Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Noa Bachner

Guldryck? Nu är det upplagt för smash

Henok Goitom. Foto: JANERIK HENRIKSSON/TT / TT NYHETSBYRÅN
Kristoffer Olsson. Foto: ANDREAS L ERIKSSON / BILDBYRÅN

Ni har säkert hört historien om hur små marginaler avgör fotbollsmatcher.

Under hela 2018 har AIK spelat sig till allsvensk serieledning med hjälp av bättre anledningar: Två stora spelare i Henok Goitom och Kristoffer Olsson.

Det är upplagt för smash nu.

För det är ju så. Hade man dragit ett medelvärde ur AIK:s säsong, simulerat en typisk match, då hade man nog fått ungefär det här, ramverket, tålamodet, disciplinen, metodiken och skillnaden med nummer 7 och 36 på ryggen. När de har behövt en extra procent har den kommit precis härifrån, från duon som höjer Rikard Norlings lag en centimeter över en match där det inte ser ut att finnas något sätt att skilja lagen från varandra.

Stora spelare för stora matcher: Kristoffer Olsson och Henok Goitom, mer pålitliga än små marginaler, allsvenskans hittills mest avgörande spelare, procenten för bra för resten av serien så här långt, och den här eftermiddagen gav de sitt AIK sin viktigaste seger hittills. 

Det hade varit en fråga om tålamod och hantering av extraordinära omständigheter. Det här var ju inte vilken match som helst, inte ens vilket derby som helst, precis alla var ju här och det gällde precis allt. När ett till imponerande och drivet Hammarby hade tyglats, gjort ett bortdömt mål och kommit undan en straff, då lät man sin superduo få slutordet igen.

Om det var ett guldryck? Det är för långt kvar, men en sak är säker: Det är upplagt för smash nu.

En felfri eftermiddag

Matchen blev en fullträff, precis som den exemplariska inramningen, en lång manifestation för svensk fotboll, två grymt smickrande timmar. Luras inte av det målsnåla resultatet, det här var precis så röjigt som det skulle vara. Hammarby var så angelägna om att storma Rikard Norlings fort som man hade väntat sig, AIK lika självsäkra i sin spelmodell som de varit hela säsongen, lika ovilliga att bjuda på centimeter.

Luras heller inte av den försenade avsparken, den gav 49 034 personer möjlighet att värma sina stämband, en förlängning av en både synlig och ljudlig kuliss som inte går att beskriva rättvist i text. När jag – och flera med mig – skriver om behovet av att motarbeta mindre roliga inslag på svenska läktare är det för att bevara precis det här.

Den här eftermiddagen var felfri, ett facit av allt att döma.

Första halvlek? Extremt intensiv, knastrande. Spelet påminde om att titta på radiobilar på ett tivoli, spelarna studsade in i varandra, använde ofta fart för att försöka forcera varandras linjer, en ständig kraftmätning mellan två lag med allt att anstränga sig för.

Målchanserna kom förvisso sällan, men däremellan var det inte en tillställning som låg och sov en sekund. AIK började aggressivt, men Bajen kom snabbare in i ett naturligt flöde. Billborns lag var rörliga, initiativrika och tog sig till och med fram centralt några gånger, ni vet där AIK vanligtvis är så bra på att stänga. 

Man fick nästan betalt: Nikola Djurdjic slog ett inlägg som stöttes mot mål av en smart löpande Simon Sandberg, Oscar Linnér var snabbt nere och parerade med knäna efter att bollen träffat stolpen. 

Henok Goitom skulle genomlida en milt uttryckt trevande halvlek innan han skärpte sig. Han hamnade i centrum av AIK:s stora händelse: Ett Larsson-inlägg nådde honom och Neto Borges (stark halvlek förutom den här incidenten). Brassen kopplade ett stressat, lite huvudlöst, grepp om AIK:s anfallare och båda föll som furor. Goitom tog straffen själv, stegade fram med sin patenterat iskalla aura och rullade bollen…en meter utanför.

