Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Noa Bachner

Mourinhos comeback är årets största behållning

Foto: PAUL CHILDS / POOL / EPA / TT / EPA TT NYHETSBYRÅN

Dum, elak, dålig – José Mourinho var avgränsad till rollen som fotbollens bad guy.

Därför är hans comeback årets behållning.

Passningsmönster, processer och ideologiska utläggningar. Vilka är dina principer? Hur synkroniserad är din press i sista tredjedelen? Vilken algoritm tittar du mest på? 

Fotbollen har tagit en tydlig riktning de senaste åren. Medier, sportchefer och supportrar har applåderat vågen av civiliserade, akademiska tränare och deras intellektualiserande av hela sporten. De drar sig för psykningar och ordkrig, ”ser människan” och tycker inte att inkast-träning är för politiskt korrekt. De har vunnit matcherna och sympatierna; Pep Guardiola, Mauricio Pochettino och Jürgen Klopp. 

Coacherna som tillhör kategorin går enkelt att räkna upp. Vänd blicken längst bak i rummet. Vem står där? I ett hörn, utan vänner? En deppig kvarleva: Den sura, oönskade och utskällda José Mourinho, allas fiende.

Fotbollen är inte bara trist, den är dessutom dålig, och Mourinho oskön.

En gång i tiden var det hans spel och hans regler, men världen växte så det knakade, och Portugals finaste tränarexport krympte. 

Han tycktes inte intresserad av förändring, bara en sådan sak, och nog såg han snubblande nära ut att slira in i irrelevans. Ingen orkade minnas vad han gjorde för 10 år sedan, ingen orkade se hans riskminimerande lag vänta ut slutsignalen, ingen orkade höra bortförklaringarna. 

Så sent som för ett år sedan var det långt ifrån svårt att föreställa sig ett scenario där Mourinho lämnade tränaryrket för att bege sig till Bein Sports studio i Dubai. Där skulle han sitta av tiden och tjura ikapp med den landsförvisade pundit-duon Richard Keys och Andy Gray, spotta ur sig klagomål mot den urspårade fjantfotbollen.

Men så krympte världen. Processerna föll samman, allt tystnade – och då växte han.

Kontrollerar psyken hellre än matcher

Vad har präglat 2020? 

Osäkerhet. Osäkra resultat, osäkra prognoser, osäkra skadesituationer, osäkert spelschema, osäkra matchbilder. Ingen vet speciellt mycket, och vem trivs bäst i den verkligheten? Mourinho. Han kontrollerar psyken hellre än bollinnehav, han älskar att välja ord för att beskriva verkligheten själv, han ägnar mycket av sitt ledarskap åt att kategorisera ett vi och dem.

Som motiverande kraft har hamnat helt rätt nu. När allsvenskan summerades förra helgen var det enkelt att kasta en blick på tabellen och konstatera hur få poäng som krävdes för att sluta högt upp. Mönstret går igen i resten av Europa: Få lag lyckades sy ihop långa vinstsviter. En formkurva tycks mer temporär än någonsin, systemen bär inte hela vägen. 

7-2 till Aston Villa mot Liverpool. 8-2 till Bayern München mot Barcelona. Manchester Citys förlust med 2-5 hemma mot Leicester. Manchester United 1, Tottenham 6. Det bara rämnar, gång efter annan.

Vad beror det på? 

Fysiskt slitage till följd av ett hektiskt spelschema är säkert en anledning. Men själv tycker jag att spelarna ser ensamma ut. När Ollie Watkins gör sitt tredje mål mot Liverpool vandrar Virgil van Dijk och hans vänner mot mittlinjen och ser ut att höra sina tankar. Ingen känner igen sig.

Är tystnaden och tomheten värre än när en hel arena kokar? Inte nödvändigtvis, men det är annorlunda. Att spela den här fotbollen kräver anpassning.

Aldrig funnits en bättre tid

Hur hittar man rätt?

Titta inte längre än Mourinhos Tottenham. Den systematiserade, processdrivna fotbollen, den som gjorde att självförtroende inte var ett lika bärande element, har till stora delar satts ur spel under pandemin. Fotbollen 2020 är en sport är momentum överlever en kort stund, där aktiv, sofistikerad fotboll, med sina platsbyten och rotationer hjälper ditt lag i korta sekvenser, men där enkelheten går segrande. 

Tottenham leder Premier League. De gör inte mycket som revolutionerar spelet, men de behöver inte tro på mer än Mourinho; pånyttfödd, på jakt efter revansch och den enda rösten i rummet.

Han har byggt ungefär det fotbollslag många – jag själv inräknat – befarade att han skulle bygga. Det har nog aldrig funnits en bättre tid för det.