Noa Bachner
Mer pressad. Mer störd på hur det pratas om hans landslag. Mer benägen att påminna oss om vilken fotbollsnation Sverige är och har varit.
– Vad har ni för förväntningar?, frågar Janne Andersson, igen och igen.
Jag förstår honom. Han har rätt i att det inte är självklart att ett land som Sverige spelar VM. Han har också rätt i att vår bild av den nuvarande landslagstruppen inte helt stämmer överens med dess slagkraftighet med tanke på hur många av nyckelspelarna som sitter på bänken varje helg eller är ur matchform av andra skäl.
Men något ligger kvar och irriterar efter den svenska kvalinsatsen, och det handlar om förväntningar.
Att Sverige missar VM går att acceptera så länge insatserna övertygar om att landslaget som spelar är den bästa tänkbara representationen av svensk fotboll.
Jag känner mig inte övertygad.
Snöpliga förluster – nytt tema
När den blågula VM-drömmen kollapsade i Chorzow ledde Sverige matchen på poäng. Goda nyheter: Landslaget satt ihop igen och gjorde det med förmågan att såra sitt motstånd på ett helt annat sätt än mot Tjeckien. Här var insatsen som efterfrågades i torsdags. Matchcoachning har inte varit Janne Anderssons allra starkaste kort som förbundskapten, men det har matchplanerna. Igår satte han ännu en i skarpt läge. Sedan kom misstagen, den nya, stjälpande ingrediensen.
Det blev inget VM. Chockskadade svenska spelare stapplade runt under halvtrasiga strålkastare och undrade vad som hade hänt i stället för att forcera. Efter en snöplig åttondelsfinal mot Ukraina hade Sverige slarvat bort två bra möjligheter att kvalificera sig för VM, först i gruppen och nu här. Och det är ett annat nytt tema: Snöpliga förluster.
Alla nederlag har inte logiska förklaringar, men nederlag föder ofta helt nödvändiga diskussioner om vad som har gått fel.
Paradigmskifte i Sverige
Till viss del kan förbundskaptenen och hans stab peka på faktorer som legat bortom deras kontroll. Skador, bänkade spelare och smått osannolikt många missade avslut i Batumi, en pandemi som rubbat rytmen för hela sporten.
Visst.
Men långtifrån hela uttåget ur VM-kvalet har ramlat ned från himlen och saboterat för honom.
Något har tappats bort i flytten från den tidigare upplagan till den här. Under Anderssons första år som förbundskapten var det svårt att föreställa sig ett landslag som fick ut mer än det han tog ut och byggde ihop. När Sverige spelade var det med övertygelse om att den bästa möjliga versionen av svensk fotboll sprang runt där ute.
Det är det inte längre. Hela det här kvalspelet har varit ett fruktlöst sökande efter en lika trygg formel. Vad blev resultatet? Laget som sprang rakt igenom Spanien på Friends och bröt ny mark förra hösten? Eller det Sverige som strosade runt planlöst i Aten? Som kämpade ned Tjeckien? Eller bjöd bort sig mot Polen?
Uppgiften är inte enkel. Vi ser inte bara ett generationsskifte äga rum i landslaget. Sverige som fotbollsland genomlever ett paradigmskifte.
Den nya svenska fotbollskulturen har formats på konstgräs, den kretsar i större utsträckning kring tekniska element i spelet än fysiska, den uppmuntrar olika typer av försvarsspel, missioneras av en utåtblickande tränarkår, full av internationella influenser, och den föder spelare som knappt hinner bli seniorspelare i svenska fotbollsklubbar, växer upp i sociala medier och kastas runt i den europeiska transfertombolan. Alexander Isak var 17 när han flyttade till Borussia Dortmund, men i jämförelse med Anthony Elanga och Dejan Kulusevski, eller nästa stora sak, Roony Bardghji, väntade han länge.
Janne är rätt man för nästa kval
En ny fotboll är här. Hur ser den ut? Många väntar otåligt på svaret.
Samma fundering låg och puttrade i bakgrunden när Anderssons landslag stångade till sig en poäng i Sevilla för snart ett år sedan. Det var en heroisk kämpainsats vi fick se, Sebastian Larsson sprang halvt ihjäl sig och Victor Nilsson Lindelöf satte inte en fot fel – men det var samtidigt en prestation helt och hållet hemmahörande i den äldre fotbollskulturen, och efter matchen kolliderade förväntningarna. Andersson kunde inte förstå kritiken. Väntar ni er mer än en poäng borta mot Spanien? Jag tror att de flesta som skruvade på sig mest väntade på lite andra konturer.
Är han rätt man för nästa kval? Ja. Det vore fel att byta förbundskapten nu, men det vore lika fel att låtsas som att allt är frid och fröjd.
Sverige behöver inte gå till alla mästerskap, men svensk fotboll behöver ett landslag som är det bästa laget det kan vara. Janne Andersson ser ut att söka, hans landslag likaså. Han har förtjänat möjligheten att fortsätta göra det, men efter ett VM-kval utan besked behöver han finna svaret.