Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Noa Bachner

Har vi någonsin sett en värre PR–mässig miss?

Landslagets lagkapten Andreas Granqvist. Foto: JONAS EKSTRÖMER/TT / TT NYHETSBYRÅN TT NYHETSBYRÅM
Nilla Fischer, Emma Berglund och Caroline Seger. Foto: JONAS LJUNGDAHL / BILDBYRÅN
SvFF:s generalsekreterare, Håkan Sjöstrand. Foto: SIMON HASTEGÅRD / BILDBYRÅN

No more fucks to give?

Här finns tydligen en hel drös.

Nilla Fischer riktade sig till alla flickor som drömde om att bli fotbollsproffs, men det var herrarna som spetsade öronen.

Ut vällde ett hav av missuppfattningar.

Guldbollar och Diamantbollar i all ära, men den årliga prisutdelningen i Globen, även kallad Fotbollsgalan, liknar mer och mer den svenska fotbollens Speakers’ Corner. En gång om året samlas sportens aktörer i en arena för att lyssna till de som vill föra fram fotbollspolitiska budskap. Förra året var det hot om bojkott som dominerade agendan, i år ett brandtal av Nilla Fischer som fick fart på svensk fotbolls pulsådror.

– Till alla flickor där ute, började hon, men av reaktionerna att döma verkar i synnerhet en del män ha spetsat öronen.

Fischer formulerade sig snyggt och ringade in samma problematik som vanligt, exemplifierade med sitt eget öde, sin glittrande karriärs relativt modesta inkomstnivåer och satte alltsammans i kontrast till hur det hade sett ut om hon varit man.

Frågan är densamma, uppmaningen likaså: Gör mer för att jämna ut det här.

Vem är det som ska göra mer? 

Årets Diamantbollvinnare pekade faktiskt inte finger på någon enskild person eller aktör, utan hela samfundet vars företrädare satt där ute med sina halvdruckna vinglas och finskor och applåderade. 

Det spelade ingen roll, vi hamnade där vi alltid hamnar. 

Projektionsytan för den stora snedfördelning, damfotbollens undernärda utvecklingsmöjligheter i relation till herrfotbollens, blev den vi har börjat känna igen: Svenska fotbollförbundets ersättning för landslagsspel.

Ett snårigt ämne

Vi får väl därför finna oss i att avhandla ersättningsnivåerna för landslagsspel eftersom det var ditåt det barkade. Ett snårigt ämne, tro mig. Ställ frågor om det och orientera dig snabbt i en djungel av grundbelopp, bonusar, utbetalningar från Uefa och Fifa och andra aspekter. Beroende på hur du räknar kan du kommunicera olika belopp, skildra olika situationer.

Redan i somras kunde SportExpressen berätta att herrlandslaget hade kommit överens om ett avtal med SvFF där deras grundbelopp blev lägre än motsvarande för damlandslaget. Det avtalet hade förhandlats fram under förra våren. Herrspelarna, med Andreas Granqvist i spetsen, hade tidigare “öppnat” för att gå ned i lön för att jämna ut snedfördelningen. Granqvist med vänner verkade också tro att lönesänkningen direkt skulle innebära att damlandslagets, som klubbats tidigare, blev högre – men nej. 

Enligt generalsekreterare Håkan Sjöstrand är den kopplingen en "missuppfattning".

Här kommer nyheter: Det är en av många.

Inte varit deras starkaste gren

En annan rör vem som kan påverka vad. 

Att herrlandslagsspelarna sitter med en gyllene nyckel och kan förändra den stora strukturella orättvisan stämmer inte, därför är det lite synd att den här diskussionen återigen stannar vid en så i sammanhanget liten detalj. Det finns mycket annat vi borde prata om. 

Landslagsersättningen är symboliskt viktig, att den ska vara lika för herrar och damer är milt uttryckt självklart, men vill man åstadkomma verklig förändring i den här frågan måste det betraktas som en snabbt avhandlad hygienfaktor innan man går vidare till de stora frågorna.

