Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Noa Bachner

Ses som det töntigaste som någonsin har hänt

Sam Allardyce gästar ”Keys & Gray”. Foto: beinSports

Den svenska fotbollssäsongen lurar runt hörnet, och frågan vi alla ställer oss är så klart: Håller den här sporten på att förgöras av siffror?

Får man inte känna någonting längre?

Själv ser jag ett nytt landskap som fostrar nästa generations fotbollsintresse – och har bäddat för en kollision.

Söndag. Sam Allardyce är gäst i tv-kanalen beinSports igen. Efter Bolton, Sunderland, West Ham, Blackburn, Crystal Palace, Newcastle, Everton och den åtta minuter långa sejouren i Englands landslag är det till tv-studion det har burit av. I sällskap av programledarduon Richard Keys och Andy Gray, båda vänner av Allardyce världsbild, har han gjort frekventa framträdanden under säsongen 2018/19.

Nu har han som vanligt fått nog. Den här gången av ett favoritämne: Utländska tränare. I höstas hette det att britterna var ”andra klassens medborgare i sitt eget hemland”. Nu förklarar Big Sam att England ”sugits in i det faktum att andra länder är bättre på vad de gör” och ”utbildar sina ungdomar bättre”. Han tycker att de utländska influenserna blivit för många och beklagar sig över att underhållningen i Premier League håller på att dö, om den inte redan har gjort det. Passningarna går i sidled för ofta. Bollen ska hålla på och spelas upp via mittbackarna. Chanserna är för få. 

Kameran skiftar till Richard Keys. 

– Håller Premier League på att bli som Serie A?, frågar han.

Tonläget indikerar att han ställer en fråga som ingen människa någonsin ska behöva ställa. Svaret är av samma karaktär.

– Ja, till viss del, muttrar Sam.

To hell with the rest of the world, helt enkelt. Utanför fönstret pågår verkligheten. Säsongen 2018/19 är på väg att bli den målrikaste i Premier Leagues historia, snittet på 2,83 mål per match är högre än någon annan säsong. I det engelska landslag som dels gick till semifinal i VM och sedan vann sin Nations League-grupp före Spanien och Kroatien har 17 av de senaste 21 debutanterna tränats av Tottenhams Mauricio Pochettino, andra accelererat under Jürgen Klopp och Pep Guardiola. Liverpool spelade Champions League-final förra säsongen. Fyra av fyra engelska deltagarlag har nått kvartsfinal i år.

Jadon Sancho är en av flera unga engelska spelare som får mycket speltid utomlands. Foto: LEON KUEGELER / REUTERS BILDBYRÅN

Framstegen för engelsk fotboll syns även på andra håll. Unga engelska spelare är för första gången på mycket länge intressanta för klubbar utanför öarna. Mellan 2013/14 och 2016/17 fick engelska U21-utlandsproffs totalt 569 minuter speltid. 

Under de två senaste är siffran 5825 minuter.

Är allergiska mot det pretentiösa

Många tittare vet allt det här, det är därför kommentarerna under klippet, som snabbt sprids i sociala medier, narrar Allardyce (vars Everton sköt minst antal skott på mål per match 2017/18). Han kallas dinosaurie och Fred Flintstone. Hans faktaresistenta, besvikna och ointresserade resonemang får utstå paralleller till den skamfilade Brexit-kampanjen, dess sorgsna längtan efter en svunnen tid och rädsla för något annat än det ”riktiga England”, i det här fallet den ”riktiga fotbollen”. 

Kollisionen som inträffar har ett sammanhang, det handlar dels om föreställningen om den ”riktiga fotbollen” och det som uppfattas som hot mot den. Det här syns även medialt. I det nya fotbollslandskapet blir de subjektiva intrycken och uppfattningarna som utgår från en känsla nermalda på en gång, ingen står oemotsagd oavsett bakgrund, namn eller storlek på följarskara. 

En uppdelning går att urskilja här någonstans. Det finns en i huvudsak yngre målgrupp på ena sidan, utrustad med ett digitalt fostrat fotbollsintresse och en naturlig hunger efter den fördjupning och specialisering som just nu uppstår i mer nischade mediala forum. På andra sidan finns en i huvudsak äldre, i bästa fall skeptisk grupp, irriterad på de nya förklaringsmodellerna, de överdrivet detaljerade beskrivningarna av sporten de följt hela sitt liv. Den är allergisk mot det pretentiösa, den eskalerande nördigheten, modebegreppen, politiskt korrekta uppspelsfaser och fascinationen för träningsmetoderna från Långtbortistan.

