Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Noa Bachner

Ett barn skulle ju styra United bättre än så här

Ole Gunnar Solskjaer och Mike Phelan. Foto: JAMES MARSH/BPI/REX / JAMES MARSH/BPI/REX/IBL REX FEATURES
Ed Woodward. Foto: PAUL GREENWOOD/BPI/REX / PAUL GREENWOOD/BPI/REX/IBL REX FEATURES

Ed Woodwards flygande cirkus har fått en ny direktör.

Men till minimal förvåning verkar inte Ole Gunnar Solskjaer vara den trollkarl många misstog honom för efter tio minuters uppsving.

Manchester United leds framåt av ett barns omdöme.

Eller förlåt, jag tar tillbaka det, det är faktiskt respektlöst. Barn har i regel bättre omdöme än Ed Woodward.

Efter regn kommer Solskjaer, men sedan kommer verkligheten, och den utspelar sig inte i en sagovärld. Den pågår längre än två månader, är rå och kall och fri från Mourinho-exorcismens automatiska självförtroendeboost. Gylfi Sigurdsson gör mål från 100 meter och Paul Pogba vill inte vara med längre. Man pressar högt och spelar helt okej mot ligaledarna, men plötsligt har man förlorat sju av nio matcher.

Det är rekordsvagt, och det är nu, inte 1999. Senast Manchester United gjorde ett spelmål? Scott McTominays långskott mot Wolverhampton den 2:a april. Insatsen i derbyt mot Manchester City var en förbättring av söndagens bottenlösa katastrof mot Everton, men det var också en i raden av dystra illustrationer av en fotbollsklubb som börjar få rysningar av sin egen spegelbild.

I samarbete med Manchester Uniteds officiella flygplanspartner, däckpartner, diagnostikpartner, rödvinspartner, spritpartner, musikpartner, logistikpartner, tv-spelspartner, bensinpartner, digital transformationspartner, färgpartner, linspartner, hotellpartner, kaffepartner, madrasspartner, bettingpartner, kepspartner, hårstylingpartner, valutatradingpartner, klockpartner, jeanspartner, traktorpartner, Kina-specifika wellnesspartner, läskpartner i Nigeria, medicinpartner i Sydkorea och Vietnam ger jag er Ed Woodwards viktigaste konstverk: Manchester Uniteds officiella fotbollslag.

Ett barn hade förvisso kunnat googla fram Ole Gunnar Solskjaers namn som ny tränare för den här enorma klubben, men ett barn hade haft förstånd nog att avvakta med beslutet att ge honom ett längre kontrakt till säsongens slut. Ett barn hade heller inte dragit några överdrivna slutsatser om huruvida Solskjaer till syvende och sist är en ”bra” eller ”dålig” tränare (en av många svaga diskussioner som uppstått de senaste månaderna) efter den här våren.

Ett barn hade i stället sett vad Manchester United är 2019, och vad det betyder.

Ed Woodward. Foto: JAMES BOARDMAN/TPI/REX/SHUTTERST / JAMES BOARDMAN/TPI/REX/SHUTTERST REX FEATURES

Woodward stiger upp ur bollhavet

För det finns ju ett facit, något som har skapats över tid, något som placerar Solskjaer i en kedja av händelser.

Jag ger er mannen bakom Marouane Fellaini, Matteo Darmian, Alexis Sanchez, David Moyes, Louis van Gaal, José Mourinho, Phil Jones nya kontrakt och idén att anställa Mike Phelan som teknisk direktör – och ni ger mig skälen till att just rekryteringen av Solskjaer har en fullt rimlig grund. Ni ger mig den exakta anledningen till att den är vändningen på flera år av sinnesförvirring. Det sanna porträttet av Ed Woodwards kompetens.

Nej, precis.

