Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Noa Bachner

Ingen kan kopiera Sveriges framgång

Robin Olsen och Janne Andersson efter matchen mot Polen.
Foto: JOEL MARKLUND / BILDBYRÅN
Sverige vann sin grupp på sju inspelade poäng.
Foto: JOEL MARKLUND / BILDBYRÅN

GÖTEBORG. Sju poäng, gruppseger och åttondelsfinal.

Fattigast passningsspel i hela turneringen och flest rensningar.

EM:s bästsämsta lag heter Sverige – och ingen kan kopiera deras framgångsformel.

Svimma och spy.

Det var nära att Albin Ekdal gjorde båda två berättade han medan temperaturen sjönk från 33 till 32 grader i Sankt Petersburg.

Sverige hade svettats, lidit, löpt, kämpat och tacklat sig fram till gruppsegern. Alla var oroliga utom Hasse Backe, men vem bryr sig. Nu väntar Ukraina. Sju inspelade poäng. Fler än Frankrike, fler än Tyskland, fler än Spanien, fler än Portugal. Slutspel igen, andra mästerskapet på raken. Emil Forsberg i toppslag, Dejan Kulusevski berusad av självförtroende. Ska du klaga? Inte här. Sverige är bäst.

Förutom den lilla, krypande känslan av att Sverige kanske inte är bäst.

Alla konversationer kommer dit efter en stund, även om det tar ett tag. Det tar emot att säga det med tanke på hur bra allt går – man vill inte vara den som är den – men något i spelet stämmer inte. Något kan stämma mer. 

Landslaget tycker samma sak. Efter den inledande kavalkaden av försvarstal för insatsen mot Spanien medgav Peter Wettergren att man varit ”jättemissnöjda” med spelet med boll i premiären. Spelare och ledare resonerade på samma sätt om den statiska första timmen mot Slovakien, och när Ekdal hade torkat bort några svettdroppar till i Ryssland kom det igen.

– Hettan bidrar till att vi inte riktigt har varit oss själva när det har kommit till bollinnehav. Vi vet att vi kan göra det mycket, mycket bättre med bollen, sa han. 

– Samtidigt vinner vi gruppen och måste fira det, men vi vill mera.

Två av tre passningar till rätt adress

Uefa:s officiella statistik från turneringen ersätter orden med siffror.

Utslagna Polen är det landslag som slagit näst minst andel av sina passningar till rätt adress (75,7 procent). Sverige är långt efter på 66,7 procent. Sverige är också det landslag som slagit överlägset minst antal passningar, 852, med Wales som nästjumbo på 893. 

Janne Anderssons landslag är bäst i turneringen på en sak: Rensa bollen – 117 gånger har det hänt – men det är frågan om man vill vara det. Näst bäst är utslagna Finland med 113. Bara Ungern – också utslagna – har ett lägre bollinnehav (34,7 procent) än Sveriges på 35,7 procent.

Två av tre passningar till rätt adress. Jag säger då det. När jag läser de här siffrorna frågar jag mig om något annat landslag i hela världen hade kunnat vinna en EM-grupp på samma sätt. 

Det tar inte många sekunder att komma fram till att nej, det är det nog inte. 

Det har sina skäl.

Forsberg bästa exemplet

Ett är så klart en rigorös defensiv struktur. Ett annat är det här.

”Danmark har tillfredsställt många, Italien har varit charmiga, Holland och Belgien har dominerat, Tyskland, England, Portugal och till viss del Frankrike har blandat – medan Sverige inte gör något av det där. Sverige är bara sig själva. Mediokra och kraftfulla. De fick inte med sig Zlatan Ibrahimovic, men de har fortfarande varandra.”, skriver VG:s krönikör Trond Johannessen i dag. 

Han är allt på spåren.

Hur kvantifierar man offervilja? Vad snittar Sverige i pannben? Hur ser rankingen ut för sammanhållning?

Inte många spelare exemplifierar vad den svenska landslagsmiljön verkar göra med människorna som hamnar i den bättre än Emil Forsberg. För tre år sedan stod han i Sankt Petersburg och pratade om sig själv i tredjeperson efter att ha skjutit på ett schweiziskt knä. Nu masade han sig till mikrofonerna efter att ha skjutit sönder ett polskt mästerskap, men den enda han inte pratade om var sig själv. 

– Det blir mycket spring. Men vad gör man inte för det här landslaget och truppen? Vi gör allt för varandra, det är fantastiskt att vara här. Då spelar det ingen roll.

Lik förbannat räcker det

Det är lätt att hamna i samma funderingar som engelska tidningar gjorde inför VM-kvartsfinalen 2018. Sverige, skrev The Independent, var ett kontringslag utan snabba spelare, ett gäng som gjort sex mål utan att ha något som liknade en målskytt, ett fysiskt lag helt tomt på flåbusar. Hur skulle England göra? Markera bort deras disciplin? Tackla ner deras inställning? Dribbla sig genom deras järnvilja?

Där och då var den kollektiva urkraften nästan allt Sverige hade. Den här sommaren har Janne Andersson ett landslag med långt färre begräsningar, men ändå är det samma egenskap som visar vägen. Den går inte att kopiera, det krävs mycket för att den ska gå förlorad och nu ser vi i realtid hur kraftfull den är när det gäller.

I stora delar av gruppspelet har vi sett drivor av svensk offensiv begåvning misslyckas med att spela konstruktivt anfallsspel, ett mittfält som hamnat i trångmål och bara rensat, ett kontringslag som inte kontrat, en målvakt som behövt spela på ”personbästa” lite för ofta – men lik förbannat har det räckt.

I grund och botten är jag inte orolig. Janne Anderssons landslag har en dokumenterad förmåga att göra bra saker med bollen, den har synts i hur många landskamper som helst, och det är därför alla är lite, lite missnöjda, eftersom förmågan att plocka fram den nu i sommar kommer att vara avgörande för hur långt det här bär. 

Det räcker med att hitta några procent av den mot Ukraina för att åttondelsfinalen ska kännas mer än överkomlig.

Under tiden är det skönt att hans spelare har varandra.

GUIDE: Allt du behöver veta om fotbolls-EM 2021 

LÄS MER: Hasse Backe om reaktionerna: ”Hur lugn som helst”

LÄS MER: Daniel Kristoffersson: ”Janne behöver bänka några av sina favoriter”