Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Noa Bachner

Malmö FF har påskyndat konceptets begravning

Djurgården firar segern mot Malmö FF Foto: CHRISTOFFER BORG MATTISSON / BILDBYRÅN
Foto: CHRISTOFFER BORG MATTISSON / BILDBYRÅN

Sex poäng bakom Djurgården – men på torsdag kommer Malmö FF att kvalificera sig för Europa League.

Är det bra för svensk fotboll?

Djurgårdens succé tyder på det.

Klockan tickar upp på 93:00 och bara två minuter av tilläggstiden återstår i Malmö. 

Anders Christiansen är röd i ansiktet när han får fatt på bollen mitt på planen. Inte bara på grund av den plötsliga högsommarvärmen, utan den intensiva fotbollsmatchen som går mot sitt slut. Han är på jakt, han är desperat och han har Jesper Karlström i ryggen.

Brytningen är perfekt. Karlström slingrar sina ben runt den danske mittfältaren och kommer åt bollen. I situationen efter ska Christiansens lagkamrater ta över, men Knudsen kommer in helt fel och varnas, Glenn Nyberg blåser frispark och i ögonvrån ser man hur Emir Kujovic kapas. Frispark till gästerna. Några sekunders avbrott, och utan att någon vet ordet av: En slutsignal.

Medan Christiansen gratulerar Djurgården till SM-guldet en dryg halvtimme senare står Jesper Karlström lutad mot en dörrpost och drar med handen genom håret. Den som har sett honom spela i Djurgården de senaste åren har sett honom i olika Djurgården med olika karaktärsdrag. Sett honom brottats med sin roll, sitt självförtroende och sin sparsamma speltid.

Den här säsongen är Djurgårdens nummer 6 är en annan spelare i ett annat lag, och han är inte ensam om att ha genomgått en expressförvandling; från en symbol för det otillräckliga om man vill vinna guld, till en vital beståndsdel.

– Det var ställningskrig en stund, de har några chanser från en hörna eller två, sedan börjar vi rulla. Det man känner är att vårt system biter. Man växer då. Man känner att vi ska vinna, att vi inte ska nöja oss med 0-0, säger han och pausar.

– Jag går in i matcherna och känner mig jättelugn, för mig så klart, men för laget. Jag vet att alla vet, det finns inga osäkerhetsmoment. Vi har en uppbyggnadsfas där vi kommer kontrollera bollen, vi behöver inte stressa fram någonting, vi kommer pressa rätt och vi vet att vi kan avgöra sent.

Jesper Karlström firar segern mot Malmö FF. Foto: ANDREAS HILLERGREN/TT / TT NYHETSBYRÅN

Det han beskriver är huvudskälet till att Djurgården leder allsvenskan med nio matcher kvar, det som heter kollektiv ena gången, lagsport nästa och som håller på att avfärda traditionella sätt att förklara vad som händer på planen över hela världen: Ett system.

Pågår en process över hela världen

Det är för dålig kvalitet i passningsspelet. De hamnar helt fel i position. De ligger för långt ifrån varandra. De kommer inte tillräckligt nära. De måste upp i intensitet. Det saknas kvalitet i sista tredjedelen. De tar inte jobbet.

Du känner igen allt: En spelare eller ett lag misslyckas med någonting, och lösningen är helt enkelt att spelarna skärper sig. Här behövs en avhyvling.

Vad får fotbollsspelare att hamna rätt i pressen? Vad gör att en ytter kan komma till farliga inspel? Applicera samma sorts fundering på Djurgården och fråga dig vad som gör att ”kvalitén i passningsspelet” hos laget som kom 7:a förra säsongen plötsligt är tillräckligt bra för att leda allsvenskan? 

Foto: ANDREAS HILLERGREN/TT / TT NYHETSBYRÅN

För den som ska förklara vad som händer i hos tabellettan är den individuella ansvarsutkrävningen troligen fel väg att gå, på samma sätt som det var missvisande att hänvisa till ”kvalitén i sista tredjedelen” när Östersund spelade bort Galatasaray och PAOK. 

