Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Noa Bachner

Förstår ni inte vad han håller på med?

Foto: ALBERTO LINGRIA VIA WWW.IMAGO-IMAGES.DE / IMAGO IMAGES/XINHUA WWW.IMAGO-IMAGES.DE
Foto: LM/ALESSIO MARINI / IPA / SPLASH / STELLA PICTURES / SPLASH NEWS

Zlatan Ibrahimovic brukar låtsas som om inte tillräckligt många applåderar.

För en gångs skull är jag beredd att hålla med.

Förstår ni inte vad han håller på med? 

Isarna smälter snabbare än någonsin, det har sålts 17 miljoner vapen inför valet i USA och samtidigt som ljuset försvinner för sex månader framöver kommer beskedet om att det bästa är om vi stannar inne från och med nu. 

Och VAR. VAR är fortfarande kvar. Att man ska behöva...

Nåväl. Man har känt sig nedtryckt i skorna för mindre. Men så sätter jag på min tv, och där är han, raklång, någon meter ovanför marken. Inte med samma rörlighet i lederna, inte med samma explosivitet, men högst och först till bollen. När han slår i marken kommer jag på mig själv med att vara orolig. 

Zlatan som är så gammal, ska han verkligen hålla på så där? Gick det bra?

Siffrorna är inte grejen

Bara två spelare som har spelat i Europas fem bästa ligor under 2020 är äldre än Zlatan: Joaquin i Real Betis och Montpelliers lagkapten Hilton. Men det är inte grejen. Jag vet inte om grejen är att Zlatan spelar i Serie A även under sitt 40:e levnadsår heller. Eller att han har gjort 19 mål på 27 matcher sedan han kom tillbaka dit. Eller att Milan inte har förlorat på 24 matcher. Eller att den som försöker hävda att Zlatan inte på egen hand har trollat bort stanken av misslyckande från en av modern tids mest misskötta fotbollsklubbar ljuger.

Det går inte att välja en grej. Det är det som gör försöken att kvantifiera Zlatans 2020 så otillräckliga. Statistiken erbjuder bara en droppe av det som faktiskt händer. Inte heller ansatserna att beskriva det som pågår i Milan räcker, trots att det regnar in bidrag från världens alla hörn. Det är för stort, för sinnesvidgande. 

Med tanke på allt det där har jag tyckt och tänkt att det varit för tyst, kanske framför allt här i Sverige. Förstår den svenska fotbollspubliken vad han håller på med? 

Argumentet att Zlatan inte får tillräckligt med beröm är något han själv brukar torgföra. Hur mycket det än applåderas har han målat upp en fiktiv motståndare som inte riktigt erkänner hur bra han är. Normalt sett är det struntprat som han använder för att motivera sig själv, men den här gången är jag nog beredd att hålla med. 

Aldrig varit så här fascinerad

Att det är lite tyst har sina skäl. Nyhetscykeln innehåller annat just nu, och framför tomma läktare och demoraliserade tv-tittare uppstår inte samma hype. 

Ett annat skäl är naturligtvis att Zlatan själv gjort sitt för att försvåra distinktionen mellan sak och person. Hans senaste år har provocerat den svenska fotbollspubliken, det märks. Händelserna, angreppen och reklamfilmerna kan alla räkna upp men inte lika många skaka av sig. Dagens passiva inlägg om sig själv i landslaget? Alla älskar inte att han fortsätter att rikta strålkastarna mot sig själv fyra och ett halvt år efter den sista landskampen. Kanske är det lite färre som känner sig manade att jubla nu. 

För mig är det lite konstigt. Inte ska väl Norge ha roligare åt det här än vad vi har? 

Jag ska villigt erkänna att jag inte tillhör den kategorin av fotbollspubliken som har svårt att fångas. Tvärtom. Jag känner mig slukad på ett sätt som jag nästan inte känner igen. Under Zlatans 20-åriga odyssé genom världsfotbollen har det funnits många stunder och perioder att hypnotiseras av, men jag vet ärligt talat inte om jag någonsin varit så här fascinerad. 

Ett ögonblick att förlora sig i

Listan på spelare som klarar av att fylla sitt prisskåp, vinna sina skytteligor och bära kaptensbindeln i sina landslag går att fylla ut, men på den här sidan logiken och befinner sig inte många.

Här borta är det nästan tomt. Här borta får man gnugga sig i ögonen. 

Det närmsta min minnesbank kommer är en 37-årig Filippo Inzaghi som petar in två mål på Santiago Bernabeu. Eller en djupledsjoggande Francesco Totti, 38, som lättar bollen över Joe Hart på Etihad Stadium. Jag minns att jag försökte känna igen det jag såg utan att lyckas då också.

Nu är det ännu svårare. Zlatan är ännu äldre och ännu bättre och det handlar inte om ett isolerat ögonblick, utan ett helt år, en pågående, skoningslös, övernaturlig dominans. Inga siffror och inga ord gör den här delen av hans karriär rättvisa, ingen Guldboll eller skytteligatitel kan erbjuda den riktiga skildringen av det som händer. 

För oss som upplever allt detta i realtid finns en bonus eftersom den erbjuder den för tillfället sällsynta möjligheten att titta på någonting utan att behöva undra om det ska gå bra. Jag kommer på det när jag ser Udineses målvakt Musso sprattla och vikta kroppen åt fel håll. Zlatan reser sig med samma lätthet som en femåring från ett bollhav och bågar i väg en målgest till. Ett ögonblick att förlora sig i, en droppe av det oerhörda.

Signerat Strömberg: ”Ronaldos jakt på Zlatan har bara börjat”