Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Noa Bachner

Ett förvandlande ögonblick väntar

Foto: DARKO VOJINOVIC / AP TT NYHETSBYRÅN

Danmark har imponerat på sin ganska bekväma resa till titeln som Europas per-capita-mästare.

På Wembley väntar det förvandlande ögonblicket.

Men låt oss gå till det viktigaste först.

I Baku lyckades Uefa äntligen bekänna färg och vecklade ut en enorm Christian Eriksen-flagga innan avspark. Den humanitära stormakten från Nyon gjorde med andra ord ingen besviken. För återhämtning efter obehagliga hälsotillstånd, emot död. Volkswagens reklamskyltar blinkade inte i Pride-färger eftersom biltillverkaren fått tydliga direktiv om att inte syssla med sådant och arenapersonalen konfiskerade av allt att döma en liten tygbit med regnbågsränder från två danska åskådare. Men jag menar, man kan ju inte ta alla strider.

Sedan satte Björn Kuipers pipan i munnen. Tjeckien blev en rejäl bit att tugga på för Danmark. Jaroslav Šilhavýs gäng ser ut som ett lag som har vuxit av sina framgångar i den här turneringen. Små, enskilda ögonblick kan verkligen skicka ett helt mästerskap i en riktning, sätta tonen. Hade vi sett passningsspelet med självförtroende, framåtandan som besegrade Holland eller viljan att skicka med så många spelare i anfallen om inte Patrik Schick hade slungat in målet från egen planhalva mot Skottland? Tillåt mig tvivla.

Men så blev det, och detta är Tjeckien i EM 2020, ett go-with-the-flow-spel som besegrat bättre motståndare på vägen till kvartsfinalen än vad Danmark tvingats till. Men detta är också Kasper Hjulmans landslag, ett som helst inte ska göra första målet om du vill komma ifrån mötet med dem med någonting som liknar poäng.

Joakim Mæhle en av turneringens bästa

Tjeckien hade med andra ord en tydlig önskan om att inte släppa något förbi sig tidigt i matchen, men Thomas Delaney nickade in öppningsmålet efter bara åtta minuter. Det måste ha gjort förbundskapten Jaroslav Šilhavý och hans lag förtvivlade, kanske än mer så eftersom hörnan aldig borde utdömts. Kasper Dolbergs viftande hand räckte.

Matchbilden därefter blev ganska förväntad. Tjeckien repade mod och skapade tillräckligt många halvchanser för att tjäna ihop till en kvittering, men lämnade sig sårbara mot ett av turneringens mest effektiva omställningslag. Hjulmand lämnade återigen Damsgaard, Braithwaite och Dolberg i höga utgångspositioner, och det gjorde att vi fick ett skört spel där ett danskt 2-0 hela tiden kändes som en tidsfråga trots tjeckiskt tryck.

Det kom strax innan halvtid efter en världsklassaktion av en av hela slutspelets bästa spelare, Joakim Mæhle, som yttersideskruvade ett millimeterprecist inlägg till Dolberg som inte kunde missa.

En känsla av tillfälligheter

Tjeckien lät sig inte bli för nedslagna. Michael Krmencik byttes in i halvtid och hade ett finger med i tre chanser under andra halvleks första minuter. Det var en varningssignal för mycket. Schick – en annan av EM:s bästa spelare – volleyskarvade in reduceringen. Game on.

Men Danmark lyckades dra isär den tjeckiska vågen av framåtanda och skruva ned matchens tempo. Hjulmand bytte smart, tog in Poulsen mot Dolberg och Christian Nørgaard mot Damsgaard. 

Med tiden hamnade mer och mer av initiativet i Tjeckiens händer medan Danmark föll hemåt, hela tiden dirigerade av en utmärkt Pierre Emile Højbjerg, och det hela såg ut som väldigt många matcher i det här mästerskapet. Två lag utan enorma skillnader i insats eller förmåga, en match som ser ut att ta på krafterna, där ett evinnerligt men ganska segt kämpande från båda håll mynnar ut i en känsla av att tillfälligheter i stor utsträckning avgör vem som vinner, och inte lika mycket struktur i matchen.

Danmark ett best-of-the-rest-gäng

Danmark har besegrat Ryssland, Wales och Tjeckien i det här mästerskapet, det är inte fy skam, men det är heller inte den typen av bedrifter som i normala fall brukar associeras med prestationen bakom en semifinalplats. Hjulmands lag är bra på många saker, det visade man inte minst i kväll, och ingenting ska tas ifrån dem. Till skillnad från många andra landslag i det här slutspelet har man en tydlig identitet, en ursprungsplan som man håller hårt i, trots att en av lagets bästa spelare rycktes bort redan i första matchen, och dessutom fungerar den. I långa stunder har man visat varför man är ett best-of-the-rest-gäng och EM:s per-capita-mästare. 

Nu behöver man visa ännu mer. Det finns redan flera skäl till att det här redan är ett danskt mästerskap att minnas, men den stora stunden, det förvandlande ögonblicket, det väntar på Wembley.