Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Noa Bachner

Hatat klubben – är det därför det gått så bra?

Djurgården firade SM-guldet sent i natt. Se det bästa från festen.
Foto: JOHANNA LUNDBERG / BILDBYRÅN
Foto: JOHANNA LUNDBERG / BILDBYRÅN

Sju år av avancemang i Sirius.

Ett år av guld i Djurgården.

Kim Bergstrand och Thomas Lagerlöf jämnar det mesta med marken.

Bland annat ett korrumperat system.

Kim Bergstrand säger att han inte har hunnit tänka på Champions League. 

Har drar ett skämt om att han redan har satt upp rehabprogrammet i omklädningsrummet, men det drunknar i allt annat.

Korridoren är ganska trång, speciellt när man firar SM-guld och inget utrymme i världen är tillräckligt för alla känslor. Djurgårdens spelare tävlar i att sätta ord på vad som pågår i deras huvuden, euforin lyser i deras ögon. Bergstrand? Han är mest tom. Hans parhäst, Thomas Lagerlöf, säger samma sak. ”Urlakad” är ordet han använder.

Jag ställer en fråga om blöta träningsdagar på Löten, Sirius träningsplan som var platsen där deras framgångar tillverkades mellan 2011 och 2018, där de fostrade ett annat fotbollslag och gav sig själva möjligheten att rekryteras till det här jobbet. Jag frågar hur långt det är därifrån till att ta orden Champions League i sin mun.

Bergstrand gör som han brukar: Fångar frågan, funderar igenom alla överdrivet romantiska eller klyschiga fällor han kan gå i och hittar till slut ett svar.

– Det är en bit. Men det är inte så långt som man tror. Fotbollen är ungefär likadan.

I nästa andetag försöker jag få honom att recensera sig själv, men det vill han inte. Frågan gäller hur allt det här går till, vilken som är hans och Lagerlöfs nyckelinsikt, hur det här laget, precis som Sirius, tränat sig bort från en föreställning om hur bra det är och in i en annan.

Förvandlingen är sensationell

Det är en bra tid för recensioner så här års. 

Här är en som jag fastnar för: 2019 har ingen enskild rekrytering av en spelare eller ledare har haft större betydelse för något fotbollslag än Djurgårdens värvning av Kim Bergstrand och Thomas Lagerlöf.

Förvandlingen av laget som blev svenska mästare i går är sensationell. Från den grupp spelare som slutade på sjunde plats 2018 till det här är det långt, och fotbollen är inte ungefär likadan. Bilden av ett Djurgården har suddats ut, en helt annan har målats upp. Emellanåt har man tvingats gnugga sig i ögonen. Är det den Tommi Vaiho som aldrig släpper in mål? Är det den Jacob Une Larsson som läser det uppspelet och slår den krossbollen? Är det den Haris Radetinac som kommer runt igen? Är det den Jesper Karlström som bestämmer vad som händer på mittfältet? 

Det är historien om spelarna. Spelmässigt, rent kollektivt, har konturerna blivit helt annorlunda från fjolårets. Det hänger förstås ihop. Ett spelsätt som fungerar får den sortens konsekvenser, spelare hamnar i rätt situationer, får enklare att fatta rätt beslut, spelar bättre. Visst har truppen förstärkts på sina håll, men investeringar i individer går inte att använda som förklaring när de i huvudsak skadats och bänkats. 

Nej, Djurgården har inte värvat sig till ett SM-guld, utan tränat sig till det. För det förtjänar de ansvariga för den insatsen störst beröm: Tränarna. 

Ska det förlängas kontrakt? Betalas ut bonusar? Höjas löner? 

Börja med det överlägset viktigaste ni har: Kim och Tolle.

Finns en gemensam nämnare

Jag tycker att det finns en annan historia gömd i allt det här.

När Bergstrand tog jobbet som tränare i Sirius släppte klubbens hemsida en kort introduktion till honom. 

Han tog frågan, funderade på hur han skulle undvika att falla i en klyschig fälla och hittade till slut ett svar.

”Han (Bergstrand) tror dock inte att de meriter och erfarenheter han har från sin spelarkarriär hjälper honom särskilt mycket i jobbet som tränare. 

– Näe, det var ju på stenåldern. Någonstans kanske jag vet hur spelarna känner i olika situationer, och kan ge något litet tips här och där. Men nej, det är nog inte så mycket, det var så länge sedan.”

Det här säger något om kärnan i det ledarskap som han och Lagerlöf är ett exempel på. Stefan Billborn är ett annat. Poya Asbaghi och Ferran Sibila ett tredje. Rikard Norling ett fjärde och svensk fotbolls alldeles eget paradigmskifte, Graham Potter, just nu åtta i Premier League med sitt Brighton, ett femte. 

Den gemensamma nämnaren? Ödmjukheten.

