Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Noa Bachner

Kan man ha dålig form för alltid?

Foto: ANDREAS L ERIKSSON / BILDBYRÅN
Foto: THERESE BACK / THERESE BACK/STELLA PICTURES STELLA PICTURES

Kan man ha dålig form för alltid?

Mot Hammarby sjönk en fotbollsklubb som håller på att konsumeras av sin egen oförmåga.

På onsdag firar Elfsborg två år. Två år av monoton, ospännande, drabbande, tärande hemsk formsvacka. 

Den 24:e juli 2017 förlorade man här med 2-1 mot Hammarby. Det blev början på en djupdykning i tabellen, en seger på elva matcher (1-0 hemma mot Halmstad, sedermera nedflyttade). Efter 0-6 mot Malmö FF fick Magnus Haglunds sparken, men det hjälpte inte. Man åkte till Friends arena och åkte på däng med 5-2 av AIK veckan efter. Och vet ni? Så är det fortfarande. Ingenting hjälper. 

Elfsborg är, i ordets rätta bemärkelse, hjälplösa, med molande, förutsägbar medelmåttighet som sitt signum, ständigt med kollapsen runt hörnet och en sällsynt vana av att snabbt avfärda alla tendenser till förbättring som helt missvisande. 

Kan någonting rädda Elfsborg?

Det är en seger på tio matcher nu. Igen. Jimmy Thelin hade ett förtvivlat jobbigt första år på Borås arena, en debutsäsong som slog i botten efter sex raka förluster utan att göra mål sensommaren 2018. Han såg ut att få fått rätsida på någonting när Jonathan Levi och Pawel Cibicki kom bra överens under våren, men den lilla strimma av ljusning som duons inledande eskapader såg ut som släcktes på karaktäristiskt vis snabbt som satan.

Vad säger man? Det är väl något som sitter i väggarna nu? En så kallad kultur? Institutionaliserad vilsenhet. Bara en fotbollsförening i total avsaknad av kompass och stadga irrar runt så här i två år. Det är ingen slump.

Vet ni vad det konstiga är? Att Elfsborg tycks ha testat det mesta. 

Spelare har sålts och köpts. Personalen på bänken har bytts ut. Man har slussat in ledargestalterna man tycktes sakna efter Anders Svensson (Ishizaki, Holmén), gjort sina försök att täta till saker längst bak (Gregersen och den för dagen förtvivlat håglöse Portilllo) och värvat spelare med humör som ska sätta stopp när det rinner i väg (Simon Strand framhävdes som sådan av folk i klubben inför säsongen). Man genomförde en eftertänksam rekryteringsprocess när man hämtade in Jimmy Thelins till synes progressiva ledarskap från Jönköping Södra – men det ser exakt, på pricken lika hjälplöst ut som det gjorde månaderna innan han tog över. 

Bajen on fire

Till dagens föreställning, då.

Bajen började faktiskt slarvigt. Det är sant. Var det inte Djurdjic som slog bort en ganska enkel passning var det Kacaniklic. Ironiskt nog var det just dåligt fokus som ingick i upprinnelsen till ledningsmålet som föll precis innan den 20:e minuten. Djurdjic skulle ta emot en boll på vänsterkanten men orkade inte riktigt sätta ned foten i marken. I stället rann den under  honom. Medan han tittade förvånat efter bollen, som en besviken tennisspelare synar sitt racket när bollen har landat utanför arenan, kom Dennis Widgren störtande och initierade ett väggspel som Khalili stötte in målet på passning från just Djurdjic.

1-0, och det Elfsborg vi har lärt känna de senaste åren var ett slaget lag.

Sagt och gjort. Åtta minuter senare skarvade Stian Gregersen in 2-0 i eget mål på en ganska håglös inläggsfrispark. Varför dra ut på det? Hans lagkamrater samlades i mittcirkeln. Vad sa dem? Vad gick problemsökningen ut på den här gången? Vad är det meningen att de ska göra? Hade de hunnit prata klart innan Khalili chippade in 3-0 i friläge?

Förra veckan tog det 90 minuter att inkassera en smärtsam resultatrad mot AIK. Mot Bajen, som hade vunnit en av sina senaste 13 matcher i allsvenskan mot Elfsborg, tog det en halvtimme.

Efter 2-0 och 3-0 pratade Jimmy Thelin med sina spelare. Han kallade till sig Jesper Karlsson, konfererade med Stefan Ishizaki och Samuel Holmén.

När Muamer Tankovic dundrade in 4-0 innan vi hade spelat 40 minuter satt han kvar. 

Bajen var on fire, men Elfsborg – som fick in en reducering – stod i lågor.

Hammarby frossade

Men har ni sett? Det blev en reducering till. Jesper Karlsson direkt efter avspark, och där var den igen, en falsk liten gryning. När det väl verkade som att spelarna i gula tröjor ingick i ett koordinerat fotbollslag var det redan för sent.

Hammarby ruskade om sina grumliga ögon och tog tag i matchen. Alexander Kacaniklic halvvolley-placerade in 5-2, och Elfsborg fick återgå till att lida.

Stefan Billborns lag kan nog ännu bättre, men sprudlade ändå i perioder, frossade i den buffé av sårbarhet som Elfsborg erbjöd, med Djurdjic, Kacaniklic och den klarast lysande stjärnan, Tankovic, i full spin. Vid ett tillfälle stod han stilla, tog emot bollen, kände andedräkten från den framstormande Portillo i ryggen, skarvade bollen förbi sig själv och mittbacken, vände sig om, hälsade glatt på Portillo, promenerade runt honom och satte av mot Ellegaards mål. 

Det känns som att det var längesedan man gick på fotboll i Sverige och Tankovic inte stod för underhållningen.

Vidar Örn Kjartanssons målnäsa är borta, men väldigt mycket består, och Hammarbys andra halva av allsvenskan kan bli jobbig för många lag som tvingas resa hit.

Kan en formsvacka pågå för alltid?

Den dök upp redan en bit in i första halvlek första gången, försvann i början av andra men kom tillbaka när hemmalaget gjorde sitt femte: Banderollen med ”Spel utan idé – något måste ske” som den tappra skaran tillresta bortasupportrar i gula tröjor hade med sig.

För all del.

Men vad? Är Thelin problemet? Vänd på frågan: Är han lösningen? Kan någon annan vara det? Kan någonting rädda Elfsborg undan den här cykeln av grådaskig förlorarångest? 

Finns det en medicin mot det här? Hur lång tid tar det att tillfriskna?

Kan en formsvacka pågå för alltid?