Det finns en tydlig referenspunkt i Manchester United sedan sir Alex Ferguson tackade för sig och allt började gå åt pipsvängen. Det är inte legendaren som lämnade, utan direktören som fick mandat. Följ med mig tillbaka till sommaren 2013 och se hur Ed Woodward stiger upp ur ett bollhav och finner sig i rollen som chef över fotbollen.

Sedan dess har han byggt ett fotbollslag på kvicksand, och nu sjunker det. Spelare kommer till Manchester United för att avvecklas snarare än utvecklas. Makten är till salu i omklädningsrummet. År av mediokra insatser belönas med nya kontrakt. Värvningarna är fyrkantiga pinnar som ska stickas in i runda hål.

Under tiden har Premier League drivits framåt av tre andra klubbar som alla arbetar på ett annat sätt: Tottenham, Liverpool och Manchester City. Gemensamt för dem är den kompetens som genomsyrat logiken i rekryteringar av både tränare och spelare under lång tid, men även frånvaron av fotbollens mest seglivade och destruktiva beslutsunderlag: Nostalgi, Ed Woodwards nya favoritverktyg.

Tottenham var snubblande nära när man plötsligt fann sig i klorna på den gamla mittfältshjälten Tim Sherwoord 2014, men en nykter klubbledning tittade i stället på arbetet som Mauricio Pochettino hade utfört i Espanyol och Southampton. 

Liverpool hade en gång för alla gjort upp med samma tankevurpa och separerat sig från Kenny Dalglish. Inget skulle rekonstrueras, något nytt skulle byggas. Därför: En hög värdering av Jürgen Klopps framgångar i Borussia Dortmund och snillet Michael Edwards vid transferspakarna kort därefter. 

Manchester City? Gick rakt på sak och importerade hjärnorna som byggt världens bästa fotbollslag i Katalonien till styrelserummet. Till slut följde Pep Guardiola efter. 

Han, precis som Pochettino och Klopp, kunde inte klubben, men han kunde ta den framåt.

Letar efter en undergångspartner

När Manchester United lånade ihop sin nya pilotbesättning i december var inte bara beslutet att ta in Solskjaer som feel-good-faktor ett som saknade den sortens logik, utan även sammansättningen av hans stab, i synnerhet den återvändande Mike Phelan, som lämnade sin roll som sportchef för tabelljumbon Central Coast Mariners i Australien efter att ha tagit in Usain Bolt på provspel.

Nu verkar det som om Phelan ska få jobbet som ”teknisk direktör” i Manchester United, och det säger egentligen allt.

Jag har skrivit flera texter om valet av Ole Gunnar Solskjaer sedan december. Han är inte problemet, men han är heller inte lösningen. Han blev det inte efter sin kanonstart eller Presnel Kimpembes handboll i Paris, han är det inte nu när allt fallerar.

Allt detta har egentligen ganska lite med Solskjaer själv att göra och ännu mindre med att jag är svensk och han norsk. En stor portion av reaktionerna som mött den här analysen under vintern och våren har trots det utgått från den genanta fantasin, och i kombination med kortsiktigheten och upprördheten hos många som hört av sig är det är bland det mest oproportionerliga och dumma jag har upplevt i det här yrket.

Lösningen? Naturligtvis är det inte Mike Phelan som teknisk direktör heller.

Foto: PETER POWELL / EPA / TT / EPA TT NYHETSBYRÅN

Manchester United behöver låta en skicklig sportchef, helst med relevanta meriter från den europeiska fotbollens frontlinje, sätta ett ramverk för en fotbollsklubb som helt saknar riktning. I det ingår att hitta bäste man för jobbet som tränare, inte hoppas att en gammal spelarhjälte råkar återuppfinna sig själv över en sommar.

Efter år av misskötsel och graverande inkompetens från Ed Woodward behöver en av världens största klubbar trycka på reset, inte rewind. 

Ingenting tyder på att Woodward vet var den knappen sitter, men om det går riktigt åt skogen kan han säkert hala fram en officiell undergångspartner.

 

LÄS MER: ”För många bluffmakare - kommer slänga Ole framför bussen”