Ödmjukheten inför yrkets komplexitet. Världen är full av exempel på motsatsen. Först i form av fotbollsklubbars process för att rekrytera tränare. Som exempel har vi den i regel bedrägliga och korta vägen från spelarkarriär till tränarkarriär. Fotbollen kryllar av exempel på tränare som, mot bakgrund av en framgångsrik spelarkarriär, hastigt och lustigt tilldelats prestigefulla tränaruppdrag. Motiven är ofta desamma. Spelaren var begåvad på det och det sättet, visade ledarskapskvalitéer och hade bra spelförståelse. Därför borde det bli en bra tränare. Han har gått en kurs och alla hans gamla lagkamrater har bara lovord över. Är det dessutom i en klubb där han spelade? Då fattar man Vad Det Handlar Om™. 

Det viftas ofta med Zinedine Zidane och Pep Guardiola när man talar om detta, två exceptionella undantag plockade med pincett ur ett hav av mycket värre historier.

Skrattas inte åt inkast-tränare längre

Det finns nämligen inget dataunderlag, ingen forskning som tyder på att framgångsrika spelare är mer framgångsrika som tränare. Det finns lite underlag, bland annat presenterat av Simon Kuper och Stefan Szymanski i den stilbildande boken Soccernomics, som visar att mittfältare har lite större framgång än ex-spelare som spelat på andra positioner. 

Det finns däremot allt mer som tyder på att den här tidsåldern är vigd åt de med just ödmjukhet inför yrkets komplexitet.

Bristen på den egenskapen märks även i form av en föråldrad syn på vad man behöver bemästra för att vara lyckosam i tränaryrket 2019. Fotbollen har passerat genom en tidsålder där det som kommit att bli det traditionella, mer karismatiskt laddade, inspiratöriska ledarskapet allt oftare får problem. Den store ledarfiguren som kunde kliva in i ett omklädningsrum, elda upp sina spelare och få dem att älska varje sekund av en match möter nu allt oftare tränare med en annan verktygslåda. I den är metoden det centrala: Vilken spelidé som sammanfogar spelarna, hur man tränar på den och med vilken sorts pedagogik man förmedlar den, hur hög graden av sofistikering är. 

Ödmjukheten inför den svåra ekvationen och den höga värderingen av metoden binder samman tränarna jag nämnde som exempel ovan. 

Det här försvårar även beslutsfattarnas slentrianmässiga önskemål om ”erfarenhet” oavsett från vilket sammanhang den kommer eller vad den ska betyda i praktiken. Graham Potter beskrev en arbetsmarknad där ”ingen vill höra om en metod”, men frågan är om inte det är på väg att förändras också.

För några år sedan hånades en yngre generation tränare i England med etiketter som ”laptopcoacher”. För mycket detaljer var fjompigt, men det skrattas inte lika mycket åt Liverpools inkasttränare längre. Tvärtom har en rutinerad generation fått kliva åt sidan. 

En liknande utveckling har pågått i Sverige: När allsvenskan började 2017 var tränarna 722 år gamla, ett år senare 678. Deras erfarenhet minskade också: Från 1735 allsvenska matcher till 1242.

Motsatsen till att kunna klubben

Min tolkning har länge varit den här: I tankevurpan som leder beslutsfattare inom fotbollen att dela ut tränarjobb till ex-spelare gömmer sig en grav, närmast kriminell underskattning av tränaryrket, dess komplexitet och kraften som finns i en tränare som rekryterats på rätt premisser. Klistra på den vidskepliga önsketanken om att ett förflutet som spelare i en viss klubb ska innebära olika kompetensfördelar i jobbet och vi har ett helt system som har möglat. 

När Kim Bergstrand och Thomas Lagerlöf tog över Djurgården var det många som hade svårt att komma på en bättre ingångsvinkel än den att båda varit anställda av rivaliserande klubbar. 

Vilken är motsatsen till att ”kunna klubben”? Hata den? Är det därför det här har gått så bra?

För ett par år sedan hade jag en debatt med Sportbladets Robert Laul om det här, bland annat i Sveriges Radio. Vi tyckte väldigt olika. Laul menade att det fanns en tendens i svensk fotboll att ”övervärdera tränarens förmåga att påverka resultat över tid”. Jag höll inte alls med då. Jag gör det än mindre nu.

Han tog stöd i en tes driven av Lars Lagerbäck om att tränaren i snitt påverkar ”ungefär 20 procent”. Det är möjligt att den har stämt i någon värld där systemet varit korrumperat av falska föreställningar och en förenklad syn på yrket, men som jag ser det faller den världen framför ögonen på oss.

Kim Bergstrand säger att han inte har hunnit tänka på Champions League.

Hur många tänker på varför han snart har anledning att göra det?

Bosse Anderssons känslostorm efter guldet

Se magiska intervjun här