Herrlandslagets möjligheter? Tja, de ligger i att kommunicera öppet stöd till kampen för ett rättvisare spelbräde och att genom handling sätta press på Svenska fotbollförbundet i frågor om resursfördelning. Det har inte varit deras starkaste gren historiskt, men någonting har av allt att döma hänt. Granqvist själv medgav att han kunde vara bättre på att visa sitt stöd. När man lyssnar till Marcus Berg och Gustav Svensson hör man faktiskt riktiga resonemang, ansträngningar snarare än defensiva reflexer. 

Men nu ligger ju inte makten att förändra allt det här i deras knä. 

Den globala resursbristen för damfotbollen beror naturligtvis inte på grundersättningen för landslagsspel, utan herrfotbollens våldsamt dominanta kommersiella räckvidd och magnetism. Den är mer attraktiv för sponsorer och tv-bolag, vilket gör att den är mer ekonomiskt gynnsam att investera i. Det ena göder det andra. 

Så ser systemet ut, och det begränsar damfotbollens utveckling eftersom investeringar där i sin tur ofta betraktas som ett nödvändigt ont.

Det gynnar allt och alla

En annan missuppfattning är att detta inte skulle gå att ändra, att fotbollen är evig gisslan i marknadskrafternas källare. 

Det är klart att det gör, och det är faktiskt helt obegripligt att inte mer görs för att ändra på det. Hela systemet jag beskrev ovan bygger på en missad möjlighet i och med att det fokuserar så mycket på att få herrfotbollen att växa mer och snabbt, medan damfotbollen matas med resterna. 

Det borde finnas rum för fler tankar i fotbollens huvud. Om den kvinnliga fotbollsrörelsen växer, vilket den skulle göra snabbare med större investeringar i spelytor, utbildning, utrustning, marknadsföring och allt annat – då kommer fotbollens ekonomi som helhet att växa. Satsningar på damfotboll gynnar alltså allt och alla, oavsett vilka motiv man har.

Vem kan sätta i gång den processen?

Sponsorer, Fifa, Uefa, förbund, klubbar, medier, spelare, tränare – you name it. 

Alla har nog en roll att spela, och det finns enkla anledningar till att vilja det, anledningar som inte är speciellt svåra att bottna i. Ytterligare ett missförstånd är trots detta att man måste redogöra för hur många fruar, flickvänner, mammor eller döttrar man har när man ska lägga fram sin programförklaring.

För det första har ingen anklagat landslagsspelarna för att envist kämpa för fortsatt manlig dominans och minimala resurser till damfotbollen. Nilla Fischers tal var inget personligt angrepp, det var ett politiskt budskap riktat mot en verklighet som behöver fler initiativ för förändring och större handlingskraft, det var ett paket inspiration till nästa generation. Hennes egen inkomstnivå är sekundär, det viktiga att strida för är morgondagens unga damfotbollsspelare.

Man kan vilja delta i den kampen utan fru, dotter, syster och mamma. Man kan till och med framstå som mer trovärdig om man argumenterar utan att involvera könsfördelningen i sin egen familj som väckarklocka.

Förbundet har missat öppet mål

Det är ändå – hör och häpna – inte det mest genanta för Svenska fotbollförbundets senaste dygn. 

Vad är det egentligen som utspelar sig här inför öppen ridå?

Hur kan en laddad och ständigt återkommande fråga av den här karaktären skvalpa runt mellan stolarna i nästan ett år och sedan välla ut helt okontrollerat i kölvattnet av ett tacktal? Damernas avtal var klart ett år innan herrarnas tecknades förra våren. Hur skulle deras pengar hamna där i efterhand? Om herrarna gjorde gemensam sak av att pressa fram samma lönenivåer som damerna – har vi bevittnat en värre öppet-mål-miss ur PR-synpunkt i svensk fotboll?

Jag vet inte, ingen verkar veta. 

Någonting har missuppfattats, ingenting är tydligt, och även om Nilla Fischer fick fart på debatten vet jag inte om den har gjort någon klokare, med eller utan fucks to give.