Inget ämne drar en tydligare linje mellan dessa fotbollens egna millienials och resten än den statistiska revolten och dess flaggskepp: Expected goals.

Data samlas i massor

Fotboll är en extremt komplex sport, fattig på orubbliga sanningar men rik på teoribildning i sin ständiga jakt på förklaringar. Den har ett hälsosamt mått av slump, väldigt små marginaler och en del obegripliga mekanismer. Det gör den i mitt tycke outtömligt intressant och rolig att diskutera. Vad som gjort den ännu roligare är inflödet av initierad kunskap på många av de områden som avgör hur det går till slut, eftersom detta ger diskussionerna fler lager. Djupanalyser av finansiella rapporter, fler studier och perspektiv på ungdomsverksamhet, skadehantering och träningsmetodik. 

I den här tidsåldern är ingen revolution lika betydande som datarevolutionen, vilket speglar sig i alla aspekter jag just nämnde. Data inte bara samlas i massor, den tillgängliggörs och presenteras för alla i snabbare takt. Det hjälper till att förklara skeenden som tidigare lämnats åt magkänsla, ögon och nedärvda attityder. 

Nyckelfrasen här är ”hjälper till”.

Expected goals är ett exempel i mängden. I veckan hamnade det i skottgluggen när Ole Gunnar Solskjaers framtid i Manchester United var uppe för diskussion. Plötsligt dök ett prediktivt statistiskt mått upp, mitt i debatten. xG – som det ofta förkortas – värderar olika typer av avslut. Bland annat kan måttet hjälpa till att göra en sannolikhetsbedömning av hur hållbar en resultatrad är. Gör en spelare jättemånga mål? Är det rimligt att tro att spelaren kommer att fortsätta göra det? Förlorar ett lag alla matcher? Är det rimligt att tro att laget kommer fortsätta göra det? 

I veckan ställdes Manchester Uniteds xG-siffror av vissa i stället felaktigt mot det faktum att Solskjaer vunnit ungefär alla matcher. Siffrorna förvandlades snabbt till ett låtsasargument i den genomkorkade spökdiskussionen om huruvida Solskjaer i sanningens namn är ”bra” eller ”dålig”.

Foto: TIM IRELAND / AP TT NYHETSBYRÅN

En bättre användning av både det här och andra statistiska mått är att betrakta dessa som kompletterande tillägg till en större analys. Definitionerna och tillämpningen skiljer sig, men exemplen på när xG med framgång har förutspått en förändrad trend är inte direkt få. Det kan därför te sig intressant att väga in i en bedömning av till exempel Ole Gunnar Solskjaer.

Dåliga nyheter: Det här är bara början

Själv har jag svårt att tänka mig något mindre dramatiskt. Att ta upp xG är ungefär lika omvälvande som när någon man känner blir vegetarian, jag uppfattar inte beslutet som ett hot mot min egen rätt att äta kött.

För tankesmedjan som verkar i Sam Allardyce anda är det annorlunda. xG är det töntigaste som någonsin har hänt, exempel finns både internationellt och här hos oss i Sverige, dels när C More introducerade kolumnen med ”förväntade mål” i sina sändningar, men även i andra sammanhang. Det ingår inte i den riktiga fotbollen, och den riktiga fotbollen ska försvaras, som om någon på internet med miniräknare försöker stjäla den från din farsa och hans polare varje lördagseftermiddag. När snusen sitter där den ska och Stryktipsraden är inlämnad ska du inte komma här med dina glasögon och din laptop och berätta om några glädjedödande jävla prediktioner. Var lite skön i stället!

Dåliga nyheter: xG är inte slutet, utan början, hur nervöst det än känns. Det kommer bli värre, även i Sverige, där de statistiska analyserna blir fler och intresset för dessa växer. Många klubbar har redan börjat integrera avancerade modeller för att förstå sina egna prestationer och resultat bättre, kollektivt såväl som individuellt.

Bra nyheter: Du behöver inte känna dig drabbad. Än så länge finns ingen lagstiftning som säger att man måste bry sig om det här, och den lär sannolikt dröja. 

Det säger i alla fall min magkänsla.