Det är inte Jesper Karlström som själv rivit åt sig 14 segrar för att han har ”kommit upp i intensitet” tillräckligt ofta. Jacob Une Larsson, Jonathan Ring eller Mohamed Buya Turay har inte var sin 21 matcher lång formtopp för att de styrt upp sig själva, utan det är systemet och dess principer som gör det enklare att spela vägvinnande fotboll; designat för att passningsspelet ska flyta, för att pressen ska sitta och för att skapa ett spel där varje spelares kvalitéer kan framträda.

Över hela världen pågår en snabb process där de taktiska systemen blir mer och mer förfinade. Det syns i matcherna, det hörs i terminologin som världens bästa tränare använder och utvecklar, och det utmanar i sin tur gamla tankemodeller om hur man blir bättre, värvar spelare eller löser problem. 

Som jag ser det har svensk, liksom internationell fotboll, länge präglats av tanken att bra spelare gör bra lag. I transferhysterins tidsålder är det därför också underförstått att vägen ur varje formsvacka är nya spelare, eller ”mer kvalitet”.

Den avgörande insikten för den som inte har råd att köpa bäst kvalitet handlar om att bra system skapar både fotboll och fotbollsspelare av hög kvalitet. 

Har högst bollinnehav i allsvenskan

Vilket är då det systemdrivna fotbollslaget i allsvenskan som nu har 26-3 på sina senaste tretton matcher, noll förluster och två kryss? Det räcker säkert med ögat för att se de breda dragen, men jag tog ändå hjälp av statistikverktyget WyScout för att kunna konkretisera vad som karaktäriserar deras spelsätt. 

En snabb överblick bekräftar intrycket att passningsspelet är nyckeln. Förmågan att vila med bollen, förmågan att flytta på motståndet, förmågan att trötta ut och till slut såra det andra laget bygger på ett kontrollerat, effektivt passningsspel och hög återerövring. 

Ta Djurgårdens ytterbackar som exempel. Mot samlade försvar kommer både Käck och Witry väldigt ofta runt och slår inlägg från bra positioner. En grundförutsättning i det spelet är att hålla i bollen så pass länge att de lyckas få upp spelaren i rätt position, och sedan öppna ytor åt duon.

Foto: ANDREAS HILLERGREN/TT / TT NYHETSBYRÅN

Det gör Djurgården. Snittet på 55,5 procent bollinnehav per match är högst i allsvenskan. Djurgården är dessutom det lag som slår näst flest passningar inom laget (517 per match i snitt, Gif Sundsvall slår fler). Man har heller inte drabbats av bollinnehavssjuka, utan äger bollen med en målsättning: Laget ofta kommer till inspel i straffområdet (snittet på 17,25 inlägg per match är högst i allsvenskan), och det är passningskombinationerna som är vägen framåt, inte dribblingar (snittet på 20,28 dribblingar per match är fjärde lägst i serien). Man slår dessutom flest så kallade ”progressive passes” per match (90,23 – Hammarby är tvåa på 85,18). Djurgården är dessutom det allsvenska laget som slår flest passningar in i offensiv tredjedel: I snitt 67,85 per match. 

Där finns även måttet PPDA (Passes Allowed per Defensive Action), som mäter hur effektivt ett lags press-spel är. Inget lag i allsvenskan är lika svårt att ta bollen snabbt av som Djurgården, som i sin tur är snabbast på återerövring tillsammans med Hammarby, Häcken och Malmö FF.

Inget unikt exempel

Serieledarnas passningsorienterade spelsätt ligger i tiden. I genomsnitt ökade antalet passningar som ett allsvenskt lag slår per match från 409 till 436 mellan 2015 och 2019. 

2015 tappade lagen i allsvenskan bollen 121 gånger per match i snitt. 2018 hade den siffran sjunkit till 97.