 

LÄS MER: Följ allsvenskan här – mål, highlights och direktrapport

 

Olsson nära klassiskt mål

Därefter utvecklade sig en kavalkad av gula kort: Elyonoussi, Milosevic, Borges (avstängd mot Elfsborg nu), Junior och Djurdjic (avstängd mot Elfsborg nu). Kortorgien var ett resultat av mycket kamp, ganska korta spelsekvenser, snabba bolltapp och försök att stoppa kontringar. AIK:s bästa möjlighet skapade Kristoffer Olsson när han dribblade av fyra-fem spelare och var tio centimeter från att rulla in ett klassiskt ledningsmål, men Borges lyckades rensa när bollen rullade mot mållinjen.

Ju längre det gick, desto bättre lyckades AIK med att strypa Hammarbys speluppbyggnad. Andersen, Junior och Tankovic sökte med ljus och lykta efter ytor framför hemmalagets trebackslinje, gång på gång gick bollen i gapet på en svart tröja som kunde ställa om – men utan att för den sakens skull skapa speciellt mycket. Hamad? Några få, mekaniska bollkontakter. Tankovic? Ännu färre. De fick inte riktigt var med. I stället var det Borges och Sandberg som bröt sig fram till lagets nästa målchans, men Rodic stoppades av Linnér vid första stolpen.

När lagen gick in för halvtidsvila var det som om matchens första halva lämnade över ordet till den andra med ganska nöjd min, trygg i bedömningen att samma tempo knappast kunde upprätthållas.

Frågan är om det inte ökade? 

Oscar Linnér började den med en fenomenal utspark till Elyounossi, norrmannen rann ifrån Hammarbys backlinje i extrem hastighet, men Johan Wiland stod i vägen.

Därefter tog Hammarby över. AIK började bevaka mer, Hammarby flytta upp mer folk. Djurdjic och Rodic letade väggspel gång efter annan, Björn Paulsen dröjde sig kvar för att vara jobbig vid andrabollar. Till slut trodde Djurdjic att han hade knoppat in ett ledningsmål, men den halvmeter han tjuvade sekunderna innan (helt i onödan) ställde honom offside, utmärkt uppfattat av den assisterande domaren.

Sedan hände något.

 

FÅ BÄST KOLL: Följ AIK Fotboll – direkt i Messenger 

 

Nycklarna till AIK:s serieledning

Plötsligt var det bara 20 minuter kvar, plötsligt infann sig en annan stämning, en kollektiv insikt om tillfällets betydelse.

Det här gällde ju allt? Det var inte bara en fest, inte bara en fotbollsmatch halvt förvandlad till en åkattraktion på ett nöjesfält. Det låg ju helt otroligt viktiga poäng där i potten. Hur viktiga? Och hur viktigt var det med hur många?

Jätteviktigt, så viktigt att Henok Goitom och Kristoffer Olsson nickade åt varandra och bestämde sig för att byta om till sina vanliga roller.

Simon Sandberg hade flyttat upp i någon sorts improviserad forwardsposition och misslyckades med att kontrollera ett högt uppspel. AIK vände spelet på en sekund, ett anfall startat av Olsson som snappade upp bollen och trädde den mellan Hammarbys linjer. Elyounossi tog fart, rann ifrån som den tvål han ofta ser ut som, omöjlig att fånga. Med närmast telepatisk förståelse släppte han bollen i rätt hundradel till Goitom. Avslutet förbi Wiland var ljusår från det han hade rullat utanför i första halvlek. 

Nationalarenans reaktion också.

Hammarbys säsong är fortfarande en fullskalig succé, men deras lagbygge har saknat den avgörande skärpan när säsongen närmat sig sitt avgörande skede. Det är väldigt svårt att se hur de ska hämta sig från det här och blanda sig i kampen om tabellens främsta position igen.

AIK å andra sidan har sett ut som serieledare hela året. Om förlusten mot Norrköping var ett hot mot det intrycket, ett destabiliserande ögonblick – då är det hotet avfärdat med en av de mest karaktäristiska insatserna på hela året.

Det står hur många tusen som helst och sjunger om guld i Solna, normal service är återupptagen.