara under öppningsakten. Isak försvann helt, Berg vann knappt en duell, mittfältet blev överspelat och hela backlinjen såg osäker ut. Sverige sjönk djupt, och det såg inte speciellt bekvämt ut.

Till andra halvlek behövde vi och Janne Andersson se ett lag som vågade spela med mer risk och spelare som vågade ta tillvara på sina egna begåvningar. Det var precis vad vi fick. En straffsituation (en hands på Lovren som halkade), en bra brytning på en nästan frispelad Isak och en bra frispark från Forsberg gav mersmak.

Plötsligt uppenbarade sig matchbilden som i alla fall jag hade små förhoppningar om; ett Sverige som kunde mäta sig, inte bara genom organisation, disciplin och riskminimering, utan med hjälp av bollen.

För varje minut som gick började Dejan Kulusevski framträda som forceringens centralgestalt.

Han spelade – som han alltid gör – med en hejdlös övertygelse om att varje misslyckat försök att bryta igenom motståndarna bara är en nedräkning till det avgörande som tycks ligga i hans händer. I mina ögon är det en sorts hälsosam frustration han ger utlopp för, och även om det fanns tillfällen då han kanske borde släppt bollen utsöndrade han den sortens auktoritet och framåtanda som hans landslag både behövde och behöver framåt.

Sverige hittade sin röst

Resten av laget började uppträda med samma beslutsamhet. 

Ekdal vann mer boll och fann Emil Forsberg (suverän i andra halvlek) mellan linjerna, Bergs outtröttliga duellspel retade Lovren, Sveriges kapten för kvällen plöjde upp yta till sina snabbfotade kolleger längst fram. Viktor Claesson kom in och rev sår i ett totalt handlingsförlamat hemmalag, Augustinsson och Lustig fortsatte att rasa fram och det var, precis som i höstens bortamatch mot Rumänien, en lika rolig som kittlande känsla att se ett svenskt landslag bestämma sig för att dominera, släppa ut håret och väga tyngst i offensiv riktning.

Det skulle även betala av sig: Lustig söndrade kroaternas försvarslinje när han störtade fram i djupled och spelade bollen till Emil Forsbergs fötter. Ett ögonblick och ett klokt beslut senare kunde Marcus Berg raka in en kvittering som började kännas välförtjänt.

Sverige hade hittat sin röst. 

När han tittade upp var den borta

Det var också åt det hållet denna tredje omgång av Nations League var på väg, åt en meriterande svensk seger, en sorts milstolpe i den pågående förvandling av landslaget som Janne Andersson övervakar. Jag kan på fullaste allvar inte minnas senast jag såg ett svenskt landslag disponera så framskjutna ytterbackar, söka så många offensiva lösningar centralt i planen, pressa med så stor övertygelse eller trycka ned ett lika skickligt lag.

Små droppar av det som komma skall – och små droppar av annat slag i ögonen på Pontus Jansson, eller vad det nu var som fick honom att borra ned huvudet i löpduellen med Ivan Perisic. När han tittade upp var den borta, och det var också poängen Sverige hade gjort sig förtjänt av.

När han och alla andra har torkat kan de minnas en halvlek som berättar mer om sakernas tillstånd än kvällens resultat.