Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Noa Bachner

Fungerar MFF tillräckligt bra?

Foto: SIMON HASTEGÅRD / BILDBYRÅN

Låst, lite missnöjt och helt rättvist.

Det finns långt värre poäng att hämta hem än den Malmö FF tar med sig från Bartosz Grzelaks AIK – men fungerar Jon Dahl Tomassons lag?

Efter krysset mot Östersund, icke-insatsen mot Djurgården och vildavästernuppvisningen mot Varberg anlände mästarna till Solna.

Mellan raderna är säsongsinledningen inte riktigt vad den borde vara, speciellt inte mot bakgrund av den dystra insatsen i cupen. Ska snedstegen avfärdas som tillfälligheter? Har vi bara tittat på tidiga, ouppvärmda olyckor? 

Är det en tidsfråga eller är det allvar? 

AIK hade inlett säsongen bra med tanke på allt. Förlusten mot IFK Göteborg är den enda insatsen som varit bekymmersam, men tvärtom fanns det gott om positiva saker att ta med sig från måndagens nederlag mot Norrköping. Den slet samtidigt på den sköra startelva Bartosz Grzelak har att tillgå, vilket gjorde att Stefan Silva fick något så ovanligt som en startplats efter ett piggt inhopp senast – och hans AIK tryckte till direkt, vann boll högt och kom till ett tidigt avslut från Bilal Hussein. Det gav en skjuts in i matchen. Tendensen höll i sig en stund, MFF kunde bara bryta spelflödet med ett långt inkast och något anfall utöver det, men blev tillbakapressade på ett sätt som inte såg...självvalt ut.

Såg oroligt ut

Det gick att se spår av frustration. Knudsen blev frånsprungen av Ylätupa centralt och började dra honom i armen, så där som man gör när struntar i allt och stänger av spelet mitt i matchen. Det hade bara gått tio minuter, men ingen destruktiv spiral skulle ta vid. Tvärtom, Malmö skärpte sig, stängde AIK, hittade rätt i uppspelen lite oftare, Pavle Vagic (bra match) började vinna dueller och rätt var det var gjorde man mål. 

Det hade pratats om en illavarslande tendens att släppa till för mycket från fasta situationer och inlägg – men nu pricksköt Christiansen bollen via Jo-Inge Bergets hjässa åt andra hållet. Janosevic hade inte mycket chans.

Argast av alla efter den röriga insatsen mot Varberg, det var Lasse Nielsen, och här tycktes han kanalisera den irritationen på ett bra sätt eftersom han lappade ihop MFF:s centrala försvar med block efter block och ett resolut närkampsspel. AIK hade svårt att skapa tryck. Stefanelli offsidevinkades bort från ett frilägesmål och Stefan Silva sköt en förlupen andraboll några meter över, men annars var det inte riktigt nära.

Grinigt och missnöjt – vilken lyx

Vi fick en tät och i stunder hackig match mellan två lag som inte lyckades fullt ut med allt man försökte göra, och i kriget om varje centimeter växte också irritationen fram. Papagiannopoulos hade fått en armbåge av Christiansen och blivit trampad av Toivonen (ineffektiv och tidigt utbytt) inom loppet av 120 sekunder innan han vände sig till assisterande domaren och vrålade: ”Ser du inte vad han håller på med?”.

När lagen återvände från halvtidsvilan kändes det som en nedräkning till mer gruff. Milosevic och Colak pratade med varandra utan uppehåll och med varsitt flin, Vagic och Otieno började knuffas innan Hussein lyckades bära bort Vagic, vilket var något extra med tanke på att Vagic måste väga tre gånger så mycket.

Grinigt, ställningskrigigt, lite missnöjt – och mer än 30 minuter kvar. Vilken lyx.

AIK återtog kommando. Stefanelli kom några centimeter från att utjämna på en superpassning från Hussein, och därifrån ökade trycket. MFF tycktes på nytt oförmögna att styra matchen i en annan riktning, och när kvitteringen satt hade den varit på gång en stund: AIK stod på tio avslut, MFF tre.

Men målet väckte bortalaget igen och matchen svängde. Janosevic var tvungen att reflexparera Colaks nick från bara någon meter, Christiansen började ta meter med boll och sätta press på ett AIK som såg ut att behöva återhämta sig, men det fanns ingen tid till. Colak borde kanske ha avgjort när han fick ytterligare en chans ur snäv vinkel, Sebastian Larsson borde förmodligen ha synat ett rött kort i stället för gult för en satsning mot Christiansen, och åt andra hållet borde Stefanelli gjort detsamma när han fick en något oväntad AIK-forcerings bästa chans med en minut kvar.

Övertygade inte här heller

Fungerar Malmö FF?

Fungerar det tillräckligt bra? Kanske. Mot AIK mötte man ett smart lag, men som var kvalitetsmässigt decimerat efter sin senaste drabbning, med nödlösningar i både startelvan och på bänken. Spelmässigt var det ett litet steg i rätt riktning, insatsen bar en mer stabil prägel, men nog är det en bra bit kvar tills det här laget uppträder som den maktfaktor man borde vara, även efter den här kvällen.

Ursäkterna för fortsatt trassel är inte många. Tomasson har varit i Malmö i ett och ett halvt år. Han valde återigen att prata om hur många tacklingar Christiansen får utstå, men jag undrar vad han funderar på bortanför mikrofonerna. Hans lag vann serien på bara 60 poäng förra året, om än överlägset, men har släppt in 40 mål på 36 matcher sedan han tog över och inte hållit nollan i någon av sina 17 matcher under 2021.

Är Malmö FF inte här för att darra? Det går bra att visa det nu.