Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Noa Bachner

Många kan se var det gick fel

”Bittert såklart – såg ut att göra allt rätt”.
Foto: JOEL MARKLUND / BILDBYRÅN
De svenska spelarna tackar fansen Foto: JOEL MARKLUND / BILDBYRÅN

MADRID. Från den enda rimliga planen till nederlagets egna arkitekter.

Åk hit, ligg rätt, nicka bort, stäng ytor, vänta på din chans.

Och erbjud ett par free hits från elva meter.

Och förlora rättvist.

16-2 i avslut. 71-29 i bollinnehav. 16-1 i hörnor. 3-0.

En statistisk mangling i slutet av tunneln. På Santiago Bernabeu var det ett lag som tänkte vrida åt sig segern mot ett annat som tänkte riva ned matchen, och det är ju inget konstigt med det.

Sverige har utfört den här matchplanen väldigt bra ganska många gånger mot lag som till och med är bättre än så här, men i Madrid fick den punka.

Hit kom ungefär 72 000 personer för att se Isco dansa, Asensio testa från distans och Jordi Alba överlappa Mikael Lustig till fördärv – men efter en timme hade de bara sett Albin Ekdal strypa syretillförseln framför sina mittbackar, Robin Olsen världsklassrädda, Pontus Jansson äga luftrummet och Filip Helander ligga rätt mest hela tiden.

Så långt var den svenska insatsen precis vad den skulle vara, och vi hade sett allt förut, hur en disciplinerad, riskminimerande enhet tråkade ut motståndet, kvävde lusten och värjde sig med hjälp av en målvakt i väldigt bra form. En gissning är till och med att kvällens plan nog bara var några minuter från att övergå i en ny, mer aggressiv fas när bollen var tvungen att hamna på Sebastian Larssons hand och hela försöket att ta med sig någonting avvecklades.

Nu var man tvungna att göra något annorlunda, något mycket jobbigare mot motstånd av den här sorten, och det syntes. Den lilla stunden av forcering var svag, saknade många viktiga beståndsdelar (fart, idérikedom, en motståndare som bjöd på ytor, you name it), och bytena (Isak? Hallå!?) kom sent. 

För sent, vill jag nog påstå.

Inte personbästa

Det finns värre sätt att förlora på än det här. 

Nederlaget var inte metodiskt, inte konsekvensen av något planeringshaveri där förbundskaptenen och hans vänner fick för sig att släppa ut håret och mäta sig med det här motståndarlagets överlägsna individuella kvalitet. Inte många invände mot idén att låta Sebastian Larsson ge stadga åt mittfältet, inte många hade försökt angripa det hela på något annat sätt, men många kan se var det gick fel. 

Ett spelare för spelare sämre landslag som inte maxpresterar, tar med handen och fäller Alvaro Morata i friläge förlorar. Janne Andersson nämner ofta ordet personbästa i anknytning till de här matcherna. Det här var person-meh.

Med ett vikarierande mittbackspar och Spanien på andra sidan ger man sig bäst möjligheter om man försöker att inte ge bort någonting, och med den sortens ingångsvärden blir allt väldigt jobbigt om man börjar just ge bort saker. 

Det här såg ut ungefär som man väntade sig väldigt länge. Såg ut och lät. Det dånade ut dåliga spanska sliskhits alldeles för länge innan matchen började, speakern kunde inte säga Niklas Hult och alla spanska killar på läktaren hade rutiga ryggsäckar från olika surfmärken.

Det var ingen rolig lyssning och det var ingen rolig tittning, men en inte speciellt vild gissning är att minst elva spelare under strålkastarna här ute kommer att behöva se allt minst en gång till.

 

LÄS MER: Sveriges grupp i EM-kvalet – och förutsättningarna