Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Noa Bachner

Inget lag har slitit hårdare för att ta makten än Bajen

Foto: ANDREAS L ERIKSSON / BILDBYRÅN
Foto: CLAUDIO BRESCIANI/TT / TT NYHETSBYRÅN

2018 var problemet att säsongen pågick i 30 matcher.

I år önskar Hammarby att den aldrig ska ta slut.

Så vänds spelbrädet igen, och det är Djurgårdens tur.

Inget lag har slitit hårdare för att ta makten än Stefan Billborns.

Hans Hammarby accelererar in i kaklet. Vi fick se ett annat hemmalag än det vi sett här under året, ett som klarade av att anpassa sig till en motståndare med långt större rutin av eftermiddagar som den här, som beräknande genomskådade dess svagheter, som spelade en annan match än den man helst vill, men i allt det där fick vi se ett Hammarby som dels raderade ut det sista lilla frågetecknet som funnits för dess förmåga att vinna allsvenskan, dels tog ledningen.

I den boxningsring som är den allsvenska toppstriden är tre klubbar nere för räkning. 

I mitten står Hammarby och längtar efter nästa motståndare.

Allsvenskan är snart slut, och det är nog bra nyheter för alla som inte spelar i grönvitt.

Gick för fort

Malmö FF satte hög fart från avspark och såg i ärlighetens namn blytunga ut när man tryckte ned Hammarby. Traustason skaffade sig två tidiga möjligheter, men bollen hamnade rakt på Blazevic och över. Det var ett tema som skulle prägla matchens första minuter: Malmö som vann närkamper och tryckte fram, Bajen som letade efter utrymme att spela sig in i matchen.

Man fann det efter en stund. Ett par hyggliga omställningar hade luckrat upp saker och ting. När ledningsmålet damp ned hade man till och med börjat bestämma en del. Det var ett mål som ramar in Stefan Billborns lag ganska bra. För snabba, för mekaniskt finjusterade, för bra för sina motståndare. 

Malmö FF såg samlat ut, hade spelare på rätt sida, med koll på allt, men det gick helt enkelt för fort ändå. En-två uppbyggnadspassningar, ned på Nikola Djurdjic vars rörelse missades av Bengtsson, ett inspel på spelaren som de inte trodde skulle dyka upp vid straffpunkten, och avslutet från Kacaniklic hade hunnit studsa ut ur målburen innan Dahlin sträckte ut armarna.

Gjorde en frustrerad figur

Bajen växte av målet, ledda av en enastående Djurdjic som dels terroriserade och stängde Bachirou, dels orkade skapa saker när han fick bollen, medan Malmö FF tappade bort sig lite. Deras robusta inledning övergick i ett sökande efter en matchbild de trivdes med, medan Bajen började rinna fram som vatten. Både Rodic och Khalili kunde ha utökat ledningen innan MFF fick lite grepp igen. 

Hammarby spelade mer anpassat än vad man brukar, men smart. Man sjönk ned i lägre press än vad som varit vanligt här under 2019. Det gav MFF en känsla av kontroll, men ställde också högre krav på deras anfallsspel. Röslers lag byggde mest spel utanför hemmalagets djupa box. Antonsson skickade en nick på Blazevic, en över på en inläggsfrispark, och Rosenberg duellerade fram ytor till sina lagkamrater (förtjänstfullt motarbetad av en imponerande Magyar), men några större målchanser syntes inte till.

Med tiden gjorde man en mer och mer frustrerad figur. Mot halvlekens slut tog Traustason, Beijmo och Lewicki tre gula kort på tre minuter. De hade jagat efter ett sätt att hitta rätt. Störa Bojanic passningsspel, dämpa Juniors intensitet, stoppa Djurdjic, läsa Rodic och Kacaniklic tajmning. 

Det hade inte fungerat.

Sveriges bästa fotbollslag just nu

Var det någon gång under 2019 Malmö FF behövde se ut och spela som mästare var det nu, men i stället var det Hammarby som antog den formen. 

Sekunder in i andra halvlek vräkte sig Rosenberg fram och var en Blazevic-nagel från att kvittera. En stund senare höll han på att göra detsamma i halvt friläge, men när bollen till slut skyfflades in hade den träffat en himmelsblå hand och allt vinkades av.

Det var två signaler som bådade gott, men det var inte början på något maktövertagande, inte den scenförändring som MFF jagade, inte de mästarkonturer som behövde framträda.

Rösler tittade mot sin bänk och skickade in Molins i handlingen. Man fick iväg något distansskott (Beijmo, Traustason), hittade nästan fram med ett och annat inlägg – men för ofta såg det för enkelt ut att avvärja.

Den rigida försvarsmuren behövdes. Hammarby fick allt svårare att hålla uppe något eget spel. Det var delvis självförvållat, man höll spelare hemma, drog ihop sig snabbare än blixten när man tappade kommando och ställde gärna nio man bakom boll. Det gjorde att MFF fick samma bökiga uppgift som i första halvlek: Forcera en grönvit blockad av spelare. 

Man kom inte med tillräckliga lösningar nu heller.

Möten med allsvenskans bästa lag har varit Malmö FF:s problem hela säsongen, det är där initiativet har förlorats, det är där Uwe Rösler går en tuff utvärdering till mötes. Här kunde man ha haft tur med en andraboll som föll rätt efter något av alla inlägg, men när det gäller lag av Malmö FF:s natur är förväntningarna att man i större utsträckning ska vara sin egen lyckas smed. Så här har ju MFF fallit flera gånger i år, med uppställd forcering och argument om att någon halvchans borde hittat in.

Har spelat skjortan av allsvenskan

När försöket till anstormning hade vädrats ut stötte Richard Magyar in punkterande 2-0, och i den triumferande ljudvåg som dundrade ut över söderort hördes tonerna av Sveriges bästa fotbollslag just nu.

I slutet av augusti satte Jesper Karlström armarna i vädret och sjönk ned på knä. Djurgården hade besegrat Malmö FF i Skåne, och det kändes som ett definierande ögonblick, som att något hade avgjorts.

Kvällen efter satt jag i en presskonferenslokal några mil norrut. Hammarby hade slagit Falkenberg med 2-0. Stefan Billborn slog ihop händerna och andades ut häftigt genom näsan innan han vände upp blicken mot oss.

– Vi har alla topplag kvar på hemmaplan. Säsongen är 30 matcher, det lärde vi oss förra säsongen, gnetade han fram med pillemarisk min, men det lät som ett scenario kryddat med lite för stor föreställningsförmåga.

Inte längre. 

Imorgon måste Djurgården vinna. Förra året var det Hammarbys problem att säsongen skulle pågå i 30 matcher, i år önskar de att den aldrig ska ta slut.