Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Noa Bachner

Ett styrkebesked för svensk fotboll

Foto: MICHAEL ERICHSEN / BILDBYRÅN

Ingen minns en tvåa?

Sällan har en andraplats varit mer befriande.

Det mesta tyder på att vi blir påminda om Degerfors framöver.

Hur kan det här året bli värre?

Frågan har ställts i många hushåll de senaste månaderna, men en grå, melankolisk decembereftermiddag inför tomma pandemiläkare kunde bultande Degerfors-hjärtan se svaret närma sig i hög hastighet.

Jobbet var gjort, pressmeddelandet färdigskrivet, löpsedlarna redo, skildringen av brukssamhällets fotbollsdrivna resa in i framtiden nedtecknad – och så var det dags att vinna den sista poängen.

Ville man ha en förhandsgranskning av vilken match som var på gång i ödesmötet med Ljungskile räckte det med att slå sig ned framför tillställningen några minuter innan den började.

Degerfors stora framgångsorganisatör, Tobias Solberg, lagets tränare som tränade och tränade med olika Stockholmsklubbar i början av 2000-talet men blev kvar, gick med försiktiga steg till intervjumikrofonen hos Camilla Enström i DPlays sändning.

– Det är jättepirrigt. Eller ja, härlig anspänning, sade han.

Säkert, Tobias. 

Han ersattes av Tor-Arne Fredheim, redan nedflyttade Ljungskiles tränare som stapplade ut till säsongens sista match med en spelare avstängd, fyra sjuka och utan två som lämnat på grund av kontrakt som gick ut – men med ett leende som såg direkt oförlåtande ut. 

Några mil därifrån gjorde J-Södras tränare Andreas Brännström allt han kunde för att skicka i väg några sista mentala tryckvågor.

Han har ägnat sig åt det en hel del eftersom han, precis som alla andra, sett vad som varit på väg att hända. Nu försökte han hålla igen och pratade om ett ”intressant mentalt läge” innan han sänkte sin tidigare hånfulla uppskattning av ”300 allsvenska intervjuer” från Degerfors till ”ungefär 20”.

Kunde ha stått 3-0

Degerfors har levt med slagläget och skräcken ett tag, ingen har sagt det, men ett tidstypiskt förslag om att stoppa poängräkningen har nog varit nära till hands. 

Sviten med sex raka segrar som bar in i oktober gav en känsla av att det här var deras år, att någon osynlig kraft skulle se till att allt gick vägen, och den tanken tycks ha blivit bromsande. De fem insläppta målen mot Gif Sundsvall senast var smärtsamt avslöjande om hur påverkade spelarna låtit sig bli.

Här fortsatte härdsmältan. Inte ens två minuter var spelade innan vi hade ett friläge för Ljungskile, men Degerfors målvakt Ismael Diawara, matchens bäste spelare, höll ihop. 

Han skulle behöva göra det igen.

J-Södra tog ledningen mot Akropolis och plötsligt var det som om himlen sjönk femtio mil och lade sig strax över hjässan på de rödklädda gästerna.

Trycket ökade. Det kunde i ärlighetens namn ha stått 3-0 till Ljungskile efter 20 minuter. Albin Skoglund sköt i bra läge, kalabalik i straffområdet, nick i stolpen på den efterföljande hörnan, Diawara missbedömde ett inlägg innan han panikräddade från en meter och bollen studsade nästan in. En fjärde målchans lät vänta på sig: Diawara dök, återigen, ned och räddade en nick från Rosén och var i hela fridens namn var det meningen att Degerfors skulle få andrum ifrån?

Det undrade ju vi som tittade innan ganska många av oss gick i väg för att poppa popcorn.

Allsvenskan ett härligt fotbollslag rikare

Blodad tand för Ljungskile, blodigt allvar för Degerfors.

Upp dök gåtan och den säsongande poängmaskinen Johan Bertilsson, emellanåt ett utmärkt allsvenskt vapen, nästa stund habil i superettan, med ett mål som inte direkt var en produkt av någon trend i matchen, och ned föll axlarna. 

Äntligen en chans att andas ut. Sebastian Ohlsson pangade in 0-2 när andra halvlek skulle börja. Medan lättnaden spred sig hos Degerfors förlorade Ljungskile energi. Victor Edvardsons 0-3 släckte gnistan av oro för gott.

Degerfors har gjort så pass många saker bra under det här året att något annat än uppflyttning kändes elakt. En sak är om ett lag har fått med sig mycket mer än man förtjänat och till slut blir avmaskerade, men så var inte fallet här. 

Allsvenskan välkomnar en tung fotbollsinstitution åter. Det är ett styrkebesked för svensk fotboll att klubbar från små orter, långt bortanför storstäderna, har möjlighet att kraftsamla. Vägen dit stakas ut av finkalibrerade organisationer, egna idéer och kompetens, Degerfors är ett praktexempel på allt.

Men framför allt blir Sveriges högsta serie ett härligt fotbollslag rikare. Tobias Solberg och Andreas Holmgrens Degerfors spelar aktiv fotboll, full av initiativrikedom och med en fungerande ambition att kontrollera bollen. Det syntes inte när spelarna förvandlades till asplöv under säsongens sista veckor, men när fotbollsåret 2021 sparkar i gång tror jag på Tobias Solberg om han säger att det är mer härlig anspänning än pirrighet som gäller.