Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Noa Bachner

Hammarby växer några centimeter i guldstriden

Hammarby vann derbyt mot AIK med 2-1. AIK:s Karol Mets reducerade till 2-1 mot Bajen. Närmare än så kom inte AIK en kvittering.
Foto: JONAS EKSTRÖMER/TT / TT NYHETSBYRÅN

Regler är till för att brytas.

I regel ska Hammarby inte få hål på AIK och i stället bekräfta bilden av sig själva som otillräckliga i matcher som den här.

Här har ni en ny bild av Bajen.

Det är så här den ser ut, när elva grönvita spelare tågar ut ur årets bästa derbymatch som vinnare, in i resten av guldstriden med vetskapen om att man vuxit några centimeter till.

För det här var ett test på allt.

Hammarby behövde bryta mönster, sluta köra fast mot AIK, sluta inte vara tillräckligt potenta mot ett av seriens bästa försvar, klara av att hålla fokus, spela fult och vinna ungefär tre olika sorters fotbollsmatcher på 90 minuter. 

Det gick vägen. Förra veckans totala asfaltering av IFK Göteborg var en signal om att en sorts tröskel hade passerats, att man kunde straffa vem som helst med sin vansinniga anfallsarsenal – här kom en till, men inte bara det.

När det här sprakande mötet stod på randen till att urarta i andra halvlek låg det i farans riktning att Bajen-spelarna skulle bli stående och avundas AIK:s närmast genetiskt nedärvda förståelse för hur man spelar sig genom avblåsningar och känslor i en guldstrid, men här avtäcktes ett nytt lager av Stefan Billborns Hammarby. 

Här framträdde ett nytt porträtt av en klubb som har tagit kontrollen över sitt öde.

Tog fågelvägen till 1-0

Vi fick en förutsägbar matchstart. Till ingens förvåning alls hade Bajen bollen tills det att AIK skapade eftermiddagens första målchans, men hemmalaget räddades av en rensning på mållinjen när Bahoui nickade. 

Det såg allt för bekant ut: Hammarbys expansiva, konstruktiva passningsspel gled långsamt in i Rikard Norlings kvicksand, men så kom en avstickare, ett sidospår i det monotona malandet som skulle öppna upp tillställningen. 

Jeppe Andersen skickade i väg en regelrätt chansboll mot Vladimir Rodic, en passning på ovanligt många meter. Med ena armen höll han bort Rasmus Lindkvist, med den andra höll han balansen. Med ena foten tog han ned bollen, med den andra rakade han in ledningsmålet. Ett fågelvägen-anfall av laget som drömmer om att spela 42 passningar innan den sitter – och en matchbild med helt nya förutsättningar.

Foto: JONAS EKSTRÖMER/TT / TT NYHETSBYRÅN

Plötsligt var allt upp och ned. Nabil Bahoui kutade 50 meter och glidtacklade bort bollen från Jeppe Andersen – innan Tankovic grovjobbade tillbaka den på egen planhalva. AIK behövde vakna (men förlorade Obasi till skada) och försökte driva upp sitt eget tempo med bollen, men kom inte åt Hammarby, som såg ytorna uppenbara sig på andra sidan. 

Tankovic var nästan överallt, ständigt involverad, Djurdjic, Rodic och Kacanikilic växeldrog, slet AIK:s försvar åt höger och vänster. Hammarby vaskade fram hörna efter hörna och tvingade gästerna att slå ifrån sig långt mer än man ville. 

Det var inte resultatet AIK behövde eller ville utgå ifrån, men än mer illavarslande var det inte insatsen heller. Man hade vaskat fram den där Bahoui-nicken och en tveksam straffbedömning när Sightorsson, som ersatte Obasi, blev nedgjord, men inte haft ett sätt att trycka tillbaka Hammarby eller ta kontroll.

Hade tagit en tupplur

Hammarby fick inte fastna i sin egenkonstruerade fälla, den när man drar ned på koncentrationen några procent och tror att man kan cruisa genom resten av matchen på autopilot. 

När andra halvlek hade pågått i sju-åtta minuter höll Rodic på att rånas på bollen. Det var några meter in på egen planhalva, men mer allvarligt: Det var fjärde eller femte gången som en hemmaspelare hade stått och dröjt med den vid fötterna, fast övertygad om att en motståndare inte lurade i rygg. 

Rodic löste den där situationen, väckte sig själv, och hela hans lag såg ut att drabbas av en avgörande insikt, för under den stund som följde återtog man kommando. Med sig hade man lärdomen om hur AIK kunde straffas med en annan sorts anfall, och rätt som det var stod Bojanic där med bollen i mittcirkeln och fattade ett snabbt beslut. 

Han hade varit den spelare som allra tydligast tog en tupplur i slutet av första halvlek, men nu var ögonen vitt uppspärrade och bollen på väg mot Rodic igen. Själv med Linnér skarvade han den vidare till sig själv, runt AIK:s målvakt, och in till 2-0.

Anlände vid kokpunkten

AIK mobiliserade. De kan ju bättre än det här. Henok Goitom hade en boll i mål som dömdes bort för ojuste spel mot Richard Magyar, men det såg snarare ut som om Hammarbys mittback kom in fel i duellen. Det fällde inte bortalaget, som hade hittat en växel till. Minuten efter reducerade Karol Mets efter en överlång inläggsfrispark. 

Ville man ha ett destillat av hela den här drabbningens natur, de här lagens vitt skilda karaktär: Varsågod, här ska AIK forcera och Hammarby hålla stånd.

Därmed anlände vi vid kokpunkten. Oscar Linnér i knuffkrig med Kacaniklic. Sebastian Larsson i vamos-tillstånd. Djurdjic i ja...som vanligt. Alla domslut är skandaler, men det står fortfarande 2-1 och är en kvart kvar.

Fotboll utan taktik, utan ramverk, utan marginaler men med avblåsningar och kyla som verktyg. Det här är den typ av situation som AIK alltid tycks gå vinnande från, och som Hammarby behöver lära sig att suga musten ur.

Man lyckades, och lika viktigt som att bevisa att man kan bryta ned försvar av den här klassen, lika viktig är den egenskapen, att kunna fulspela sig igenom tjugo minuters derbyinferno mot ett regerande mästarlag med expertis inom området. Söka frisparkar, göra bortdömda mål, överdriv varje känsla – men håll fokus.

Nya nyanser av Hammarby

Det var nya nyanser av Hammarby, hela den här föreställningen, nya nyanser av en fotbollsklubb som tagit steg för steg för att hamna här och nu verkar ha tagit ett till. Mer mogna, mer cyniska, mer topplag. Nidbilden av ett bolltramsande och naivt gäng har fått sig en törn. AIK:s forcering ägde knappt rum, och i stället för att svettas genom matchens sista period kunde Hammarby pragmatiskt spela av den med en mognadsgrad som inte synts till vid för många tillfällen.

Det kanske var inbillning, men när slutsignalen gick här ekade ett segervrål som gav intryck av att tillägnas mer än tre poäng.

Kanske var det ett porträtt av en fotbollsklubb som krackelerade.