Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Noa Bachner

Förmodligen varit hela landets bästa lag i vår

Foto: ANDREAS L ERIKSSON / BILDBYRÅN
Foto: ANDREAS L ERIKSSON / BILDBYRÅN

Vad kommer efter Ahmed Yasin, Alexander Jeremejeff, Paulinho och Nasiru Mohammed?

Svar: Mervan Celik med sitt 10:e mål i Svenska cupen.

Uppgiften Häcken 2019 ser allt annat än tacksam ut.

Till slut måste man konstatera att Andreas Alms blytunga gäng kom till Stockholm och förtjänade sin finalplats, men det var inte utan att använda hela ensemblen.

Han sa det ganska bra själv, Alm, när han stirrade lite hålögt på en statistisk sammanfattning av händelserna här: Man är slafsig i huvudet efter 120 minuter fotboll. Men för den som såg det här utspela sig kommer nog inte finalrepresentanten från den här semifinalen som en total överraskning. 

Häcken var totalt sett bäst i sin seger över Djurgården och har förmodligen även varit hela landets bästa lag under våren. När man ser hur många lager det finns att ta av är det inte speciellt sjukt, i synnerhet med tanke på hur det ser ut längst fram. Paulinhos paket av spetsegenskaper lyser klarast, men runt sig har han Ahmed Yasins fart och nyckfullhet, Nasiru Mohammeds allt-möjligt och Alexander Jeremejeffs kombination av tyngd, målskytte och spelförståelse; en pålitlig, fast punkt att svärma runt.

Det tar liksom aldrig slut.

Djurgården rivstartade

Ändå kunde det varit Djurgården som spelar final om alldeles för lång tid (jag har svårt för det här med att finalen ligger så långt efter allt annat). 

Hemmalagets förmodligen bästa period fick inleda matchen, man kom ur startblocken i rasande hastighet, uppeldade av en högljudd kuliss här inne, och det mynnade ut i en straff innan vi hade spelat ens en kvart. Ett fint väggspel mellan Jonathan Ring och Nicklas Bärkroth (piggare i kväll än mot Hammarby men med...en del att förbättra vad gäller både beslut och inlägg), och en knuff i ryggen gav chansen från elva meter. Straffen? Den var väl inte solklar, heller inte uppåt väggarna, utan ungefär där man hamnar ganska ofta, en onödig möjlighet för domaren att fatta exakt det beslutet.

Om deras nyinrättade fadersgestalt Marcus Danielson efterträder Kevin Walker även som straffskytt på heltid återstår att se, men så var i alla fall fallet i kväll. Mittfältarens ribbträff mot Elfsborg hade kostat honom uppdraget, i stället var det lagkaptenen som skickade in hemmalagets ledningsmål. Mer anmärkningsvärt: Den kom efter den sortens kombinationsspel mot ett lågt stående försvar som ofta verkade saknas här när det behövdes som mest under 2017 och 2018. Den tidiga ledningen spred också en rivig hunger efter mer på läktarna: Skulle vi få se Djurgården spela sig genom den här kvällen med den här övertygelsen?

Svaret lät inte vänta på sig, och det lät ungefär så här: Nä.

Var bara på väg åt ett håll

När Häckens kvittering satt efter en halvtimmes spel hade den hängt i luften en ganska bra stund. PK Bråtveit hade stoppat ett friläge från Yasin och Paulinho hade prickat stolpen. Med Jacob Une Larsson skadad och ersatt av en vikarierande och ovan Jonathan Augustinsson som mittback kunde inte Djurgården stå emot när Nasiru Mohammed tryckte in kvitteringen. 

Faktum är att det här såg ut som en match som hemmalaget höll på att tappa bort även när de själva gjorde 2-1. Kevin Walkers påpassliga genomskärare gick rakt genom en feltajmad Rasmus Lindgren-brytning, Jonathan Ring vinklade begåvat in Mohamed Buya Turay i ett friläge, och vips var ledningen blårandig igen.

Häcken lät sig dock inte fällas av motgången. Tvärtom, härifrån hade man sitt mest kraftfulla övertag. Samtidigt som gästerna skruvade upp det mesta tog Djurgården mer eller mindre slut och uppträdde lika passivt och krampaktigt som om man fått en spelare utvisad. Till slut gav man vika: Alexander Jeremejeff glidtacklade in ett utsökt 2-2-mål från en Ahmed Yasin som började växa ut till något väldigt svårhanterligt. 

Det var bara på väg åt ett håll.

Med andra ord behövde hemmalaget någonting för att ändra matchbilden. Man gav sig själva ett inhopp av Astrit Ajdarevic, som ersatte Bärkroth. Han i sin tur gav sig själv ett gult kort efter en nanosekund på planen, men så småningom effekten hans lagkamrater längtade efter.

En Mervan Celik för mycket

Med en kvart kvar gav Häcken ett lillfinger, Djurgården, hjälpta av Ajdarevics lugnande, bollhållande intåg, nafsade efter hela handen och Jonathan Ring var bara en fenomenal Abrahamsson-parad från att bli matchhjälte. Det var ett konstigt och nästan lite oväntat trendbrott, så kraftig hade dominansen varit, men plötsligt såg Häcken ut att vilja ta en paus från både sig själva och Djurgården. Rasmus Lindgren fulstretchade så att alla kunde dricka vatten och folket blev naturligtvis rasande. Innan vi nådde förlängning kunde dessutom Aslak Witry ha smockat in 3-2 djupt in på övertid, men Abrahamsson var bra igen.

Förlängningen hade inte samma krampaktiga karaktär som när den avslutade derbyt här förra veckan, den hade däremot en avgörande faktor. Mervan Celik borde ha nickat in 3-2 fem minuter in, men när Djurgården dränerat stod och såg på hur han la upp bollen (hade det spelats på grus hade han haft tid att bygga en liten hög att skjuta ifrån) och prickade in segermålet.

För Häcken var det en seger som hade känts bortslarvad om den inte hade följt med hem.

För Djurgården? En Mervan Celik för mycket.