Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Noa Bachner

Hans nya jobb är en studie i haveri

Phil Neville. Foto: SCOTT HEPPELL / AP TT NYHETSBYRÅN

Nyvakna från en grotesk skandal kastar sig det engelska fotbollsförbundet med huvudet före rakt in i nästa bekymmer.

Phil Nevilles nya jobb som förbundskapten är en studie i haveri.

Låt oss dra lärdomar av det.

Det såg redan dåligt ut när det blev värre.

Under tisdagskvällen, några timmar efter att det engelska fotbollförbundet hade kommunicerat ut (via herrlandslagets officiella Twitter-konto) att Phil Neville, Manchester United-ikonen med 59 landskamper på meritlistan, tar över det engelska damlandslaget, kröp den bekymmersamma internethistoriken fram.

Ett val av förbundskapten som skickade dystra signaler bara genom att äga rum (vi återkommer till varför), fick några extra lager. 

Sedan ett par år tillbaka hade Neville, med jämna mellanrum, försett sina följare med en kategori kommentarer och ”skämt” som ekade illavarslande. Det var ett inlägg om att han skulle ha ”slagit sin fru” för att ”må bättre”. Ett annat om att ”kvinnor lagar frukost och bäddar sängen på morgonen” medan ”männen hänger på internet”. Ett tredje om att ”kvinnor bara bryr sig om jämställdhet tills det ska betalas räkningar” och därför är "hycklare".

Gubbiga sunkattityder

Sedan följde standardproceduren: Nevilles vänner inom den engelska fotbollen och journalistkåren skyndade till hans försvar och redogjorde för ”en bra kille” som visar ”enorm respekt för kvinnor”, som om inläggen helt saknade betydelse och var oskyldiga, som om deras vänskap med honom kunde garantera detta.

Går det att resonera så? Nja. Är det relevant vem av hans vänner som går i god för honom? Nej. Mig veterligen finns det ganska många som drar dåliga skämt i sociala medier utan att pynta dessa med gubbiga sunkattityder. Nevilles tweets är anmärkningsvärda och väcker en rad frågor om den nye förbundskaptenens attityd till både kvinnor och könsroller. Borde inte just den sortens frågor vara en viktig dimension när man väljer förbundskapten för ett damlandslag?

Vilket leder oss till den ännu mer relevanta frågan här: Fanns det ingen annan?

Sparkades efter rasistiska kommentarer

Klart det gjorde. 

Att det engelska fotbollförbundet inte kunde aktivera mer än en hjärncell i rekryteringsprocessen är förbluffande. Inte för att de inte granskade Nevilles historik i sociala medier (vilket de ju också kunde ha gjort), utan för att han egentligen inte borde varit påtänkt från början.

Under hösten utspelade sig en av FA:s värsta skandaler i modern tid. Mark Sampson, Nevilles företrädare på posten, blev av med jobbet efter att ha utretts för både mobbning (två gånger) och rasistiska kommentarer riktade mot landslagsspelaren Eni Aluko (som menar att hon praktiskt taget mutades av fotbollförbundet för att lägga ned sitt vittnesmål). Aluko fick till slut rätt och erhöll skadestånd, men processen som rörde henne och Sampson drog ned byxorna på förbundet. När Martin Glenn, FA:s vd, fick frågan om vad man lärt sig av höstens händelser, svarade han att man insett att ”kvinnor har lägre tolerans för jargong än män”.

Eni Alukos familj har nigerianska rötter. Mark Sampson bad familjen ”inte ta med ebola till Wembley”. 

Jargong?

Damfotboll – en hävstång för män?

Så, här fanns möjligheten att starta om på riktigt, applicera lärdomarna från höstens dråpliga episoder och fortsätta utveckla en blomstrande landslagsfotboll. 

Lösningen: Phil Neville, en tränare med noll matchers erfarenhet av ett huvudtränarjobb som inte ens sökte jobbet utan bollades upp av ett nyhetsankare över en lunch (och i bästa fall har skämtat olyckligt på Twitter). 

Fanns det ens en process?

I så fall utgick den från fel saker. Neville själv verkar se jobbet som en hävstång för egen nytta. I en drygt två minuter lång radiointervju med BBC i måndags hann han säga att tjänsten ”ger mig möjligheten att utvecklas” tre gånger. Mig. Som om jobbet var designat för att hjälpa Neville. Så har det även låtit utifrån, Neville får chansen att ta fart mot herrfotbollen igen. I Daily Telegraph hyllas han för att ”ta en annorlunda väg” av journalisten Matt Law – och där ringas både problemet och lärdomen in.

Tack England

Så länge vi betraktar damfotbollen och dess mest prestigefyllda uppdrag som rehabiliteringscenter eller förskolor för manliga tränare med vänner på förbundet underminerar vi dess relevans. Det är förödande.

Så kan vi inte ha det. Inte i England, inte här, inte någonstans.

Behovet av att utveckla damfotbollen med integritet och respekt är stort. Jag är övertygad om att den behöver egna fundament, egna, drivna tränare och ledare, egna rekryteringsprocesser, frikopplade från vad någon gjorde som herrspelare eller heter eller vem den personen känner, "bra kille" eller inte. Dess största jobb kan inte reduceras till välgörande kurering eller landningsbana för män som gått vilse i sina karriärer, speciellt inte de med suspekt internethistorik. 

Så tack England. När vi i Sverige fortsätter med arbetet att ta vår damfotboll framåt framöver har vi ett avskräckande exempel att förhålla oss till.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!