Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Noa Bachner

Ett kollektivt ras vi inte är vana att se

Isaac Kiese Thelin och Viktor Claesson. Foto: SIMON HASTEGÅRD / BILDBYRÅN
Janne Anderssons landslag åkte på en tung förlust i Nations League-premiären. Foto: SIMON HASTEGÅRD / BILDBYRÅN

Ettan kom, tvåan kom och nollan håller ju Sverige som på beställning.

Tills man inte gör det, tills man rasar ihop totalt.

Nations League spelades inför en fiaskolik publiksiffra och bjöd på en oroväckande förlust. Det kunde naturligtvis ha börjat bättre, men kunde det ha börjat sämre? 

Isaac Kiese-Thelin har gjort sina läxor? Jajamensan.

Viktor Claesson kan axla rollen som ”konservöppnare”? Klart han kan.

Dåså, då har vi allt va? För pansarförsvaret är väl i position? Pansarförsvaret? Hallå!?

Här satt man med flera ögonblick att glädjas åt. Ta bara en sådan sak som Isaac Kiese-Thelin. Han hade lyckligtvis inte gjort sitt sista framträdande i landslaget trots vissa önskningar från svensk fotbolls högre säten under sommarens VM-slutspel, eller vad säger du Mats Enquist? Mål, assist, bollmottagare, anfallaren vi behövde. Och en Viktor Claesson-kanon att hurra för, inte illa! Nej, här satt man trygg i vetskapen om att om det här svenska landslaget kan någonting, då är det att stänga till när allt det där är på plats.

Det hade alltså varit som vanligt. Stabilt och hyperlojalt mot matchplanen, men sedan kom det ovanliga. Från 2-1 till 2-3 på ett sådant där sätt som gnager och oroar lite, ett sammanbrott som inte lämnar näthinnan utan vidare, men inte bara det. 

Kvällens definierande ögonblicket var nämligen smått surrealistiskt här på Nationalarenan. Hade det inte varit för det enorma, högljudda och entusiastiska turkiska följet hade kulissen varit ungefär lika inspirerande som väntrummet hos en husläkare. Det märktes inte lika mycket när Sverige ledde, man tittade sig omkring och kisade, sökte efter inramningen, fann sig i icke-stämningen, skakade på huvudet åt att det inte var så många här, tänkte att det inte spelade så stor roll eftersom det gick bra på planen. 

 

LÄS MER: Följ allsvenskan här – mål, highlights och direktrapport

 

När Emre Akbaba nickade in segermålet blev känslan en annan.

Segerexplosionen fick hela Friends att vibrera, det lät som om hemmalaget hade avgjort. Publiksiffran på 21 tusen någonting var så klart långt under vad den borde ha varit och det turkiska följet imponerande, men vad var det här för svensk fotboll? 

Ett redigt fiasko, speciellt efter en VM-kvartsfinal och med höstens första tävlingsmatch på agendan. Jag menar, Sverige har ju rusat på världsrankingen, alla vet ju att Janne Andersson skickar ut ett landslag som oftast vinner och därmed enligt konstens alla regler har motiverat sin rätt till rejäla läktare? Så vad är problemet?

Någon vet, priser eller marknadsföring eller en mix. Vi visste ungefär hur det skulle se ut på förhand eftersom förbundet hade flaggat för nederlag, men när matchen blåstes i gång stod SvFF ändå med byxorna nere, framme vid sitt misslyckande, förstärkt av en bortaseger. 

Lät skenet bedra

Turkiet? Jodå, de kom hit med en ganska fin upplaga. Cenk Tosun (usel ikväll) kostade massor när Everton plockade över honom från Besiktas i januari. Cengiz Ünder är gissningsvis på väg att slå igenom rejält i Roma. Hakan Calhanoglu skjuter frisparkarna i Milan. Mehmet Topal har burit Fenerbaches mittfält i ganska många år nu och längst bak plockades Caglar Söyüncü till Leicester för runt 230 miljoner i somras.

Och det såg bra ut, riktigt bra i en halvtimme till och med, men många av oss som har sett Janne Anderssons Sverige pressas tillbaka förut anade att det inte var en grotesk kvalitetsskillnad som utspelade sig framför våra ögon, utan till stora delar skenet som fick bedra en stund.

Sverige hade förvisso ovanligt svårt att hålla i bollen, det ska sägas. Svårt att ge sig själva andrum och drabbades av en arbetsam period. Man var rejält nedtryckta i stora delar av första halvlek, men tillräckligt organiserade för att klara en turkisk anstormning. Man gjorde det dock med mindre och mindre marginaler mot ett bortalag som sågade sig fram gång efter annan, men man lyckades hålla stånd. Det glidtacklades, blockerades och skickades i väg, men bollen kom tillbaka, turkarna anföll igen – tills det var dags.

 

FÖLJ DITT LAG I ALLSVENSKAN: Få nyheter skickade i Messenger direkt till telefonen

 

Inte raka spåret för Sverige

Dags för vad? För tålamodet att betala av sig. Det där tålamodet som var Sveriges kanske största styrka i Ryssland, och så även här.

Till slut slappnade Turkiet av i några sekunder. Upp smög Ludwig Augustinsson, hittad av Sebastian Larsson skickade han ett nickinlägg som Isaac Kiese-Thelin skallade i stolpen och sedan rakade in på sin egen retur. Andra halvlek hade precis sparkats i gång när Kiese-Thelin återigen var involverad, den här gången som bollmottagare och assistent till Viktor Claesson, som drev fram centralt och slungade in 2-0.

Den här platsen känner man igen. Härifrån är det raka spåret, eller hur? 

Det är ju vad vi har vant oss vid. Kassaskåpssäkra trepoängare mot motstånd som får hålla i bollen och försöka och försöka tills Sverige straffar. Typiskt, typiskt det här svenska landslaget. Inte ens när gästerna skickade in en snabb replik – Calhanoglus avslut såg inte omöjligt ut för Robin Olsen – kändes det speciellt oroväckande. Sverige behöll lugnet och lojaliteten mot sin matchplan – tills den rämnade totalt.

Det var något nytt, ett kollektivt ras, koncentrationstapp och misstag som vi inte är vana att se. Flera spelare som sömnigt tittade på medan Emre Akbaba kvitterade, lika många som inte orkade hålla emot när samma spelare skarvade in segermålet. 

Länge kändes det som att Sverige hade konserverat saker här, men när en allt skakigare defensiv till slut sprack blev det bestående intrycket att man saknade lite allt möjligt. 

Sin lagkapten? Sitt lugn? Sin Forsberg? Sina linjer? Något så enkelt som ork?

You name it. 

Nations League är på många sätt en bonusmöjlighet att gå till EM, men den betyder saker för Sveriges möjligheter att hamna i nästa stora mästerskap och den betyder saker för VM-kvalet om två år.

Den kunde absolut ha börjat bättre, men kunde det ha börjat sämre? 

 

LÄS MER: Uefa Nations League – allt du behöver veta 

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!