Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Noa Bachner

Ett stort bekymmer utan enkla lösningar

Fredrik Ljungberg på tränarbänken under matchen mot Brighton. Foto: JED LEICESTER/BPI/SHUTTERSTOCK / JED LEICESTER/BPI/SHUTTERSTOCK SHUTTERSTOCK
Ljungberg och Pierre-Emerick Aubameyang. Foto: FRANK AUGSTEIN / AP TT NYHETSBYRÅN

Välkommen hem, Fredrik Ljungberg – men till vad?

Som med det mesta i Arsenal verkar ingen riktigt veta, man tar allt som det kommer.

Mot Graham Potter och hans Brighton räcker det inte till någonting.

Om jag får välja ett ord som sammanfattar det vrak till fotbollslag som Fredrik Ljungberg ärvde förra veckan, då tror jag att mitt val faller på förvåning.

När Arsenal får möjlighet att anfalla gör man det med förvåning. När man hamnar under attack: Förvåning. När saker krackelerar: Förvåning. När något går bra: Förvåning. 

Förvåning är egentligen hela skälet till att man plötsligt var tvungna att göra sig av med Unai Emery. Det gick inte att vänta, ingenting hade blivit som man hade tänkt sig.  

Ett ständigt förvånat fotbollslag, sammansatt av en förvånad fotbollsklubb, är väldigt sällan ett speciellt bra fotbollslag.

Det finns en väg bort från förvåning, och i kväll uppträdde ett praktexempel på Emirates Stadium. 

Tyvärr för Arsenals del var det Graham Potter och hans Brighton. De har tränat sig bort från känslan av överraskning: Hur man ska täcka ytor, pressa, spela sig genom lagdelar, förhålla sig till varandra, vinkla kroppen, attackera ytor och det kanske viktigaste av allt den här kvällen: Hantera motgångar.

Såg allt mer förbluffade ut

Det är fantastiskt kul att titta på Brighton. Alla som har följt Graham Potters tidigare lag känner igen rörelsen, passningsmönstret och självförtroendet som den här sortens fotboll föder om man gör det rätt. Gästerna ägde första halvlek på ett sätt som etablerade två saker: Det förtydligade vilket oerhört svårt jobb som ligger framför Fredrik Ljungberg, och det förstärkte vilket oerhört bra jobb Brighton har gjort som knutit Graham Potter till 2023. 

Under matchens första halva demonstrerade man en övertygelse som satte fingret på allt som är fel med Arsenal, laget på andra sidan som såg allt mer förbluffat ut ju längre halvleken pågick.

När det gäller Arsenal ser det ut som det har sett ut. Väldigt få sekvenser ger intrycket av ett lag som vet hur man ska spela, vad själva syftet är. Hur har man bestämt sig för att täcka ytor? Pressa? Spela sig genom lagdelar? Förhålla sig till varandra? Det verkar vara lite olika beroende på vad som händer. 

Hantera motgångar? Upp till var och en. Det brukar bli så för lag som saknar botten, spelar sig genom matcher med ett darrigt ramverk och en tilltrasslad, otydlig metod. Det sprider en osäkerhet, alla vet om det, och varje bakslag tolkas enkelt som en indikation på att ingenting binder spelarna till varandra.

Ingenting nytt

Något nytt? Egentligen inte.

Något Fredrik Ljungberg borde ha rättat till?

Han har haft två och en halv träning. När då?

Det var så här Unai Emerys lag urartade under 2019. I korta perioder, likt den som inledde andra halvlek i kväll, kunde man klicka, höga på entusiasm och hjälpta av sin individuella begåvning, men så fort en fotbollsmatch spelas med linjer, struktur och högre taktisk medvetenhet, då faller man isär, tagna på bar gärning.

Potters lag tog en välförtjänt ledning i första halvlek, gick till halvtidsvila och kom ut till ett uppeldat hemmalag. Arsenal sköljde över dem under en kort period, kvitterade på hörna och tryckte på för ett ledningsmål under ett ögonblick eller två. 

Man får vad man förtjänar

Problemet för lag som bygger sina sekvenser av framgång på inspiration och motivation är att det är ett skört recept. När den släpper har man ofta väldigt lite att falla tillbaka på. 

Det gäller inte Brighton, som kom tillbaka och var laget som snickrade ihop flest anfall med någon sorts mönster, medan Arsenal högg på de ytor som erbjöds och såg som farligast ut när man kunde kapitalisera på ödesdigra passningar och söka Aubameyang.

När matchen gick mot sitt slut var det Neil Maupay och Brighton som avgjorde, och det kändes helt och fullt som en rättvis händelse, en rättvis seger och en rättvis bild av vad som utspelar sig i båda klubbarna. Fotboll kan vara riktigt orättvist ibland, men det händer ändå att man får vad man förtjänar.

Ingen kan vara förvånad

Ett i sammanhanget litet problem för Fredrik Ljungberg är att han inte tycks ha fått den snabba, positiva effekten av ett tränarbyte till skänks, känslan av att säkerhetsbältet är av, att alla kan vara sig själva igen och spela inspirerat, som brukar innebära en bra resultatrad och lite självförtroende. Den syns inte.

Det stora problemet är att Arsenal är ett stort och komplicerat bekymmer utan enkla eller snabba lösningar. Därför var tränarbytet mitt i säsongen alltid en besvärlig väg att gå, vem som än tar det här jobbet har ett sjuhelsikes arbete framför sig och väldigt lite tid att göra det på rätt sätt med tanke på hur tätt matcherna duggar. 

Det kan vara något som gynnar Ljungberg eller drabbar honom. Det spelar honom i händerna om styrelsen ser vilket arbete som behöver göras och ger honom mer tid, förstår svårigheten i att åstadkomma en stor förändring. Det ligger honom i fatet om man stressas av det uteblivna trendbrottet och bestämmer sig för att ändra på sakernas tillstånd.

Allt talar för att Arsenals problem fortsätter ett tag till.

Ingen kan vara förvånad.