Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Noa Bachner

Jag vägrar tro att ens Xavi vill ha det så här

Xavi tränar numera Al-Sadd Sports ClubFoto: DAVID BORRAT / EPA EFE
Carl XVI Gustaf under besöket hos Bruneis sultan.Foto: -
Foto: YANGYUANYONG / IMAGO IMAGES / XINHUA WWW.IMAGO-IMAGES.DE
XaviFoto: IMAGO SPORTFOTODIENST / IMAGO IMAGES / GRIBAUDI/IMAGEPHOTO WWW.IMAGO-IMAGE

Tycker du att det har gjorts många uppföljare till ”Fast and Furious”-filmerna?

Vänta tills du får höra om ”Ögonöppnarna”, den oändliga historien om hur kända människor besöker världens alla hörn och berättar hur det är egentligen.

Den här gången ska vi hälsa på hemma hos den spanska fotbollslegendaren Xavi.

Han bor i Qatar.

Du kanske har hört talas om Qatar? Det ligger långt borta, och därför vet vi ju väldigt lite om det mer än att det är väldigt varmt på sommaren, vilket varit det stora problem som Fifa tagit tag i inför VM om tre år. Mästerskapet är därför flyttat till vintern.

Annars? Annars är det sparsamt med information. Tur då att det finns de som varit där och kan berätta hur det är. Argentinas före detta lagkapten Javier Zanetti, till exempel. När han återvände hem var han generös nog att skicka en liten hälsning.

Det är toppen, om ni undrade. Arsène Wenger har också varit i Qatar. Och vet ni vad? Ögonöppnare. Det här blir bra. VM alltså.

José Mourinho? Var inte han där också? Vad tyckte han?

– För mig ser det ut som att arv inte bara är ett ord, utan något ni verkligen jobbar på, ni vill lämna något efter er, sa han, nästan lite rörd.

Egentligen kanske vi som oroade oss för VM 2022 inte behövde höra allt det där. Kommer ni ihåg när Barcelona kritiserades för att försöka skriva ett gigantiskt sponsoravtal med Qatar Foundation under 2011? Det var ju så himla jobbigt eftersom man hade kunnat läsa sig till att det inte var så himla kul att vara kvinna, homosexuell eller politiskt aktiv i det där landet, men så visade det sig att Pep Guardiola hade bott där, och vet ni vad?

– Jag kan berätta för er att jag har bott där i två år, och min familj och jag fick ett underbart bemötande, intygade han.

Frågan om demokrati kommer i vägen

Vår egen Kim Källström var inne på samma linje efter en blixtvisit, men tvärvände när han fick mothugg på hemmaplan.

Det har ju varit lätt att drabbas av ett annat intryck när det gäller Qatar, och rätt som det är har man anlänt vid den vanliga knöligheten: Frågan om demokrati kommer i vägen.

Ena gången är det ett VM-slutspel. En annan gång är det något annat, men tack och lov för den här tidens upptäcktsresande som hjälper till att knuffa oss över den.

Fenomenet är inget nytt. 

Mina tankar vandrar osökt till Brunei. I maj i år släppte organisationen Human Rights Watch en ny kartläggning av ett lagförslag från Bruneis regim som väckte en hel del uppmärksamhet. George Clooney frontade en kampanj för att bojkotta lyxhotell med kopplingar till landets regim.

Skälen fanns i lagförslaget (som inte omsatts i praktiken än): Sex utanför äktenskapet och homosexualitet leder till stening till döds. Man amputerar kroppsdelar på den som stjäl. Är du lesbisk? 40 piskrapp. Transsexuella, kvinnor som söker abort och den som kritiserar islam straffas också. Barn som har kommit in i puberteten får samma straffsatser som vuxna, däribland dödsstraff. Yngre barn kan piskas.

Ah. Brunei. Det där går vi inte på.

Hade vi låtit oss vilseledas?

Det var i februari 2004 och Sveriges konung, Carl XVI Gustaf, hade ett glittrande, blankt band hängande över axeln. Medaljerna på bröstet dinglade, och några meter bort satt Bruneis sultan, Hassanal Bolkiah Muizzadin Waddaulah, i en gigantisk guldtron. De tittade på varandra och skrockade i samförstånd. Lade huvudet på sned. 

Varför den svenska statschefen var där? Kungen och sultanen var kompisar. Det hade UD berättat. Statsbesöket i Vietnam hade förlängts och kommit att omfatta Brunei på kungens egen begäran – men allt hade fått kritik. I Brunei var politiska partier förbjudna sedan länge, och det var bara början på en lång lista av mindre demokratiska inslag. 

