Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Noa Bachner

Larsson fortsätter vara suverän i AIK

Sebastian Larsson, derbyts gigant, enligt Noa Bachner. Foto: KENTA JÖNSSON / BILDBYRÅN

In i sommaren med båda händerna på ratten.

AIK avslutade första halvan av 2019 med brutal kontroll mot ett skadeskjutet Hammarby.

Den här eftermiddagen kändes det som ett sidospår.

Det är i ärlighetens namn svårt att gripas av något annat intryck efter en blixtvisit i den förlorade fotbollsvärld som målades upp här inne.

När vi kom till slutstationen för den allsvenska våren 2019 fick vi se tio minuters destillat av den berättelse som egentligen har varit svensk fotbolls huvudsakliga handling de senaste månaderna. Välj vilken match du vill, plocka fram tabellerna, expected-goals-siffrorna, sviterna och visa alla klipp du har sparat ned: Zooma ut från allsvenskans första 12 omgångar och ingenting mäter sig med den dramatiska utveckling som nådde klimax (hittills) här.

Nationalarenan i fotboll brukar låta så här – det vill säga inte alls – när landslaget tränar och det inte är 100 barn inbjudna för att titta på spektaklet, men det låg inga koner på gräsmattan, det sprang inte runt någon Oscar Hiljemark och hoppades på en startplats mot Malta, det ropades inte på några autografer från klass 2E.

Istället hördes ljudet av den fixerade tv-kameran som swishade förbi längs sina vajrar ovanför oss. Knaprandet på stolsraden snett framåt höger. Inte ens snubben en bit bak som brukar vråla om att AIK måste ”börja träna på straffar” höll på, på sin höjd fnös han ut sin ilska mot målställningen och hörnflaggorna. 

Nu undrar jag om det inte var vinden från hans näsborrar drog förbi i nacken.

Framför oss pågick något som kunde varit ett reality-experiment redo att kablas ut på valfri streamingtjänst: Man hörde nästan allt. Gianluca Curci plockar ett inlägg – Mats Solheim ropar bravo. I bakgrunden på pressläktaren: Radiosportens kommentatorsbås. C Mores också, annars mest ett försiktigt mummel. Ljudet av Per Karlssons handflator som slår mot varandra. Klatsch: En bredsida som träffar bollen och några ”hey hey hey” i bakgrunden. Tarik! Tarik! Tarik! Lugn Karol. Easy. Mujo kom kom kom. 

Men det var inte allt vi hörde som var grejen, det var allt vi inte hörde.

Grönt ljus för konfetti och vrål

09:58.

09:59.

10.00: Pang.

Snap back to reality: Tillbaka till allsvenskan, tillbaka till 2019 efter en ofrivillig tjuvtitt på hur en liga utan livet i behåll skulle upplevas.

Grönt ljus för konfetti och avgrundsdjupa vrål, grönt ljus för omgång 12, den sista för vårsäsongen, för AIK och Sebastian Larsson, på väg bort från Hammarbys markering och utan att någon visste ordet av: Två mål som smattrar in bakom Gianluca Curci.

Mads Fenger och Mats Solheim stod och klurade på hur kompassen egentligen fungerade medan Henok Goitom siktade in sig på en helt naken yta bakom Hammarbys mittbackar (Larsson i friläge i en halvtimme innan han placerade in ledningsmålet med enkelhet). 

Sekvensen efter var nästan ännu värre för Bajen. Goitom rann i väg på högerkanten efter en bollvinst på mitten. När han nådde straffområdets hörn hade han haft tid att bygga ett litet torn med grus om vi hade spelat på det underlaget, men nu ägnade han i stället en stund åt att låta Larsson ta plats mellan Bajens mittbackar för att med lika stor enkelhet knoppa in 2-0.

Sebastian Larsson en gigant

Larsson fortsatte att vara suverän. Hans AIK släppte inte kontrollen (detsamma kan sägas för domare Glenn Nyberg som höll ordning med bravur), utan låste ned sitt motstånd resten av halvleken. 

Hammarby fick bollen, men inte ytorna, och temat skulle till upprepa sig i andra halvlek. 

Det var AIK som höll i sparkarna och Hammarby som försökte hitta ett sätt att ta över, men sårade av sin tidiga defensiva kollaps och drabbade av dubbla skador på vägen såg det knepigt ut hela tiden.

Stefan Billborns lag försökte förgäves bygga spel, men AIK rev ned, igen och igen och igen utan att skapa några hundraprocentiga målchanser själva (den högljutt engagerade mannen i närheten av oss föreslog lösningen ”sluta klacka!” när det var fritt fram att väsnas).

Allt som allt var det här, som det har varit mer ofta mot slutet, ett AIK som stod att känna igen, med planens gigant Sebastian Larsson i full blomstring, så stark och koncentrerad och förbannat bra att landslagsledningen förmodligen buade när nummer 20 Tarik Elyounoussi och inte Seb ersattes av Bilal Hussein med tio minuter kvar.

För Bajen satte förlusten punkt för en vårsäsong som...ändå bådar gott. 

Att förlora här med ett mittbackspar som är en skada från att samlas ihop i skateboardrampen i Björns trädgård är ingen strukturellt, metodiskt nederlag, utan i mångt och mycket en konsekvens av sakernas tillstånd. Det har gått åt rätt håll efter den där knäppa kollapsen i Malmö, och det finns skäl att tro att hösten fortsätter ditåt om alla läker som de ska.

Var berättelsen om allsvenskan 2019 har tagit vägen då återstår att se.

Den här eftermiddagen kändes det som att det inte avgörs på planen.