Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Noa Bachner

Längesedan AIK hade lika mycket att vinna

AIK firar framför åtta supportrar.
Foto: JOHANNA LUNDBERG / BILDBYRÅN
Foto: JOHANNA LUNDBERG / BILDBYRÅN

Inget förutbestämt narrativ, en backlinje som ser ut som kvicksand och en drös spelare med mycket att bevisa.

Det var längesedan AIK hade lika mycket att vinna.

Åtta personer var här för att se det i verkligheten, men det var mest det faktum att 49 992 personer inte var det som drabbade oss på långsidan mittemot.

Det finns mycket att säga om det, men det finns också mycket att säga om AIK, även om det inte sägs särskilt mycket alls. När var egentligen senast de begav sig in i en säsong utan förutbestämt narrativ, utan mer eller mindre färdigforumlerade scenarier för vad som motsvarar A, B eller C? Jag minns inte.

Bartosz Grzelaks premiärelva signalerade att hans era har börjat på riktigt, inte den han flaxade in för att avsluta åt Rikard Norling förra året. Henok Goitom satt på bänken och startade gjorde Bojan Radulovic. Speltiden har dröjt, men Grzelak har inte ofrivilligt fått honom i knät utan hade sett honom i U21-sammanhang när han kom på tal på Karlberg och gillade, vad jag förstått, idén från början. Bredvid honom sprang Nicolas Stefanelli, utforslad av Norling, hemhämtad av hans ersättare. Dessutom har AIK:s tränare bestämt sig för att ge Saku Ylätupas en tredje – eller fjärde, tappat räkningen – chans.

I praktiken serverade han nästan ett 4-2-4 med en pigg och hungrig Stefanelli som anfallsbihang till Radulovic ena stunden och mer tillbakadragen tia nästa, mot Degerfors 3-5-2, men precis som under delar av hösten var AIK ett lag med lite otydliga konturer, en inte helt lättkategoriserad spelidé, och det, precis som det blanka arket säsongen 2021 ger sken av att vara, ser ut som en styrka.

Försvann in i kvicksanden

Här spelade man framåtlutat och kom till två avslut innan vi hade spelat tre minuter vartefter Degerfors fick lov att känna sig in i det. Tobias Solbergs härligt skolade lag spelade som vi såg dem förra året: Ur press med bollen i behåll, breda så fort tillfälle gavs, med sina spelvändningar från Ekroth och sitt mod. Till en början fick vi en något böljande matchbild, en välspelad första kvart där Degerfors bitvis visade prov på sin rörelse och sina passningsmönster, men där AIK i allt högre utsträckning snabbt började komma rätt i press, dueller och hitta tillfällen att avsluta.

Det dröjde inte länge innan det började dofta mål. Stefanelli prickade innerstolpen från långt håll och Radulovic nickade rakt på Diawara från en meter innan Erick Otieno (hur ska Eric Kahl konkurrera ut honom?) skickade in ett av flera utsökta inlägg till Saku Ylätupa som stötte bollen i öppet mål.

Ledningen var rättvis. AIK hade varit bättre. Degerfors imponerade förvisso med McDonalds som sponsor och lyckades emellanåt hyggligt i två tredjedelar av planen, främst när Ekroth skar upp lagdelar med sitt passningsspel, men tappade konceptet lite för ofta. Uppspelen, vare sig längs marken eller i luften, stötte på patrull, och inte vilken patrull som helst. AIK:s backlinje är kanske allsvenskans bästa, det förstod man så klart i teorin bara av att läsa deras namn, men här bjöds en bra illustration när bollen bara försvann in i kvicksanden Lustig-Milosevic-Papagiannopoulos-Otieno gång efter annan.

Känslan den omvända nu

Tendensen höll i sig. Degerfors kom till lite fler avslut, både Ayaz och Edvardsen lossade, men AIK bröt fram i ytan som lämnades öppen, oftast genom Stefanelli som fungerade utmärkt som uppspelspunkt. Argentinaren flöt genom Degerfors och började skjuta in sig utan att nå hela vägen fram, men såg ut som en spelare som kommer göra sina mål i år.

AIK skulle göra 2-0, och Nabil Bahoui såg till att det blev så när han språngnickade in Ylätupas inlägg. Det var punkteringen av en match som bara väntade på att punkteras, och vad som tog form var en imponerande AIK-insats.

Degerfors lyckades med en halvmobilisering och tryckte tillbaka AIK på slutet, men Janosevic i hemmalagets mål tvingades bara till en halvkvalificerad räddning.

Det ska bli intressant att se var Grzelaks lag tar vägen härifrån. Fjolårets harmoniserande andra halva var en perfekt introduktion för honom, slagläget nu är tacksamt, för att inte säga unikt för en AIK-tränare. Inte många förväntar sig stordåd, vare sig som lag eller på individnivå, men Nabil Bahoui, Saku Ylätupa, Nicolas Stefanelli, Bojan Radulovic, det kryllar av spelare med något att bevisa i en klubb med mycket att vinna. Andra får bära favoritskap, AIK sticker inte ut, vare sig med sin spelidé eller sin stämpel, men om man kom in i 2020 från fel håll är känslan den totalt omvända nu.

Se highlights från Kalmar-Östersund