Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Noa Bachner

Jättekul, men vad håller de på med?

Expressens reportrar Sebastian Mattsson och Anel Avdic kommenterar tränarbytet i Arsenal.
Foto: Shane Healey / ProSports / REX / Shutterstock
Foto: IMAGO SPORTFOTODIENST / IMAGO/REGIOS24 IMAGO SPORTFOTODIENST

Fredrik Ljungberg blir tillfällig tränare för Arsenal.

Jättekul för honom, hoppas verkligen att det går bra, men vad håller Arsenal på med?

Unai Emery gick bara ett öde till mötes. 

Det syntes i Arsenals svajiga prestationer, det syntes på hans narrade minspel, det syntes med tanke på allt som inte syntes.

Lite mer än ett år in på sin sejour som tränare i London hade han en riktigt bra resultatrad att blicka tillbaka på, och den ägde rum under inledningen av hans tid på tränarbänken. Om saker och ting utvecklar sig åt det hållet, från en imponerande start till att så småningom kantra, då brukar det vara ett tecken på att någonting inte stämmer.

För är det en sak som är säker, då är det att någonting inte stämmer i Arsenal.

Blivit en maktspelare i Arsenal-galaxen

Ni känner säkert till Arsenal Fan TV, det supporterledda, webb-baserade tv-programmet som mer eller mindre går ut på att Robbie Lyle, den numera ikoniske programledaren, låter uppretade fans skälla på klubben, varandra och allt annat som rör sig direkt efter matcherna. Egentligen är det som en lång Twitter-meltdown i rörlig bild.

Hur som helst. AFTV – som det gärna förkortas – har gått från att vara en lite löjlig grej i periferin till att mer och mer förkroppsliga Arsenals dystra utveckling, en klubb i krig med sig själv. Det som sägs i mörkret utanför Emirates framstod från början som den typiska, svartvita och drastiska supporterreaktionen på ett kryss hemma mot Watford, ett känslomässigt utbrott att skratta åt, men nu är det vad en majoritet av Arsenals fans betraktar som sanningen: Någonting är sjukt.

AFTV är till och med en sorts maktspelare i Arsenal-galaxen nu. 

På planen har klubbens halt varit omöjlig att missa. Efter de utmattande sista åren med Arsene Wenger som tränare, där kraven på vilka resultat som var okej hela tiden blev mindre och all framtidstro sögs ur klubben, fick Emery aldrig ett enkelt jobb. Vad han däremot har fått är både tid och pengar, men efter sig lämnar han en obalanserad trupp, ett lagbygge med tydliga spelmässiga brister, i synnerhet i sitt försvarsspel, ett stort frågetecken hängande över ledargestalter, en anfallsstjärna (Aubameyang) som bland annat skapat oro i klubben genom att frottera sig med just AFTV. En numera före detta lagkapten (Granit Xhaka) som gör fula gester åt publiken. En fullständigt urspårad lönepost och situation som heter Mesut Özil. 

Det gör mig skeptisk till Ljungbergs chans

Den här situationen uppstår av två olika skäl: Inkompetens eller låg ambition.

I Arsenals fall är det en mix. Det här är en klubb som, på grund av sina ägares medelmåttiga ambitioner har anställt människor med både begränsade kompetenser och dessutom sett till att de arbetar med bakbundna händer. Ett recept för katastrof.

Stan Kroenkes kurva fortsätter nämligen att dyka. De nio säsongerna innan han köpte in sig i klubben hade Arsenal en vinstprocent på 59,5 procent. Sedan han gjorde sina första, mindre investeringar: 58,8. Sedan han blev majoritetsägare: 55,6 procent. 

Sedan han tog fullt ägandeskap över klubben? 49 procent.

Det är också det som gör mig skeptisk till Fredrik Ljungbergs stora chans i rampljuset.

Inte på grund av Ljungberg, utan Arsenal, det som är Kroenkes Arsenal. 

Det finns så klart en oerhört enkel parallell att dra till Ole Gunnar Solskjaer och Manchester United här: Även i Manchester United fanns frågetecken för klubbledningens ambitioner. Även i Manchester United föregicks Solskjaers chans på tränarbänken av misskötsel och dålig planering. Även i Manchester United vadade man in i en ny säsong ledda av en tränare med skadeskjutet förtroendekapital (Mourinho). Även i Manchester United behövdes därför plötsligt en interimtränare. Även i Manchester United föll valet på en chansning med odokumenterad erfarenhet av den här sortens jobb, med stora lovord och ett ständigt återkommande men ihåligt argument i bakgrunden: Han kan klubben.

Ingen vinner på det

Interimlösningar är, i mitt tycke, ett problem i sig, i synnerhet när det handlar om världens största klubbar. Det medför en stor osäkerhet eftersom de snabba effekterna, speciellt från en oerfaren tränare, är ett vanskligt underlag för att skriva längre kontrakt. Det hör dock till vanligheterna att så blir fallet, och kort därefter måste man göra ett nytt omtag. Tränaren, klubben, supportrarna: Ingen vinner på det.

Men framhafsade chansningar i hopp om att nå tillräckligt bra resultat tycks vara den förhärskande metoden hos både Arsenal och Manchester United nu för tiden, medan landets tre mest framgångsrika klubbar de senaste åren jobbar annorlunda. Vill man vända riktningen är det snarare långsiktiga, välplanerade beslut som är de första spadtagen. De senaste årens bästa tränarrekryteringar i Premier League har föregåtts av den sortens planering: Jürgen Klopp till Liverpool (mitt under säsongen), Pep Guardiola till Manchester City och Mauricio Pochettino till Tottenham.

Hade Arsenal fungerat så som klubben borde hade Emery förmodligen ersatts permanent med ett väl underbyggt, utstuderat och permanent alternativ redan i somras, i sämsta fall nu.

Hoppas Ljungberg lyckas

Det finns samtidigt skillnader mellan fallet Solskjaer och fallet Ljungberg. 

Solskjaer hade en karriär som huvudtränare med blandade resultat, däribland en misslyckad sejour i Cardiff och två norska ligatitlar, innan han fick sin chans. Ljungberg har aldrig varit huvudperson på bänken tidigare, något som går att vinkla både positivt och negativt.

Själv hoppas jag att det här går bra och att Ljungberg gör det mesta av möjligheten, erbjuds jobbet permanent på rätt premisser och blir en svensk tränarambassadör ute i världen. Beskrivningarna av honom som coach är smickrande, i Arsenal blickar man mot Frank Lampards jobb i Chelsea och hoppas på samma effekt (Lampard dokumenterade sin förmåga i Derby först), men om jag fick en krona för varje gång jag blir undervisad i ämnet ”alla som har jobbat med honom säger att...” hade jag kunnat checka ut härifrån och starta ett satiriskt fanzine som heter ”He knows the club”. Å andra sidan hade ingen vunnit på det heller.

Nåväl, det får räcka för nu. Ett stort jobb väntar. 

För vem? Ja, Ljungberg så klart, men även för oss på Expressen. Eftersom en svensk ska träna ett Premier League-lag har vi bestämt oss för att, likt norska Verdens Gang, tappa fattningen helt och ge ut en 100 sidor lång bilaga om bara Ljungberg. 

Den skriver inte sig själv.

Expressen kommer inte att ge ut en hundrasidig bilaga om Ljungberg. Artikelförfattaren är ironisk.