Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Noa Bachner

Han behöver inte ta på sig en dumstrut

Foto: ANDREAS L ERIKSSON / BILDBYRÅN
Foto: JOEL MARKLUND / BILDBYRÅN

Slaget slutade oavgjort, men kom inte och säg att striden inte är vunnen.

Alla förbundskaptener får nöjet att vara nyhetens behag.

Alla vandrar vidare in i en regnig kvalvardag där önskemålen om lite skönare fotboll blir högre.

Är man missnöjd med oavgjort mot Spanien är det bra att ta ett steg tillbaka.

Här är ett landslagscase av pansar. 

Det är bara ett par minuter kvar på Friends. Ett irriterande litet töntregn landar på gräsmattan. Marcus Berg bryter en passning på offensiv planhalva. Emil Forsberg går ned i spagat för att stoppa en passning. Mikael Lustig skärmar av sitt 293:e inspel.

I bakgrunden: En reklamskylt med Zlatan Ibrahimovics ögon stirrande mot det svenska laget, som en sorts extra konstinstallation utöver statyn i Malmö för att påminna om sakernas tillstånd.

I förgrunden: En landslagsinsats som håller på att gå till historien. 

Vi hade sett det förut, alltihop. Planen, de elva spelarna som var obevekliga i sin lojalitet mot den. Detalj för detalj, meter för meter, bollvinst för bollvinst tills det inte finns någon i det andra laget som orkar försöka en gång till, knöla in ett mål och knyta ihop säcken. Fråga Italien. Fråga Frankrike.

Fråga nästan Spanien.

Inga överraskningar

Janne Andersson bestämde sig för att inte överraska, och han bestämde rätt. Här bytte han bara Danielson mot Lindelöf, behöll Sebastian Larsson till höger, och det defensivt viktade alternativet såg ut som en tonsättning av kvällen: Sverige skulle först och främst stoppa Spanien från att spela, men riktigt så blev det inte.

Den spanska elvan innehöll sex nya ansikten om man jämför med den som spelade mot Norge, en reaktion på poängtappet i Oslo. Den såg i ärlighetens namn inte skräckinjagande ut. Gerard Moreno fick debutera som 9:a. Han gjorde åtta mål för Villarreal på hela förra säsongen men har inlett starkare i år. Alldeles oavsett var det inte en spjutspets som osade den skoningslösa kvalitet man normalt förknippar med Spanien som fotbollsnation. Bredvid sig fick han Isaks kompis i Sociedad, Oyarzabal, och Arsenals inlånade Dani Ceballos.

En försiktig känsla av ”var det allt?” stirrade tillbaka från papperet med laguppställningar.

Såg ut att bli en lång kväll

Spelade det någon roll?

Först såg det inte ut så. Efter tio minuter kunde eller borde Spanien ha gjort två eller tre mål. Två fenomenala ingripanden av Robin Olsen höll Sverige över ytan, men man sjönk lägre och lägre och fick mest titta på när Rodri, Ceballos och Fabian Ruiz turades om att såga sig igenom. Från något statistikhörn sipprade siffror ut som berättade att Spanien hade slagit 103 passningar, Sverige 8. Det såg ut att bli en lång kväll. 

Det blev det inte. En spelare såg till att laget fick vila med bollen två gånger mot slutet av den där jobbiga tiominutersperioden, och den spelaren var Marcus Berg. Först med en perfekt bollhantering som gav tillbaka lite bollinnehav, sedan genom att vinna en frispark, och det gav ett nödvändigt avbrott som skulle förändra matchbilden. Plötsligt skapade Sverige ett gäng halvchanser, och efter att Olsen räddat hela matchplanen från att kollapsa kunde man äta sig in i en annan tillställning än den som först uppenbarat sig. 

Robin Quaison fick halvlekens bästa svenska läge när han mötte ett fint inlägg från Lustig med fart och dirigerade bollen mot De Geas vänstra kryss, men räddningen var av ännu högre klass.

Kunde spräckt läktarna

Resultatet var helt okej, prestationen mer än så. Sverige hade fått Spanien dit man ville och hittade vägar framåt. Det ena skälet var i huvudsak Marcus Berg, som fungerade utmärkt som referenspunkt. Det andra var spelet utan boll, i synnerhet den höga pressen hade överraskat och hållit Spanien på en armlängds avstånd. Den hade dessutom skakat fram flera osäkra situationer runt De Geas straffområde.

Skulle målet komma skulle det väl komma så. Först en hög bollvinst av den imponerande Kristoffer Olsson (till slut hade han snurrat upp Ceballos så många gånger att han knuffade omkull honom), sedan tre chanser på varandra och den sista till den här fotbollsnationens fördömda avslutare. 

Han kunde kyssa in bollen i mål, Marcus Berg. Hans vrål när den låg i nätmaskorna kunde fått läktarna att spricka.

Skulle hålla i rätten

Sverige sjönk snabbare än Östersunds FK och ställde tio spelare bakom bollen, och det var väl rimligt att göra så, att kräva så mycket som möjligt av detta Spanien för att de skulle få göra mål. Robert Morenos lag fick ägna sig åt hoppfulla inlägg som den rakt igenom lysande Lindelöf och Granqvist tog bort med enkelhet. De fick hjälp av Sebastian Larssons besatthet av att...ja, kämpa, men även Olsson och Ekdals föredömliga lugn och disciplin. Framför allt fick de hjälp av Robin Olsens extrema färdigheter. 

Sverige uthärdade, såg ut att begränsa sina motståndare till så där avlägsna målchanser att man inte riktigt blev orolig. In kom Alexander Isak till sitt traditionella superjubel, snart även Gustav Svensson för att hacka upp gräsmattan i pyttipanna.

”Det svåra med Sverige är att förstå vad uppgiften går ut på” skrev The Independent när England förberedde sig för kvartsfinalen förra sommaren. Om det såg ut som att Gareth Southgate hade klurat ut svaret där och då såg det inte ut som att Spanien och Robert Moreno lyckades med samma sak i kväll. Man vaggades in i en falsk känsla av kontroll, men bröt inte igenom.

Där borde själva skildringen av den här kvällen ha tagit slut, men fotboll är ett spel med fallgropar, hur robust vägen till slutsignal än ser ut. Spanien kvitterade när hela insatsen var färdig, men det finns egentligen ingenting att peka finger på. Det här fungerar. Andreas Granqvist behöver inte flytta till ålderdomshem i kväll. Marcus Berg har tillåtelse att tacka ja till en plats i startelvan i kväll också. 

Inte heller förbundskaptenen behöver ta på sig en dumstrut innan han går och lägger sig. 

Det verkar alltid bli likadant. Först jubel över nya intryck, sedan kommer den här grådaskiga vardagen, ett strilande regn och bedrägliga löv på marken som man kan halka på och vips: Ett gäng diskussioner om startelvans utseende och spelsättets torftighet. Men här sitter vi med besvikelse över ett kryss mot Spanien. Även om det inte får förloras i Rumänien nu har det här landslaget hur många bevis som helst, deras insatser mot världens största fotbollsnationer bildar ett case av pansar. 

Det skulle hålla i rätten, det krävs extraordinära omständigheter för att det inte ska hålla för EM.