Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Noa Bachner

Enda jag orkat tänka på – har inte varit ensam

IFK Göteborgs Robin Söder.Foto: BILDBYRÅN
Richard Magyar och Mads Fenger i Hammarby.Foto: ANDREAS L ERIKSSON / BILDBYRÅN

Allsvenskan börjar.

Det betyder kanske inte något för alla, men för ganska många betyder det allt.

Du kanske också följde händelseutvecklingen i England för någon månad sedan?

Debatten om coronaviruset hade blivit utmattad av sig själv och samtalen om vem som gjorde rätt, fel, för mycket och för lite styrde naturligtvis in på fotboll. 

Kunde inte fotbollsspelarna donera mer pengar? Kunde inte fotbollen ta lite större ansvar? Borde verkligen fotbollen fundera på att börja spela i ett sådant här läge?

Det hela slutade med att hälsominister Matt Hancock ställde sig vid ett presspodium och förklarade att Premier League-spelarna hade en plikt att ställa upp som finansiärer av pandemins skadeverkningar. Sänk lönerna, uppmanade han, och jämförde med att andra människor faktiskt offrade sina liv.

Valet att fokusera på utövare av den brittiska nationalsporten var så klart förvirrande, för att uttrycka sig milt, men ögonblicket var inte helt obegripligt.

Så här blir det lätt när det inte spelas någon fotboll: Ämnet går inte upp i rök, det reser vidare genom tid och rum och erövrar sakteliga andra sammanhang. Faktum är att jag inte vet många frågor som med viss riktighet ofta preciseras som obetydliga, men som är lika bra på att inte bara överleva även om det inte spelas matcher, utan även ta plats.

Nu står det klart att vi hinner ut ur tomrummet innan samma sak händer i Sverige. Stefan Löfvén och Lena Hallengren har inte stått framför tv-kamerorna och krävt att Rasmus Bengtssons pengar ska gå till landstinget än. Vi har dock varit snubblande nära något liknande, om den saken råder inga tvivel, med fotbollen på agendan under presskonferens efter presskonferens med Folkhälsomyndigheten och frågor om Hammarby till statsministern.

Om två veckor är det åter grönt ljus för fotboll och allsvenskan.

Vi erkänner: Det är viktigt

Fotboll har så klart inte varit det första man haft anledning att tänka på under den här pandemin, men i stunder ska jag villigt erkänna att det varit det enda jag orkat tänka på. Jag tror inte att jag varit ensam. 

Det i sin tur leder till en starkare kollektiv önskan om att den ska återvända. Jag upplever att vänner och kolleger inte längre ursäktar sig för att de vill prata om fotboll nu, utan snarare prioriterar ämnet ogenerat. Vi erkänner. Det är jätteviktigt att prata om fotboll, även i den här stunden.

Att allsvenskan kommer tillbaka hjälper. Visst, ekonomiskt är det enkelt att kvantifiera effekterna, men jag tror att mer ”mjuka värden” (låter som en varumärkeskonsult, den här perioden har varit tuff för oss alla) inte ska underskattas. 

Ett fjäskigt påstående

I England vände så småningom debatten. Plötsligt kunde en återupptagen fotbollsliga ”lyfta nationens moral”, vilket Hancocks regeringskollega, utrikesminister Dominic Raab, blev kölhalad för att föreslå.

Och det är klart, det är ju bara vi som är radikaliserade som någonsin skulle komma med ett så fjäskig och mytologiskt påstående. Det ligger i den fotbollsradikaliserades natur att motivera sin besatthet, gärna genom att hänvisa till fotbollens betydelse för alla andra – och det är ju inte riktigt rätt. Det finns många människor som inte kunde bry sig mindre och vars öron blöder mer än våra varje gång någon har varit i Sydamerika och kommer hem för att berätta att där, där är fotbollen som religion. Det är fakta. Undersökningsföretaget YouGov testade Raabs förslag, och bara 19 procent av de tillfrågade sa att deras ”spirits” skulle lyfta av Premier League. 73 procent sa nej.

Men så har vi ju lite rätt också, eller hur?

Finns det ett stort antal andra arrangemang som skulle ha en positiv påverkan på 19 procent av befolkningen? Jag kan inte rabbla många. Vi har ju lite rätt eftersom vi precis fick beskedet om att allsvenskan börjar igen, och vi känner känslor som är på riktigt, och inte mycket annat som har hänt sedan mars månad 2020 har fått oss att blicka framåt på samma sätt, inte många andra droppar av normalitet har varit lika befriande. 

Det betyder något, och i stunder som dessa kan något betyda allt.

FHM: ”Därför har beskedet dröjt”

Johan Carlson från Folkhälsomyndigheten reder ut • Intervjuades efter pressträffen