Vad har då Malmö FF med allt det här att göra?

Att den allsvenska ligaledarens framgång är systemdriven är ingen unik händelse. Att Kim Bergstrand och Thomas Lagerlöf har begåvningen, en fungerande spelidé och den pedagogiska läggning som krävs för att lära ut den gick att förutspå. Duon hade faktiskt ungefär samma effekt på sitt Sirius mellan 2011 och 2018, där kärnan av truppen som var med i division 1 användes som byggstenar i ett system som gick borrade sig hela vägen upp i allsvenskan. Det glöms ofta bort, men efter 19 omgångar låg Sirius 3:a som nykomlingar. Deras tabellplacering 2017 var bättre än när den andra, mest hyllade, systemdrivna framgångshistorien i svensk fotboll de senaste åren gjorde sin allsvenska debut: Östersund. 

Graham Potters lag kunde i huvudsak med hjälp av sitt spelsätt överprestera sin plats i löneligan, vinna Svenska cupen och gå till slutspel i Europa League. 

Foto: PETTER ARVIDSON / BILDBYRÅN

Det går att hitta fler exempel. Norrköpings spel 2015 var i högsta grad ett systematiskt segertåg, med igenkännliga mekanismer, uppspelsvägar och en flexibel, välfungerande formation som frigjorde spelarnas spetsegenskaper. 

Ett annat exempel man på goda grunder kan argumentera för är Rikard Norlings AIK som vann SM-guld 2018. Det var naturligtvis en spelartrupp med stora kvalitéer, men vars tydliga spets var det ramstarka systemets förmåga att strypa matcher. 

Hammarbys hysteriska målproduktion den här säsongen handlar inte i huvudsak om självförtroende eller individuella trollkonster, utan ett system som gång på gång ger motståndarna två dåliga alternativ att välja på och sätter Bajen-spelarna i bra positioner.

Det enda som biter på Malmö FF

Går det att utmana den här tidens Malmö FF utan ett sylvasst system?

Jag tror inte det. Systemdrivna lag är det enda som biter.

På torsdag kommer MFF att gå till ett europeiskt cupgruppspel för fjärde gången på sex år. Även om det inte är Champions League den här gången är det ett sätt att utöka den ekonomiska handlingskraft som gör att klubben hela tiden har bäst förutsättningar i svensk fotboll.

Foto: LUDVIG THUNMAN / BILDBYRÅN

Om en klubb har så mycket pengar att den över en överskådlig framtid kommer att ställa ut elva spelare som har kostat mer att köpa och som tjänar mer pengar, och dessutom kan byta in tre spelare som kostar mer än flera spelare i din startelva, då har du två alternativ: 

1. Jobba på samma sätt, det vill säga försöka köpa så bra spelare som möjligt, och således acceptera din plats i den mer förmögna motståndarens skugga.

2. Hitta en annan konkurrensfördel.

Med Malmö FF:s särställning har begravningen av ”bra spelare bygger bra lag”-konceptet påskyndats i Sverige. Det går helt enkelt inte att värva sig till framgång i deras bakvatten, det går bara att träna sig till ett system som ger spelarna möjlighet att konkurrera.

Djurgårdens har firat större triumfer än det gjorde under söndagens toppmöte i Skåne, den här gången hade man marginaler med sig, men det är hela anledningen till att säsongen har artat sig som den gjort. 

I en annan värld hade det varit enkelt att rycka på axlarna och konstatera att Malmö FF:s rikedomar gjorde uppgiften omöjlig från början, men efterfrågan på det man fått av Bergstrand och Lagerlöf kommer att öka. Malmö FF:s europeiska framgångar har drivit fram behovet av en mer aktiv, ambitiös och tänkande fotboll, det har piskat fram en högre värdering av tränarens påverkan, och det tjänar alla på.

På torsdag kan Sveriges rikaste klubb räkna hem 50 miljoner till.

Det är bra för svensk fotboll.