Noa Bachner
Dagen efter den heroiska play-off-segern mot Italien i Milano i november 2017 fick jag ett telefonsamtal från en nära vän. Han ville prata om matchen, men inte Andreas Granqvists tre tusen rensningar, Mikael Lustigs euforiska löpning över hela planen på slutsignalen eller Janne Anderssons tårar. Han skämdes. Sverige kunde ju inte slå två passningar i rad, menade han, och det var patetiskt, det var ju knappt en fotbollsmatch från landslagets sida.
Jag höll inte riktigt med och gav mig in på ett torrt och lagom oskönt resonemang om taktik och att spela efter sina resurser. Och det hade jag nog gjort i dag igen. Det är ju så det fungerar, man måste göra det man är bra på.
Vad är landslaget Janne Andersson och Sverige ställer på benen bra på hösten 2020?
Antalet spelare är på gränsen
Den frågan är enkel att ställa sig en kväll som den här.
Förbundskaptenen själv utforskar svaret. Han har en trupp i förändring. Vissa egenskaper försvinner, vissa består och andra tillkommer. Efter VM 2018 har Robin Quaison, Dejan Kulusevski, Kristoffer Olsson och Alexander Isak gjort entré i startelvans närhet, och det är ju det som provocerar fram frågor om hur Andersson får ut mest av det han har till sitt förfogande.
Den riskminimerande fotboll som bar laget till världsmästerskapet i Ryssland och hela vägen till kvartsfinal var imponerande i sin arkitektur, förbundskaptensmässigt exemplariskt sammansatt, helt i linje med vad han hade att röra sig med – men den hade sina begränsningar, och det har den även om du stoppar in andra spelartyper.
Mot Portugal fick vi se Sverige göra samma sak som mot Rumänien i Bukarest för ett år sedan och under andra halvlek mot Kroatien: Gå för initiativet. Under perioder lämnade man rejäla ytor bakom sig, lät Lustig och Bengtsson – som vikarierade för Augustinsson – trava i väg framåt och gjorde allt i sin makt för att bygga spel på små ytor runt eget straffområde.
Det är fotboll som ställer krav på teknisk skicklighet, beslutsfattande och tempo.
Sverige har en startelva där antalet spelare som behärskar alla dessa aspekter är på gränsen till tillräckligt.
Ett dåligt resultat
På gränsen, inte på rätt sida om den, och det märktes vid målen. Det är mål som kommer att synas i historieböckerna och som adderas till tre andra förluster i den här gruppen, och det är ögonblick i Pontus Janssons landslagskarriär som inte stärker hans aktier.
Men det är, precis som mot Kroatien, inte mål som säger allt.
I perioder var spelet riktigt bra, i synnerhet under första halvlek lyckades man i mångt och mycket med det man ville göra. Få måttstockar känns dessutom mindre rättvisa än detta Portugal, ett av Europas och världens bästa landslag, med eller utan sin omslagspojke längst fram. Bernardo Silva, Joao Felix, Bruno Fernandes, Raphael Guerreiro – men mest av allt kanske Fernando Santos, förbundskaptenen som vann EM 2016 och förra upplagan av Nations League, och som gjort det genom att tillämpa stor taktisk disciplin (till och med Ronaldo underordnar sig) och flexibilitet.
När Portugal vill driva spelet går det bra, när de vill spela mer avvaktande fungerar det utmärkt. Här synade man Sveriges entusiasm och straffade sina gäster skoningslöst, inte bara med bollen. Individuella misstag framkallas oftare än vad de dimper ned från himlen, och så var fallet flera gånger om här. Andersson behöver eventuellt fundera på om balansen på laget ska ändras om Sverige ska spela så här. Själv saknade jag en mittfältare som skyddade backlinjen i flera moment, och jag ser matcher där den här ansatsen lämpar sig bättre än andra.
3-0 är ett dåligt resultat, men det behöver sammanhang.
Janne Andersson och hans Sverige utforskar sina färdigheter. Det är bra inför nästa sommars EM-slutspel och ligger rätt i tiden – och i kväll fick vi en del svar om var gränserna går när Portugal står på andra sidan.
