Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Noa Bachner

Något annat alternativ fanns naturligtvis inte

Bachner om EM-kaoset: ”Fanns ingen annan utväg”
Foto: JANE BARLOW / STELLA PICTURES / PA

Som om det fanns några alternativ.

Herrarnas Europamästerskap i fotboll kommer dundrande genom kalendern, allt annat prejas ur vägen. 

Det blir 2021, inte 2020, och nu vet vi att vi har ett flera månader långt vakuum.

Vad gör Uefa av sin timeout?

Hur snabbt ska man agera?

Jag ser inte många frågor som får större utrymme i dessa dagar, och jag har lärt mig att Norge gör saker i raskare takt än till exempel Sverige.

Så även när det gäller att meddela vad som händer med sommarens EM-slutspel. Det hade inte ens klubbats officiellt när det norska fotbollförbundet twittrade ut beskedet: Allt flyttas, EM spelas den 11:e juni till 11:e juli sommaren 2021.

Damernas EM-slutspel bogseras framåt i tiden. U21-EM likaså, och plötsligt har den egennyttiga samlingen farbröder som sitter intill Genèvesjön hittat ett sätt att belönas av sin egen korruption: Det är ju VM först på vintern i Qatar, och finns således plats för fler mästerskap. Allt enligt planen.

Vant sig vid att inte röra ansiktet

Något alternativ till att skjuta på EM 2020 fanns naturligtvis inte.

Det gör inte att flytten inte blir knölig.

Den hade så klart blivit mindre knölig om inte det vanvettiga förslaget att förvandla mästerskapet till en turné genom tolv olika arrangörsländer, där legitima destinationer blandas med mindre sådana (Baku! Hahaha). Skyll er själva. 

Själv ser jag inte varför den här turneringen ska betraktas som viktigare än någon annan. Anledningen till att den särbehandlas och är föremål för den mest delikata flyttprocessen är att den presenterar större intäktsmöjligheter för Uefa än många andra aktiviteter. Men världens regeringar slåss med näbbar och klor för att minimera effekterna av det nya coronavirusets utbredning, hälsomässiga som ekonomiska. Uefa får i någon mån betraktas som den europeiska fotbollens myndighet, det är i alla fall det den själv utger sig för att vara när det passar, även om det verkliga mandatet är skört nu för tiden. Det här är en tid för uppoffringar och stöd, en sorts statsmannamässighet, inte fåfänga.

”Priority given to completing domestic competitions in an unprecedented solidarity move by UEFA”, skriver man självgratulerande på sin hemsida, tårögda över sin egen storhet.

Jag vet inte jag. När David Ornstein, journalist på The Athletic med ett skrämmande facit av träffsäkerhet, under måndagskvällen berättade att Uefa planerade att pressa europeiska ligor och klubbar på pengar för att flytta mästerskapet var det nära att jag gnuggade mig i ögonen, men man har ju vant sig vid att inte röra ansiktet så här dags.

Detaljerna är inte offentliggjorda ännu. Enligt New York Times framfördes inga krav av den sorten. Bara tanken på att Mjällby AIF och Varbergs Bois ska slanta upp någon sorts solidarisk ersättning för att Uefa ska maka på sig och låta allsvenskan spela inför publik är bisarr. Om så blev fallet hoppas jag av hela mitt hjärta att alla synade bluffen. Varsågoda annars. Det hade varit rätt kul att se hur man tänkt sig uppmuntra supportrar att boka flyg till Azerbajdzjan den här veckan. Hoppas det finns lediga hotellrum.

Behöver fotbollens tempo skruvas ned?

Som för varje sektor, varje del av samhället, stundar nu ett oöverskådligt arbete för den europeiska fotbollen. De ekonomiska konsekvenserna kommer att bli stora, det spelmässiga pusslet blir otroligt svårt att lägga. Det är min fasta övertygelse att regeringar kommer att behöva skjuta till pengar för att säkra ekosystemets överlevnad, precis som för en lång rad andra branscher.

Den långa pausen från fotboll innebär också en unik möjlighet till reflektion. Förändringar inom fotbollen är svåra att få till av många skäl. Ett betydande sådant är tid. Det finns aldrig tid att resonera, reflektera eller utvärdera. Allt händer hela tiden.

Kanske är det ett problem i sig. Här finns plötsligt en stund för eftertanke även hos den europeiska fotbollens makthavare. Fotbollens oerhörda tempo slår snart i taket, antalet matcher per år hela tiden blir fler och andrummet för att hantera en bråkdel av den kris vi just nu genomgår, det existerar inte. Nu behövs omfattande planering, men inte bara för de närmsta åren, utan för att skapa ett system som hanterar avbrott och oförutsedda händelser av olika sort.

Hela världen har tagit timeout. Rätt som det är har Uefa och alla andra fått tid att vinna tid. Ta tillvara på den.