Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Noa Bachner

Ett gyllene tillfälle för Danielson att ta täten

”Tim Sparv trodde jag fått en hjärtinfarkt”
Marcus Danielson och Victor Nilsson Lindelöf.
Foto: JESPER ZERMAN / BILDBYRÅN
Marcus Danielson.
Foto: LUDVIG THUNMAN / BILDBYRÅN

BÅSTAD. Victor Nilsson Lindelöf kommer att starta som mittback i EM-premiären.

Mot Finland börjar striden om vem som ska spela bredvid honom.

Det var kanske inte meningen, men 2020 blev ett experimentellt landslagsår. 

Med facit i hand liknade det inget annat under Janne Andersson. Sverige spelade mot bättre motstånd än någonsin tidigare; Frankrike, Kroatien och Portugal stod på andra sidan mittlinjen, och samtidigt började en rad yngre spelare tränga sig in i hans startelva.

Åtta matcher och sexton insläppta mål senare är det värt att fundera på vem som vann och vem som förlorade på den perioden. 

Som lag verkar Sverige ha dragit lärdomar. Ledningen, precis som spelarna, pratar om självrannsakan och utvärderingar. Albin Ekdal funderade högt på varför det blev som det blev, huruvida det expansiva, framåtlutade spelet som uppstod (Sverige vann bollinnehavet borta mot Portugal) hade uppstått ur ren entusiasm eller något annat. Han poängterade att det inte var någon planerad riktningsförändring. Janne Andersson menade samma sak, det handlade inte om några nya taktiska direktiv. Snarare tryckte han på att spelarna själva hade – och har – mandat att angripa matcherna på olika sätt.

I stunder såg vi uppsidan med ett offensivt balanserat Sverige. Den andra halvleken mot Kroatien var sensationellt bra, VM-tvåan stod handfallen, och likaså segern mot samma lag på Friends. Båda gångerna anfördes Sverige av en ospelbar Dejan Kulusevski. Visst var det enkelt att hänföras av tanken på honom och Alexander Isak och Kristoffer Olsson, Emil Forsberg och Viktor Claesson i ett fritt flödande anfallsspel som frustrerade världsnationer.

Men i andra stunder såg vi varför verkligheten tenderar att straffa en för liberal inställning till att riskera saker i landslagsfotboll. I Portugal exponerades Sverige utan hänsyn till någonting, och när året summerades hade vi sett signaler om offensiv potential, men resultat som tydliggjorde defensiva bekymmer och överskuggade mycket annat.

Såg inte ut att tjäna Pontus Jansson väl

På fredagen avslutades träningsveckan här i Båstad. Långtifrån alla har varit på plats, och det har givit sammanhanget ett lite preliminärt tillstånd.

En fråga kan ändå få sitt svar snart. Långtifrån alla defensiva problem handlar om vilken besättning Sverige använder i mittförsvaret, men det är en central fråga för arbetet med att återgå till ett bättre fungerande försvarsspel. 

Med Andreas Granqvists gradvisa frånfälle har debatten om vem som ska ersätta honom i Anderssons startelva nästan uteblivit.

Till en början såg Pontus Jansson, ofta kapten i Granqvists frånvaro och det naturliga valet när Lindelöf missade VM-premiären mot Sydkorea 2018, som det självklara valet. Men Jansson var en av flera spelare som kanske inte tjänade på Sveriges nyfunna offensiva entusiasm under 2020. Både mot Kroatien och mot Portugal var han involverad i baklängesmål där en mer krävande arbetsbeskrivning inte såg ut att tjäna honom väl.

Marcus Danielson tog vid. Med både bra defensiva insatser och sitt mål mot Kroatien förra hösten framförde han ett starkt argument för sin egen plats i startelvan. Lagom till mars-samlingen uppstod dock hinder. Utresa från Kina kom inte på tal, och ligan där borta dröjde till april innan den kunde starta. Hit har han kommit med fem ligamatcher i benen efter ett år som instängd på hotell, och även om det finns ett stort förtroende för Danielsons grundkapacitet hos förbundskaptenen finns det frågetecken för hur han har påverkats av sina karantäner i fjärran.

Danielsons gyllene tillfälle

In klev Filip Helander, länge en av de fyra mittbackarna i Anderssons trupp, lika länge en tydlig fyra i rangordningen. Hans sporadiska framträdanden har inte räckt för att ändra på den hierarkin, men nu, mot Georgien och Kosovo, var han en av Sveriges absolut bästa spelare. Stenhård i duellspelet, placeringssäker och trygg. Utvecklingen under Steven Gerrards ledarskap i Glasgow Rangers har gjort Helander gott, det är ingen tillfällighet att flera Premier League-klubbar kastar blickar åt hans håll.

Men Helander rehabiliterar i Malmö, han är inte här i Båstad. I grå vindjacka och den blå landslagskepsen nedtryckt över ögonen tog Janne Andersson plats framför sitt lag och läste upp en startelva där Joakim Nilsson, den sjätte försvararen i förbundskaptenens värld, startar mot Finland. Granqvist tycks inte redo för uppgiften, Helander rehabiliterar, Lindelöf slickar såren efter Europa League-finalen och Pontus Jansson spelar play-off med sitt Brentford. Med andra ord är det här Marcus Danielsons gyllene tillfälle att ta täten. 

Trots ett och ett halvt år av otydlighet har inte striden om platsen bredvid Lindelöf föregåtts av någon större debatt. Den både börjar nu och närmar sig sitt avgörande.