Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Noa Bachner

Janne måste reda ut en gravallvarlig fråga

Kristoffersson: ”Kände inte igen Sverige”
Janne Andersson på planen efter slutsignal Foto: FREDRIK SANDBERG/TT / TT NYHETSBYRÅN
Foto: JANERIK HENRIKSSON/TT / TT NYHETSBYRÅN

Det såg ut som om han hade bestämt sig, men efter 90 minuter på mellanhand har Janne Andersson fått en gravallvarlig fråga att reda ut.

Vilket landslag är det här?

Det räckte med att kasta en snabb blick på startelvan.

Här var ju 2.0 i all sin prakt. Olsson, Quaison, Isak. Fart, fläkt och fötter från framtiden, landslaget deras förbundskapten har haft i bakfickan men tvekat på att släppa fram eftersom vare sig han eller någon annan har kunnat gå i god för att det är redo. 

Nu så. Sverige har ömsat skinn, låt Norge känna dess fulla kraft.

Han hade ju redan tvingats visa in hand i Oslo, och den halvleken, den spelmässiga forceringen som sköljde över Lars Lagerbäcks röda tröjor och gav tre mål på Ullevål, den levde kvar i minnet på ganska många av oss.

Här sitter vi i resterna av ett spretigt regn och 90 minuter fotboll i norsk regi. Det var tänkt att Sverige skulle flyga härifrån med EM-biljetten redo att skrivas ut, men i stället sprang man sprang rakt in i Sander Berges mittfält, låg kvar på marken efter Joshua Kings dueller och kämpade sig genom Lars Lagerbäcks sluga föreställning, kvalmatchen som Norge ville spela.

Är uppföljaren till Ryssland 2018 redo? Är Marcus Berg historia? Är Andreas Granqvist framtiden?

Vilket landslag är det här?

Problemen syntes tidigt

Norsk fotboll rör på sig, det behöver inte sägas en gång till i samband med den här matchen, men vi fick se det. I skuggan av Sander Berge, den väldige mittfältaren som skymde resten av mittfältarna på Friends medan han försökte bryta sig genom vindmotståndet, möttes Sverige av ett bra fotbollslag i en supersolid Lars Lagerbäck-förpackning. 

Norge skulle alltid göra stort och svårt motstånd, Sverige behövde bjuda på detsamma, inte målchanser.

Problemen uppenbarade sig tidigt. Emil Forsberg var helt borta från matchbilden. Alexander Isaks ihärdiga djupledsspel och försök att tråckla sig ur situationer var mest korta avbrott från ett anfallsspel som annars gick i stå (han nickade även bort alla fasta situationer i eget straffområde). Robin Quaison fick inga ytor att attackera och såg frustrerad ut. Kristoffer Olsson blev trängd. De få gånger han tog sig loss möttes han av röda tröjor i stora antal. Albin Ekdal hade bara bortmarkerade medspelare att spela till. Victor Nilsson Lindelöf kunde inte hantera Joshua King.

Med undantag för en tiominutersperiod där Sverige pressade lite med hjälp av ett par hörnor var det matchen Norge såg ut att trivas med och planera för. 

King var fruktansvärd att hålla koll på, ett jävla problem som hans egen tränare hade uttryckt det. Han sökte något överraskande upp Lindelöf snarare än Granqvist, gång efter annan, och med stor framgång bråkade han till sig öppningar och omställningar vid nästan varje tillfälle. 

De svenska mittbackarna såg villrådiga ut. Han var för stark för att det skulle kännas tryggt, alldeles för snabb för att Norge skulle få fortsätta hitta upp till honom ostört, på tok för flitig för att skänkas någonting.

Ändå skänkte Sverige, och det flera gånger om. 

Gästerna lyckades inte förvalta Lindelöfs stressade indianare eller någon av de andra höga bollvinsterna, men när Andreas Granqvist mestofflade bollen i sidled under halvlekens sista sekunder var det en gåva för mycket.

Tidpunkten för målet? Mardröm. Resultatet? Mardröm. 

Den 34-årige kaptenen med frågetecken för sin form från allsvenskan och all skepsis som fick näring? 

Supermardröm!

Granqvists frågetecken av annan karaktär

Uttagningen här var en prövning för förbundskaptenen. Hur mycket låter man sig påverkas man av en skadedrabbad och formsvag säsong när det alltid har stämt i landslaget? Hur snabbt och lättvindigt börjar man röra om i sin trygghetsgryta? Hur tidigt eller sent börjar man matcha ett mittbackspar med ett öga på EM nästa sommar? När introducerar man potential?

Här hamnade båda mittbackarna som Andersson tycks ha i åtanke i trubbel. Att Lindelöf i regel inte låter sig bufflas runt på det här sättet gör att hans insats inte känns lika alarmerande, inte på lång sikt. 

När det gäller ekvationen som innehåller variablerna Granqvist, tempo och ålder är frågan av annan karaktär.

Norge kom i alla fall ut till andra halvlek med den minst överraskande planen som någonsin har skådats på Friends och försökte stänga varje centimeter av sin egen planhalva. Sverige svarade med ett par trevande minuter, men beslutsamheten gick att ta på. Bollen bytte kant snabbare, hittade fram till Emil Forsberg och duellspelet blev bättre. Till slut hade man satt gästerna i eget straffområde. Isak sög ned ett halvtrassligt inlägg, lät bollen gå längs ett snöre och Forsberg rakade in en kvittering.

Måste bestämma sig för vilket landslag som gäller

Första etappen avklarad, en kvarts ställningskrig och sedan slutstrid.

Sveriges Peter Pan, Alexander Isak, som hade kroknat i andra, gick av med Robin Quaison till förmån för Sebastian Andersson och Marcus Berg.

Norges motsvarighet, Erling Haaland, kom in. 

Lagerbäck fick mer effekt, hans lag såg snabbare ut, starkare och hungrigare, tog över igen, slet isär ett Sverige som inte kunde bygga spel. Det hände saker som inte skulle hända ur ett blågult perspektiv, med King och Ödegaard som stora orosmoment. Lite bättre skärpa från gästerna och det hade varit ett annat mörker över resultatet.

Lagerbäck log, stoppade händerna i fickorna och lutade sig tillbaka. 

Den svenska förbundskaptenens temperament var ett annat. Han hytte med nävarna, såg förbannad ut och ilsknade till i sitt tekniska område. Det var ovanligt att se en så okontrollerad svensk insats, med en defensiv som lämnades sårbar och ett anfallsspel som inte följde några mönster, och det var ovanligt att se det andra lagets matchplan vara så mycket mer lyckosam.

När frustrationen övergår i analys av det här har han några saker att reda ut. 

Nu stresstestas Janne Andersson. Han måste bestämma sig för vilket lag som ska spela sig genom hösten.