Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Noa Bachner

Guldstriden puttrar vidare på sparlåga

Karlström kvitterar för Djurgården – med misstänkt offsidemål
Foto: ANDREAS L ERIKSSON / BILDBYRÅN
Foto: MAGNUS ANDERSSON/TT / TT NYHETSBYRÅN

Allsvenskan har puls, men bara precis.

Djurgården tömde ungefär varje droppe av energi för att hålla liv i serien mot Malmö FF, som ändå har bogserat hem poäng från sina två främsta utmanare.

Räcker det för en titelstrid värd namnet?

Nej, med allra största sannolikhet inte, men om vi ska tala klarspråk kunde slutsatserna ha varit ännu mer definitiva efter den här eftermiddagen, avståndet ännu längre, uppgiften för de jagande lagen än mer förtvivlad och allsvenskans översta skikt mer eller mindre färdigspelat.

Djurgården hindrade MFF från att rycka med lite för många poäng, och det innebär att den lilla strimma av titeljakt som hägrar vid höstens horisont i alla fall existerar några veckor till. Men även när de främsta konkurrenterna i tabelltoppen tar i från tårna har MFF lager efter lager att avtäcka av sin kraft, och där någonstans ligger nog en illa dold sanning om hur det här kommer att sluta.

För hemmalagets del var det här ytterligare ett förstärkande intryck av hur långt man har kommit på ganska kort tid under sin nya tränarduo. Djurgården är segt virke, koordinerade, lojala och utrustade med ganska mycket självförtroende. Malmö FF fick verkligen slita för sitt kryss, men frågan är om det inte räcker att hålla hoten i periferin på bekvämt avstånd.

Har ett recept mot MFF

Djurgården har ett närhistoriskt gångbart recept här, en metod för att trycka ned Malmö FF i skorna när de rullar in i Stockholm. Det fungerade två gånger förra våren när man vann cupfinalen och hemmamötet i allsvenskan, båda med 3-0. I grund och botten handlar det om en symbios där de elva spelarna frustar i gång sig själva så att det sprutar lava ur näsborrarna till en ljudkuliss som vibrerar.

Det blev deras inledande ansats även i dag och det blev också första draget i den kamp om matchbilden som ägde rum i ungefär en kvart. 

Frenesin och aggressiviteten bet. Det var Djurgården som var mest aktiva med och utan boll medan MFF fick ägna matchöppningen åt att läsa av situationen innan man började markera närvaro. Man gjorde det genom att lägga sig högre och försöka matta av hemmalagets energi – och det räckte för att inte skänka Kim och Tolles lag alldeles för mycket uppmuntran.

Trots en period av mer MFF fortsatte Djurgården envist att göra det man till synes bestämt sig för: Söka uppspel längs marken från Tommi Vaiho och tacklas hårt. Man lät sig inte skrämmas av att Witry – som är en av få spelare som ser ut att sakna självförtroende, hur många passningar slog han bort i första halvlek? – planterade en boll i gapet på Rieks, vilket nästan orsakade ett ledningsmål för gästerna. 

Borde ha visats ut

Men nej, ju längre halvleken led, desto mer betalade sig Djurgårdens beslutsamhet, i alla fall spelmässigt. Först kombinerade sig Danielson fram till ett hyggligt distansskott, lite senare var det Witry som krutade utanför. Däremellan hade MFF tvingats parera ett par farliga inlägg. 

Allt som allt? Bäst beskriver man det nog som ett grepp om matchen, om än inte jättestarkt och utan att skapa några hundraprocentiga målchanser, en sådan föll i stället till MFF i samband med en hörna. Mohamed Buya Turay lyckades skicka en boll i nät men vinkades korrekt av för offside av en vaken linjedomare. 

Halvlekens tråkighet var naturligtvis skadan på Arnor Traustason, som träffades av ett utsträckt Haris Radetinac-ben utanför eget straffområde med fem minuter kvar. Hade domare Kristoffer Karlsson sett mer av situationen och halat upp ett rött kort hade inga klagomål fått speciellt mycket gehör, Radetinac aktion är lika vårdslös som konstig. Han borde ha åkt ut.

Många frågetecken för Ajdarevic

Om Witry saknar självförtroende går det däremot inte att säga detsamma för Marcus Danielson, som sveper i sin försvarslinje och vädrar ut varje tendens till farlighet. Tillsammans med Elliot Käck hade han varit bäst i Djurgården, vars försök att slita åt sig ett ledningsmål mot ett tryggt MFF kändes som matchens handling i 45 minuter.

Eftermiddagens startelva-grej var så klart Astrit Ajdarevic. Han hade arbetat för att komma in i matchen, hämtat boll lågt, sökt ytor högt, gått i djupled, viftat med armarna och eventuellt alibi-agerat vid någon närkamp för mycket. 

Han skulle sedan stå i centrum för minuten som satte fart på matchen.

Djurgården öppnade Malmö FF på sin vänsterkant, Buya Turay löpte loss och hade flera alternativ när han gick till attack mot en backande MFF-backlinje och hittade Ajdarevic i djupet. Fri (och offside) med Dahlin brände man läget tack vare både passningen och löpningen, och i nästa skede plockades Ajdarevic av. Han hade summa summarum varit vare sig från eller till, men när andra halvlek började komma upp i varv var det han som fick lämna plats till förmån för Kevin Walkers mer defensiva prägel. Igen. Och med det kommer en lång rad frågor för Ajdarevics form, hans tilltänkta funktion och ja, välj själv.

Högg in kvitteringen

Medan han lackade ur på bänken gjorde Malmö FF 1-0. Så där dunderfokuserade, professionella och sylvassa som de är, med lagom mycket hjälp av Danielsons täckande rygg och Molins snabba uppfattning. De hade kanske inte knådat ihop sin önskade matchbild, men med några sekunders precision sköt de ett ledningsmål ur ingenting.

Jaha, tänkte man, det var väl rätt självklart egentligen, och så hämtade Djurgården andan och kvitterade.

Jag vet inte om man kan kalla Jesper Karlströms 1-1 för ett avslut eftersom han högg in bollen som om han fått syn på en huggorm bredvid ett spädbarn och råkade ha en sabel i handen (domarna fick inte syn på Buya Turays misstänkta offsideposition), men mål gjorde han i alla fall, och plötsligt var kraftfältet återställt här inne.

Tjugo minuter kvar, tjugo vrålintensiva toppstridsminuter, ettan mot tvåan, allt på spel, och krafter som tröt. Djurgården hade mer att vinna, Malmö FF mer att förlora, och det låste spelet till få målchanser och desto mer kamp mot slutet.

Allt som allt blev det inte det fördärvande rycket som MFF kunde ha lämnat efter sig, men heller inte det högljudda ”en garde!” som Djurgården hade som målsättning att utropa.

Striden om Lennart Johanssons pokal puttrar vidare på sparlåga, men inte mer än så.