Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Noa Bachner

Helt rätt val – även om de har ballat ur

Guidetti om tunga tiden: ”Kan inte bara lämna”
Foto: JOEL MARKLUND / BILDBYRÅN
Foto: BAGU BLANCO / REX/IBL

John Guidetti blir av handbojorna och flyttar till Hannover.

Det var i grevens tid.

Beslutet att stanna i La Liga var både modigt och ambitiöst, men efter 2 052 minuters speltid på två och en halv säsong kommer ett pragmatiskt vägval – och det är helt rätt.

– Men på lördag är man väl tillbaka och gnuggar rumpa mot Eibar igen.

Med ett uppgivet flin försvann han bakom draperierna och ut i spelarbussen. Nickmål mot Färöarna, ett första landslagsmål i tävlingssammanhang, men fast i Alaves och avlägsna minnen av hur det var att spela fotboll regelbundet.

John Guidetti ville bort, men den spanska klubben ville inte göra en förlustaffär, och i svensk fotboll formligen vällde det fram offensiva alternativ som hotade att knuffa ut honom från landslagstruppen. 

Så där stod han och undrade vad det skulle bli av allt det här.

Vem gjorde inte det. Säsongen som målmaskin i Feyenoord, karriärens kanske tyngsta merit, var ganska längesedan, och därefter har handlingen varit densamma. John Guidetti har haft svårt att hitta en miljö där han tillåts fånga någon sorts rytm i sin karriär. 

Det har dels berott på en både beundransvärd men inte alltid helt pragmatisk ambition. Beslutet att stanna i La Liga när det var dags att skiljas åt med Celta Vigo var modigt. Guidetti gick all-in på sin egen förmåga, det här var hans nivå och som 25-åring infann sig minsann inget läge att ta ett steg tillbaka. Den mentaliteten, att hela tiden sikta på miljöer där man utmanas av sin omgivning, att låta tålamod och övertygelse styra kosan, det är en viktig drivkraft – men den tjänar sitt syfte under vissa delar av karriären.

Det här är inte en sådan del. Nu är det en sak som gäller, och det är att skörda frukterna av 27 års slit. Spela fotboll, inte vänta på att göra det.

Kan räkna lika bra som alla andra

Jag har hört få spelare som har sett landslaget som en så naturlig målsättning i sin karriär som Guidetti. Varje gång jag har hört honom prata om att representera Sverige har han framställt den blågula sysslan som någon sorts självklar målsättning med alltsammans. Varför skulle han annars hålla på?

EM-truppen är bara fem månader bort. Alexander Isak, Marcus Berg, Robin Quaison och Sebastian Andersson står i vägen. Dejan Kulusevski är såld för hur många hundra miljoner som helst. Jordan Larsson gör mål i Ryssland och imponerade på januariturnén. Listan kan göras längre, och Guidetti kan räkna lika bra som alla andra. Han ser också vad som händer runtomkring. Han märkte också att det var han som fick sitta på läktaren när Sverige säkrade EM-avancemanget i Rumänien. Det var inget gott omen, något behövde hända.

Nu händer Hannover, och det är klart att det är ett steg tillbaka, ett steg ned från Alaves, men det är rätt steg. Helt rätt. Det är rätt för Guidetti är och har varit en utpräglad målskytt när han har varit som bäst, och målskyttar behöver göra mål. Det är svårt att göra mål när man gnuggar rumpa mot Eibar.

En klubb som har ballat ur

Här kommer äntligen speltid. För det måste finnas sådana garantier, även om Hannover har ballat ur lite de senaste veckorna.

Sportchefen Jan Schlaudraff fick lämna sitt jobb i förmiddags och ersattes temporärt av Gerhard Zuber, men några större strukturella ändringar i truppen som i sin tur ruckar på konkurrenssituationen är svåra att föreställa sig. Guidetti kommer till ett lag som harvar runt under mitten av tabellen, han kastas in i en anfallsbesättning där de bästa målskyttarna Hendrik Weydant och Marvin Duksch mäktat med sex fullträffar var på halva säsongen. Han återförenas med Miiko Albornoz, en annan BP-produkt, och han får en vår på sig att ställa in siktet i mer än tre minuter åt gången, utan att Sergio Ramos och Jan Oblak står för motståndet.

Han känns fortfarande ung, Guidetti, och det är väl för att han själv alltid har blickat framåt. En obotlig optimist. Det har inte spelat speciellt stor roll hur lite speltid det har blivit, hur många anfallare som har gått före eller om inhoppet bara varit några minuter: Det har alltid funnits en hoppfull knorr, en föraning om att ljusningen bara är en liten bit bort, en benhård övertygelse om att allt ska sluta bra.

Det är långt ifrån slut, men det är hög tid för någonting bra.