När han mötte den svenska presskåren efteråt kom det lugnande beskedet.

– Av olika anledningar så har jag inte haft den känslan. Jag upplever det snarare tvärtom. Han har ju en kolossal närhet till folket. Till exempel på hans födelsedag i juni, så tar han emot 40 000 människor i sitt palats. Han hälsar på och handskakar 20 000 två dagar i följd och bjuder på en stor buffé, sa kungen.

– Sedan åker de på 14 dagars rundresa motsvarande en Eriksgata, som vi gör. Det gör de varje år till varje by och hälsar på varenda invånare, handskakar. Så jag upplever det på sätt som ett mer öppet land än något annat man kan tänka sig.

Vad var nu detta? Hade vi låtit oss vilseledas? 

Kunde det vara så att Brunei inte var så illa som internationella människorättsorganisationer hävdade? 

Hur lät det egentligen när de satt där i sina guldfåtöljer?

– Hassanal, din gamla skojare, inte skulle du väl någonsin komma på idén att piska barn?

– CG, du känner mig. Jag har bjudit 40 000 personer på kalas i juni. Det blir buffé!

– Hehe. Tänkte väl det.

Finns det chokladfontän?

Så där hade man inte fått skriva i Brunei eller Xavis nya hemland. För även Qatar har ju Human Rights Watch en del anmärkningar på.

– Det är sant att det inte är en demokrati, men människor är lyckliga i Qatar. De är förtjusta över kungafamiljen, de har med sig bilder av Emiren i bilen, han tar hand om sina invånare, förklarade Xavi för 20Minutos häromdagen, en av världens genom tiderna bästa fotbollsspelare, nu för tiden tränare för den qatariska klubben Al-Sadd.

– Jag lever inte i ett demokratiskt land, men jag tycker att systemet här fungerar bättre än i Spanien. Men det finns många fördelar här, det är lugn och ro, vi har ingen hemnyckel, du kan lämna bilen på, och om vi skulle fortsätta bo här skulle det vara bättre för barnen. I Qatar är människor lyckliga.

Av olika anledningar så har jag inte haft den känslan. 

Försöker lura våra sinnen

Säg mig Xavi, råkar det vara så att statschefen åker runt i olika byar och skakar händer också?

Finns det chokladfontän på födelsedagsbuffén? 

När vi ändå håller på. Är du din lyckliga frus förmyndare nu? Får hon gå ut när hon vill? Ska dina lyckliga döttrar giftas bort? Jag hoppas att du är lika underbart tillfreds med tillvaron om något eller några av dina barn förälskar sig i en person av samma kön och döms till fängelse. Kom ihåg att du inte behöver låsa dörren, inte ens när du eller din fru har uppmuntrat ungarna att förälska sig i vem de vill och hamnar i cellen bredvid.

Att VM inte har flyttats från Qatar är fortfarande fullständigt sjukt. Det förändras inte för att tiden går eller Xavi pratar. Senast i veckan släppte Amnesty International en ny rapport om situationen för gästarbetare – ”All work, no pay” – som visar att många av de utlovade förbättringarna i förberedelsearbetet har gått upp i rök.

Snart en ny Columbus-kopia

Det kommer också att förbli en skamfläck för alla som inte sa ifrån. 

Att Svenska fotbollförbundet inte har bedrivit eller bedriver en kampanj för att få VM flyttat är ett djupt svek mot hela den svenska fotbollsrörelsen. Ingen vill att det ska spelas där. Ingen. Inte ens Xavi, det vägrar jag tro, men han verkar i likhet med många av sina gamla kolleger inte bry sig tillräckligt mycket eftersom jobbet som diktaturmaskot är välbetalt, och därför kommer han att säga något annat. 

Inget releasedatum är satt för nästa del av Ögonöppnarna, men snart står en ny Christofer Columbus-kopia i lokalerna hos ”The Supreme Committee for Delivery and Legacy” och låtsas se intresserad ut medan en regimanställd man pekar på papper och prototyper i montrar och någon åker i fängelse för att han är homosexuell. 

Till slut är det VM, och när det är slut kommer alla att åka hem. Hyllningarna kommer att tystna, arenorna stå tomma, flaggorna och marknadsföringen monteras ned, och på flygplatsen i Doha står Xavi och vinkar farväl. Bilen är olåst ute på parkeringen, likkistorna är bortfraktade och från backspegeln hänger ett litet porträtt av Emiren.

Solen skiner om man har fått lov att gå ut.

Varför skulle han någonsin vilja flytta härifrån?